När panik begränsar livet – tecken på att rädslan för rädslan har tagit över

När panik begränsar livet – tecken på att rädslan för rädslan har tagit över

En panikattack kan vara intensiv och skrämmande. Hjärtat rusar, andningen förändras, du blir yr eller känner att du måste ta dig därifrån. Men ibland är det inte längre själva attacken som begränsar livet mest. Det är rädslan för att den ska komma tillbaka.

Du kanske börjar kontrollera pulsen, undvika träning, välja platser nära utgången eller avstå från bussar, affärer och situationer där det känns svårt att snabbt komma undan. Varje anpassning kan verka liten och rimlig. Tillsammans kan de gradvis göra livet allt mindre.

Det betyder inte att all försiktighet är ett problem. Kroppsliga symtom kan ha flera orsaker och nya, ovanliga eller kraftiga symtom ska inte automatiskt tolkas som panik. Men när medicinskt relevanta frågor är bedömda kan själva rädslan för kroppens alarmsignaler börja bli ett eget problem.

Den här artikeln handlar om tecken på att rädslan för rädslan har tagit över, varför kroppskontroll och undvikande kan ge snabb lättnad men samtidigt öka begränsningen över tid och hur större handlingsfrihet kan byggas stegvis.

Texten är generell och forskningsinformerad. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk eller psykoterapeutisk bedömning och behandling när sådan behövs.

När panik begränsar livet – tecken på att rädslan för rädslan har tagit över

Ett viktigt tecken är att livet börjar organiseras kring möjligheten att få panik snarare än kring vad du egentligen vill göra. Du väljer kanske bort resor, träning, affärer eller sociala situationer eftersom du tänker på vad som skulle hända om ångesten kom där. Du kanske fortfarande fungerar väl på många områden, men friheten har blivit beroende av vissa villkor: du behöver en utgång, en trygg person, bilen i närheten eller möjlighet att snabbt gå hem. Problemet mäts därför inte bara i hur många panikattacker du får. Det handlar också om hur mycket rädslan mellan attackerna påverkar dina val.

En panikattack är inte samma sak som att leva begränsat av panik

Enstaka panikattacker kan förekomma utan att personen utvecklar paniksyndrom eller ett långvarigt undvikandemönster. Det som ofta blir mer begränsande är vad som händer efter attacken. Du börjar kanske tänka: ”Hur ser jag till att detta aldrig händer igen?”. Då kan kroppen övervakas och vardagen planeras för att minska risken för en ny attack. Om du framför allt vill förstå själva panikattacken kan du läsa Panikattack – symtom, varför det händer och vad du kan göra. Den här artikeln fokuserar i stället på livet som kan börja byggas runt rädslan efteråt.

Rädslan för nästa attack kan bli större än attackerna själva

Efter en stark attack är det förståeligt att bli vaksam. Du vet hur intensiv reaktionen kan kännas och vill undvika att uppleva den igen. Problemet uppstår när frågan ”kan det hända igen?” börjar följa dig genom vardagen. En situation som tidigare var neutral bedöms nu utifrån om panik skulle vara möjlig där. Du tänker kanske på hur snabbt du kan lämna platsen eller vem som skulle hjälpa dig. Då har hotet flyttat från själva attacken till möjligheten att attacken kan inträffa. För en bredare genomgång kan du läsa Paniksyndrom – när rädslan för nästa panikattack börjar styra livet.

Kroppens alarmsystem kan aktiveras mycket snabbt

Panik känns ofta fysisk därför att kroppens alarmsystem aktiveras kraftigt. Pulsen ökar, musklerna spänns och andningen kan förändras. Uppmärksamheten riktas mot möjliga hot och kroppen mobiliserar energi. Reaktionen är användbar vid verklig fara, men samma system kan aktiveras när hotet främst består av en kroppslig sensation eller en skrämmande tolkning. Det är därför möjligt att intellektuellt veta att en situation är säker och ändå känna stark fysisk rädsla. Om den motsägelsen är central för dig kan du läsa Varför känns kroppen hotad trots att jag vet att jag är säker?.

