Något händer. Ett samtal blir stelt, någon svarar kort, du gör ett misstag eller märker att en annan person verkar missnöjd. Först försöker du förstå situationen. Men efter några varv har frågan förändrats. Du analyserar inte längre bara vad som hände utan vad händelsen säger om dig: Var jag för känslig? Är jag svår att tycka om? Gör jag alltid fel? Är det egentligen jag som är problemet?
Självreflektion är viktig. Att kunna se sin egen del i konflikter, misstag och relationer är en styrka. Problemet uppstår när ansvarsfull reflektion övergår i global självkritik och samma händelse gång på gång används som bevis för att något grundläggande är fel på dig.
Den här artikeln handlar om just den förskjutningen. Fokus ligger på hur grubblande och självkritik kan förstärka varandra, varför osäkra situationer lätt fylls med negativa slutsatser om den egna personen och hur du kan ta ansvar för det som faktiskt är ditt utan att göra hela dig själv till förklaringen.
Grubblande och självkritik – vad som behöver förstås
Kärnan är inte att du tänker negativt om dig själv ibland. De flesta människor blir självkritiska efter misstag, konflikter eller avvisanden. Det viktiga är vad som händer med tanken över tid. Vid ett mer begränsande mönster börjar en konkret händelse fungera som utgångspunkt för ett större självomdöme. ”Jag uttryckte mig otydligt” blir ”jag är dålig på relationer”. ”Jag missade en detalj” blir ”jag klarar aldrig någonting”. Grubblandet bidrar genom att hålla händelsen aktiv och ge självkritiken mer material. Därför behöver du skilja den ursprungliga situationen från de slutsatser om ditt värde eller din person som tillkommit efteråt.
När samma händelse blir ett domslut över hela dig
En central förskjutning sker när ett specifikt beteende börjar beskriva hela personen. Det är skillnad mellan ”jag avbröt henne flera gånger” och ”jag är självisk”, eller mellan ”rapporten innehöll ett fel” och ”jag är inkompetent”. Den första formuleringen är begränsad och möjlig att arbeta med. Den andra gör problemet större och mindre förändringsbart. När du grubblar kan den globala slutsatsen dessutom upprepas så många gånger att den börjar kännas mer sann. Försök därför lägga märke till när språket flyttar sig från vad du gjorde till vem du är. Just den övergången är ofta viktigare än hur starkt obehaget känns.
Observation, tolkning och självvärdering är tre olika steg
Efter en laddad situation kan flera mentala steg smälta ihop. Observationen kanske är att en vän svarade kort. Tolkningen blir att personen är irriterad på dig. Självvärderingen blir sedan att du måste ha sagt något dumt och att du alltid gör relationer komplicerade. När alla tre upplevs som samma sak kan det kännas som om självkritiken är direkt bevisad av situationen. Ett användbart sätt att skapa precision är därför att skriva ned leden separat: Vad observerade jag? Vad tror jag att det betyder? Vad började jag därefter säga om mig själv? Du behöver inte övertyga dig om en positiv tolkning. Målet är bara att skilja fakta från slutsatser.
Självkritik är mer än att upptäcka sina egna misstag
Att konstatera att du gjorde något mindre bra är inte samma sak som självkritik i den mening som studeras kliniskt. Forskningen beskriver självkritik som ett komplext fenomen med flera definitioner och dimensioner, ofta präglat av hård negativ självutvärdering och reaktioner på upplevda misslyckanden. En meta-review från 2024 visar samtidigt att forskningsfältet använder delvis olika definitioner, vilket gör det viktigt att inte behandla självkritik som ett enda enkelt fenomen. Därför är det mer användbart att undersöka exakt hur du talar till och bedömer dig själv än att bara fråga om du ”är självkritisk”. Du kan läsa mer i Självkänsla och självkritik – varför vi dömer oss själva och hur det kan förändras.
Grubblande kan ge självkritiken allt mer material
När du går igenom samma händelse flera gånger hittar du nästan alltid fler detaljer. Du minns ett ord du använde, ett ansiktsuttryck eller något du kunde ha gjort annorlunda. Mer material behöver inte betyda bättre förståelse. Varje ny detalj kan i stället läggas till den självkritiska berättelsen. Forskning om rumination beskriver hur repetitivt tänkande kan förlänga negativa känslotillstånd och störa problemlösning och målinriktat beteende. Fråga därför vad det senaste tankvarvet faktiskt gav dig. Om du redan vet vad du önskar att du gjort annorlunda men ändå fortsätter samla bevis mot dig själv är det möjligt att analysen inte längre fyller en lärande funktion.