När kroppssignalen snabbt blir ett tecken på fara

Du känner ett extraslag, blir varm eller lite yr. För de flesta kan signalen passera utan större betydelse. Efter en panikattack kan samma sensation få en helt annan innebörd: ”Nu börjar det igen.” Den tolkningen skapar mer rädsla, vilket i sin tur kan öka pulsen, andningen och yrseln. Då uppstår en cirkel där kroppens reaktion blir både symptom och bevis för att någonting farligt håller på att hända. Förändringen handlar därför inte om att låtsas att kroppen inte känns. Det handlar om att skilja själva signalen från slutsatsen om vad signalen betyder och omedelbart kommer att leda till.

Ångestkänslighet – när själva ångestsymtomen blir skrämmande

Forskningen använder begreppet anxiety sensitivity, ungefär ångestkänslighet, för rädsla för konsekvenserna av ångestrelaterade kroppssignaler. Hjärtklappning kan exempelvis tolkas som hjärtfara, yrsel som början på svimning eller overklighetskänsla som ett tecken på att tappa kontrollen. Meta-analytisk forskning har visat att sådan ångestkänslighet är särskilt relevant vid paniksyndrom, även om sambandet inte i sig bevisar exakt vad som orsakar en viss persons panik. Den användbara vardagsfrågan är därför inte bara vilka sensationer du får, utan vad du tror att sensationerna betyder och vad du gör för att hindra deras förväntade konsekvens.

Hjärtklappning kan bli den signal du börjar övervaka mest

Pulsen är särskilt svår att ignorera eftersom den både känns och kan mätas. Efter en attack kanske du börjar känna efter, ta pulsen eller kontrollera en klocka för att försäkra dig om att hjärtat slår normalt. Om nya eller oförklarade hjärtsymtom uppstår behövs medicinsk bedömning. Men när relevanta medicinska frågor är bedömda kan tät pulskontroll göra hjärtat ännu mer centralt för uppmärksamheten. Du märker fler variationer och varje förändring behöver tolkas. Om detta är ditt huvudsakliga mönster kan du läsa Ångest och hjärtklappning – varför pulsen kan bli det du börjar övervaka.

Yrsel kan väcka stark rädsla för att svimma

Yrsel, ostadighet och svaghetskänsla är vanliga upplevelser under stark ångest och kan kännas mycket hotfulla. Efter en panikattack kanske du börjar stå nära väggar, undvika köer eller kontrollera om du känner dig ”stadig nog” innan du går hemifrån. Känslan av att vara nära svimning betyder dock inte automatiskt att medvetandet faktiskt kommer att försvinna. Samtidigt finns medicinska tillstånd där yrsel eller svimning behöver bedömas. Målet är därför aldrig att ignorera nya eller oklara symtom. När medicinska orsaker är hanterade kan det däremot vara relevant att undersöka hur mycket rädslan för själva yrseln styr ditt beteende.

Andningen kan bli något du försöker kontrollera hela tiden

När panik känns som andnöd kan uppmärksamheten fastna på hur varje andetag känns. Du försöker kanske ta djupa andetag, kontrollera rytmen eller hela tiden avgöra om du får tillräckligt med luft. Problemet är att medveten övervakning kan göra andningen ännu mer påtaglig. Målet behöver därför inte vara att hitta en perfekt andning som garanterar att panik aldrig kommer. Vid en panikreaktion kan lugnare andning vara hjälpsam för vissa, men om varje kroppslig förändring kräver aktiv reglering kan även andningen utvecklas till ett säkerhetsvillkor. Fråga därför om tekniken hjälper dig fungera eller om du upplever att du inte vågar vara utan den.

Uppmärksamheten kan flytta från omvärlden till kroppen

När du blivit rädd för panik kan en stor del av uppmärksamheten riktas inåt. Du deltar kanske i ett möte men övervakar samtidigt pulsen. Du sitter på bussen men kontrollerar om yrseln ökar. Det innebär att du både ska vara i situationen och fungera som observatör av din egen kropp. Då blir små sensationer lättare att upptäcka och får större betydelse. Ett bredare uppmärksamhetsfält kan ge annan information: människor pratar, bussen fortsätter sin väg och du sitter fortfarande kvar. Poängen är inte att tvinga bort kroppskänslan, utan att den inte behöver vara det enda informationssystemet du använder för att bedöma situationen.

Kroppskontroll kan ge trygghet och samtidigt öka vaksamheten

Du känner efter pulsen, kontrollerar om händerna skakar eller testar om yrseln blivit värre. Kontrollen kan ge snabb lättnad om allt känns normalt. Men när den upprepas ofta tränas uppmärksamheten samtidigt att leta efter just de signaler du är rädd för. Då märker du fler kroppsliga variationer. Det betyder inte att alla kontroller är fel eller att medicinskt relevanta symtom ska ignoreras. Frågan är om kontrollen fortfarande tillför ny information. Om du kontrollerar samma kroppsfunktion många gånger utan förändrat medicinskt underlag kan beteendet främst ha blivit ett sätt att kortvarigt reglera rädsla.

Säkerhetsbeteenden kan vara svåra att upptäcka

Säkerhetsbeteenden behöver inte se dramatiska ut. Du kanske alltid har vatten med dig, sitter nära dörren, åker bara tillsammans med någon eller kontrollerar i förväg var närmaste toalett finns. En sådan strategi kan vara praktisk i ett sammanhang och trygghetssökande i ett annat. Därför är funktionen viktigare än själva handlingen. Fråga: ”Vad tror jag skulle hända om jag inte gjorde detta?”. Om svaret är att paniken skulle bli omöjlig att hantera kan beteendet ha fått en central säkerhetsfunktion. Forskningen om säkerhetsbeteenden är samtidigt nyanserad, så målet är inte att mekaniskt förbjuda allt som skapar trygghet.

Flykt ger en stark lektion eftersom lättnaden kommer snabbt

Du står i en butik och känner paniken stiga. Du går ut och obehaget sjunker. Det är förståeligt att nästa slutsats blir: ”Bra att jag lämnade.” Problemet är att du inte vet vad som hade hänt om du stannat i en situation som faktiskt var säker. Hjärnan kan därför koppla lättnaden till flykten och göra samma strategi ännu mer attraktiv nästa gång. Då kan själva möjligheten att snabbt komma undan bli ett villkor för deltagande. Detta är en viktig anledning till att förändringsarbete ofta fokuserar på nya erfarenheter i säkra situationer, snarare än enbart på att försöka resonera bort rädslan före nästa exponering.

Undvikande kan börja med en enda situation och sedan spridas

Först undviker du kanske platsen där attacken inträffade. Sedan börjar liknande miljöer kännas osäkra. Ett tåg blir alla tåg, en full butik blir även mindre butiker och att vara långt hemifrån blir gradvis svårt oavsett destination. Varje enskild anpassning kan verka logisk, men den sammanlagda effekten kan bli stor. Det är därför värdefullt att följa vad du inte längre gör, inte bara hur stark paniken känns. Om du nyligen har haft en attack kan du också läsa Efter en panikattack – hur du kan återgå till vardagen utan att bygga nya undvikanden.

När agorafobiska mönster börjar utvecklas

För vissa blir rädslan särskilt stark i situationer där det känns svårt att snabbt komma undan eller få hjälp om paniken uppstår. Det kan handla om kollektivtrafik, köer, folksamlingar, öppna platser, stora butiker eller att befinna sig långt hemifrån. Paniksyndrom och agorafobi kan förekomma tillsammans men är inte samma sak. Det är därför relevant att bedöma vad personen faktiskt är rädd för. Är det själva platsen, möjligheten till panik eller upplevelsen av att vara fast utan snabb flyktväg? Ju tydligare den fruktade konsekvensen blir, desto lättare är det att förstå vilken roll undvikandet fyller.

Fysisk aktivitet kan kännas hotfull eftersom kroppen liknar panik

Träning ökar puls, värme och andning – exakt sådana signaler som kan ha blivit förknippade med fara efter en panikattack. Då kan trappor, löpning eller gym börja undvikas, inte därför att aktiviteten i sig känns farlig utan därför att kroppens normala reaktion liknar början på panik. Om träning är medicinskt lämplig kan detta undvikande gradvis minska möjligheten att lära sig en annan betydelse av signalerna: pulsen kan vara hög därför att kroppen arbetar. Samtidigt ska nya eller oklara symtom vid fysisk aktivitet inte självtolkas. Medicinsk bedömning har företräde när symtomen kräver det.