Självkritiken kan i sin tur hålla grubblandet igång
Sambandet kan gå åt båda håll. Grubblandet producerar självkritiska slutsatser, och de självkritiska slutsatserna gör händelsen mer laddad och därmed svårare att lämna. Om slutsatsen är ”jag gjorde ett misstag” kan frågan ofta avslutas genom korrigering eller lärande. Om slutsatsen blir ”det är något fel på mig” har du plötsligt ett betydligt större problem att lösa. Då behöver hela din person analyseras. Det kan förklara varför en kort händelse fortsätter ta mental plats långt senare. Ett praktiskt mål blir därför att hålla problemet på rätt nivå: en specifik situation, ett specifikt beteende och ett möjligt nästa steg, snarare än en utredning av hela ditt människovärde.
Repetitivt negativt tänkande är en relevant del av forskningsbilden
Inom forskningen används begreppet repetitivt negativt tänkande för återkommande tankeprocesser som omfattar bland annat oro och rumination. Processen betraktas som transdiagnostisk eftersom den förekommer vid flera typer av psykiska besvär. En metaanalys från 2025 sammanställde 55 randomiserade studier med totalt 4 970 deltagare och fann en måttlig effekt av KBT-interventioner på repetitivt negativt tänkande jämfört med kontrollvillkor. Läs metaanalysen om repetitivt negativt tänkande på PubMed. Resultaten betyder inte att vardagligt grubblande är en diagnos, men stödjer att själva tankeprocessen kan vara en relevant förändringspunkt.
Negativa känslor kan göra självkritiska tolkningar mer övertygande
När du redan känner skam, oro eller nedstämdhet kan en självkritisk slutsats kännas särskilt trovärdig. Känslan blir då lätt en del av bevisningen: ”Om jag känner mig så här dålig måste jag ha gjort något riktigt fel.” Men känslans styrka och tolkningens riktighet är två olika saker. En stark reaktion kan visa att relationen eller händelsen betyder mycket för dig. Den fastställer inte automatiskt hur stort ditt ansvar är. Ett användbart steg är därför att beskriva känslan separat från slutsatsen. ”Jag känner stark skam” ger mer precision än ”jag är pinsam”. Den första formuleringen beskriver ett tillstånd. Den andra gör tillståndet till en identitet.
Självanklagelse och ansvar är inte samma sak
Att minska självkritik betyder inte att sluta ta ansvar. Tvärtom kan global självanklagelse göra ansvaret mindre precist. Om slutsatsen är ”allt var mitt fel” behöver du inte längre undersöka vilken specifik del som faktiskt var din. Ansvarsfull reflektion frågar i stället: Vad gjorde jag? Vilken effekt kan det ha haft? Vad kunde jag rimligen veta då? Vad behöver jag göra annorlunda nu? Du kan därmed ta ansvar för ett beteende utan att dra slutsatsen att hela du är problemet. Det gör också reparation möjlig. Ett beteende kan förändras, en ursäkt kan ges och en rutin kan förbättras. Ett globalt domslut över personen leder betydligt mer sällan till ett tydligt nästa steg.
Skam och skuld behöver inte betyda samma sak
Skuld kan i vissa situationer vara knuten till ett specifikt beteende: ”Jag gjorde något som inte blev bra.” Skam är oftare mer global: ”det är något fel på mig” eller ”andra kommer se att jag inte duger”. Forskningen skiljer mellan flera former av både skam och skuld, så uppdelningen är inte absolut. En metaanalys har dock visat starkare samband mellan skambenägenhet och ångestsymtom än mellan mer situationsbunden skuld och ångest, samtidigt som vissa former av generaliserad eller överdriven skuld också var problematiska. Läs metaanalysen om skam, skuld och ångest på PubMed. Praktiskt är frågan om känslan leder till reparation eller till ett globalt angrepp på dig själv.
Efterklokhet kan göra ditt ansvar större i efterhand
När du vet hur en situation slutade är det lättare att se vad du ”borde” ha förstått tidigare. Efter ett misslyckande kan du därför bedöma ditt tidigare jag med information som bara blev tydlig senare. ”Jag borde ha