Att vara ensam kan bli svårt om trygghet kopplas till en annan person

Efter panik kanske du känner dig säkrare när någon är med. Det är naturligt att söka stöd, särskilt efter en skrämmande upplevelse. Men om en annan person gradvis blir nödvändig för att du ska våga gå ut, resa eller sova själv kan stödet få en säkerhetsfunktion. Fråga om hjälpen gör ditt liv större eller om nästa situation blir beroende av samma villkor. Målet behöver inte vara att avstå från socialt stöd. En mer hållbar riktning är att stödet hjälper dig göra sådant du vill kunna göra även när den andra personen inte alltid kan följa med eller ge återkommande försäkringar.

Platser nära utgången kan kännas säkrare än själva situationen

På restaurangen väljer du stolen närmast dörren. På biografen sitter du längst ut och i mötesrummet vill du kunna lämna utan att någon märker något. Det kan verka som en liten detalj, men frågan är vad platsen betyder. Om tryggheten beror på att flykt alltid är omedelbart möjlig kan den valda platsen bli ett budskap till hjärnan: ”Jag klarar situationen så länge jag snabbt kan ta mig härifrån.” Då kan det vara mer relevant att följa hur beroende du blir av villkoret än att bedöma om stolen i sig är rimlig. Förändring kan ske gradvis och i säkra sammanhang.

Kollektivtrafik kan bli svår när du inte själv styr stoppet

Bussar och tåg kan kännas särskilt utmanande eftersom du inte alltid kan stanna exakt när du vill. När kroppen reagerar kan tanken därför bli: ”Tänk om jag får panik mellan stationerna?”. Då är det inte transporten i sig som nödvändigtvis är hotet, utan upplevelsen av begränsad kontroll. Du kanske börjar köra bil överallt eller bara åker vissa sträckor. Det kan fungera praktiskt, men om valet framför allt görs för att undvika panik får du mindre möjlighet att upptäcka vad som händer när du är kvar tills nästa hållplats. Sådana övningar bör göras gradvis och på en nivå som är säker och hanterbar.

Kort lättnad kan göra gamla strategier allt mer nödvändiga

Många av de beteenden som vidmakthåller panikrädsla fungerar mycket bra på kort sikt. Du går ut ur affären och ångesten sjunker. Du tar pulsen och får ett lugnande värde. Du ringer en trygg person och känner dig mindre ensam. Just därför är beteendena svåra att förändra. Problemet är inte den korta lättnaden i sig, utan vad som händer med ditt handlingsutrymme över tid. Om samma strategi alltid måste finnas på plats får du mindre möjlighet att upptäcka att obehag ibland går att bära och förändras utan att den fruktade konsekvensen inträffar.

När paniken har blivit ett sätt att organisera livet

Ett tydligt tecken på att problemet har vuxit är att vardagen planeras i relation till panik. Du väljer transport, arbete, träning, restaurang och semester efter vilka alternativ som känns säkrast. Du kanske alltid behöver bilen, undviker att vara långt hemifrån eller kontrollerar var vård finns innan du åker någonstans. Enskilda val kan vara små men tillsammans skapa ett mycket smalare liv. Ett användbart mått är därför inte bara ”hur rädd blev jag?” utan ”vad hade jag valt om paniken inte behövde vägas in?”. Skillnaden mellan de två svaren visar ofta hur stor del av handlingsfriheten rädslan faktiskt har tagit.

När reaktionen fortfarande kan ligga inom vanlig variation

En stark panikattack kan göra nästan vem som helst mer försiktig en tid. Du kanske tänker mer på kroppen, undviker platsen någon dag eller vill ha någon med dig nästa gång. Det betyder inte automatiskt att du har paniksyndrom. Titta på utvecklingen över tid. Minskar försiktigheten när du får nya erfarenheter, eller blir fler situationer svåra? Återgår du gradvis till vardagen, eller blir fler saker beroende av trygghetsvillkor? Diagnostik kräver mer än att du varit rädd efter en stark attack. Det är mönstret av återkommande rädsla, beteendeförändringar och funktionspåverkan som behöver bedömas professionellt när problemen är omfattande.

Nya eller oklara kroppsliga symtom behöver bedömas medicinskt

En panikattack kan ge hjärtklappning, bröstobehag, andningsförändring, yrsel och andra starka kroppsliga symtom. Men sådana symtom kan också ha andra orsaker. Därför ska nya, ovanliga eller allvarliga symtom inte automatiskt förklaras som ångest. Detsamma gäller exempelvis verklig svimning, nytillkommen uttalad bröstsmärta eller andra symtom som medicinskt behöver bedömas. Psykologiskt arbete med panikrädsla blir mest relevant när den faktiska säkerhetsfrågan är rimligt bedömd. Målet är aldrig att träna sig att ignorera medicinska varningssignaler. Det är att minska upprepad rädsla och kontroll när medicinskt relevant information inte längre förändras.

KBT har starkt forskningsstöd vid paniksyndrom

Kognitiv beteendeterapi är en etablerad behandling vid paniksyndrom. Forskningen omfattar flera behandlingsformat och komponenter. En systematisk översikt och nätverksmetaanalys av 74 randomiserade studier med 6 699 deltagare fann stöd för bland annat individuell KBT, grupp-KBT och vägledd självhjälp jämfört med sedvanlig behandling, även om säkerheten i evidensen varierade mellan jämförelserna. Behandling fokuserar vanligtvis inte bara på att få attackerna att försvinna. Den arbetar också med hur kroppsliga signaler tolkas, förväntansångest, undvikande och de strategier som gör att livet fortsätter organiseras runt möjligheten till panik.

Interoceptiv exponering riktar sig mot rädslan för kroppens sensationer

Interoceptiv exponering innebär inom behandling att personen under kontrollerade former möter kroppsliga sensationer som blivit förknippade med panik, i stället för att alltid försöka undvika dem. En komponentnätverksmetaanalys av KBT vid paniksyndrom fann att interoceptiv exponering var en av de komponenter som var förknippade med bättre behandlingsresultat. Detta är dock inte en uppmaning att själv framkalla starka kroppsliga symtom när medicinsk säkerhet är oklar. Sådant arbete behöver anpassas till individens hälsa och situation. Principen är att kroppen gradvis kan få nya betydelser när sensationer inte alltid följs av flykt, kontroll eller katastroftolkning.

Exponering i verkliga situationer handlar om nya erfarenheter – inte om att tvinga sig

När butiker, bussar eller andra miljöer undviks kan behandling innebära gradvis kontakt med situationerna igen. Syftet är inte att pressa fram maximal ångest eller bevisa att du är modig. Ett mer informativt mål är att undersöka vad som händer när ett gammalt säkerhetsmönster förändras lite i taget. Du kanske stannar kvar längre, går en kort sträcka själv eller väljer en plats som inte ligger exakt vid utgången. Övningen ska anpassas efter faktisk risk och individuell kapacitet. Upprepade hanterbara erfarenheter ger ofta bättre lärande än ett stort kraftprov som blir så överväldigande att du därefter undviker situationen ännu mer.

Digital KBT kan också vara ett behandlingsalternativ

Digital behandling behöver inte innebära att arbetet är ytligt. En metaanalytisk översikt från 2025 av 31 randomiserade studier fann att digital KBT för paniksyndrom och agorafobi hade tydlig sammantagen effekt jämfört med passiva kontrollvillkor och låg nära traditionell KBT i direkta jämförelser. Resultaten varierade mellan upplägg, och bland annat interoceptiv exponering var förknippad med bättre effekter. En äldre systematisk översikt och metaanalys har också funnit stöd för internetförmedlad KBT vid paniksyndrom med eller utan agorafobi. Behandlingsform behöver samtidigt väljas utifrån individens symtom, risker, preferenser och behov av professionell vägledning.

Behandling behöver matcha hela mönstret – inte bara attackernas antal

En person kan få färre panikattacker och ändå leva mycket begränsat. Därför behöver förbättring följas bredare: vågar du åka buss igen, träna, vara ensam och gå in i butiker? Hur ofta kontrollerar du kroppen? Hur många beslut görs fortfarande utifrån möjligheten till panik? Psykoterapi är inte det enda behandlingsalternativet. Läkemedel kan också användas vid paniksyndrom och behöver bedömas tillsammans med läkare utifrån symtom, annan medicinering, tidigare behandling och individuella risker. En Cochrane-nätverksmetaanalys har funnit att flera läkemedelsklasser kan vara effektiva, samtidigt som författarna betonar begränsningar i evidensens kvalitet.

Kartlägg en konkret situation där rädslan styrde ditt beteende

Välj ett enda tillfälle. Du står i affären → känner hjärtat slå snabbare → tänker ”nu kommer paniken” → söker efter utgången → går ut → känner snabb lättnad → bestämmer att du nästa gång ska handla när det är mindre folk. När kedjan skrivs ut blir problemet mer förändringsbart. Själva pulsen är en del. Tolkningen är en annan. Flyktimpulsen och handlingen är ytterligare delar. Lägg sedan till den kortsiktiga konsekvensen och kostnaden på längre sikt. En konkret sekvens ger mer information än en global slutsats som ”jag klarar inte affärer längre”.

Skilj kroppssignal, tolkning, strategi och konsekvens

Kroppssignal: ”Pulsen ökade.” Tolkning: ”Jag kommer tappa kontrollen.” Strategi: ”Jag måste gå ut och ringa någon.” Kort konsekvens: ångesten minskar. Senare konsekvens: nästa butik känns ännu mer beroende av att du kan fly. Genom att hålla delarna isär ser du var förändring faktiskt är möjlig. Du behöver inte förhindra varje spontan kroppssignal. Du behöver inte heller vinna en perfekt diskussion med den första tanken. Ett mer realistiskt experiment kan rikta sig mot vad du gör därefter. Där finns ofta större handlingsutrymme än det känns som när alarmsystemet just har aktiverats.

Ett första experiment bör vara litet, säkert och ge ny information

Börja inte med den svåraste situationen och experimentera inte med kroppsliga symtom som medicinskt är oklara. Välj något låg-risk där du redan har rimliga skäl att bedöma situationen som säker. Det kan exempelvis handla om att stanna kvar två minuter längre utan att kontrollera pulsen eller genomföra en kort vardagsaktivitet utan ett av dina mindre säkerhetsbeteenden. Skriv först vad du tror kommer hända och observera sedan utfallet. Målet är inte att ångesten måste sjunka direkt. Du samlar information om vad du faktiskt klarar och om den gamla strategin verkligen behöver användas varje gång.

När professionellt stöd kan ge mer

Professionellt stöd är relevant när panikattacker, förväntansångest, kroppskontroll eller undvikande tydligt begränsar arbete, relationer, resor, träning eller andra viktiga delar av livet. En individuell bedömning kan också hjälpa till att skilja panikproblematik från andra medicinska eller psykiska tillstånd. Om du vill arbeta individuellt med återkommande ångest och panik kan du läsa mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.

För strukturerat eget arbete med ångest, kroppsliga reaktioner, oro och strategier som kan begränsa vardagen är Ångest och oro – förstå, hantera och minska ångest det mest relevanta självhjälpsprogrammet för den här artikeln.

Du kan även läsa Ångest och oro – symtom, orsaker och vad som kan hjälpa för en bredare genomgång.

Fler forskningsinformerade artiklar och digitala självhjälpsprogram finns på Gävleborgs Psykoterapi Akademi.

Källor, forskning och vidare läsning

”När panik begränsar livet” är inte ett eget diagnostiskt begrepp. Artikelns modell bygger på forskning om panikattacker och paniksyndrom, ångestkänslighet, kroppsliga signaler, säkerhetsbeteenden, undvikande, interoceptiv exponering och KBT. Resultat från behandlingsstudier och meta-analyser beskriver gruppnivå och kan inte avgöra varför en enskild person har kroppsliga symtom eller vilken behandling som är lämplig. Nya, ovanliga eller medicinskt oklara symtom ska därför inte automatiskt förklaras med panik. Källorna används för att belysa möjliga mekanismer och behandlingsprinciper, inte för att ställa diagnos eller ersätta individuell vårdbedömning.

Panikattacker kan kännas mycket skrämmande och kan ge tydliga kroppsliga symtom. Nya, ovanliga eller allvarliga symtom ska inte automatiskt förklaras med ångest och kan behöva medicinsk bedömning. Professionell hjälp kan vara relevant när rädslan för panik, kroppskontroll, säkerhetsbeteenden eller undvikande tydligt begränsar vardagen. Vid akut psykisk eller medicinsk fara ska akut vård sökas. Vid osäkerhet om vårdbehov kan 1177 ge rådgivning.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen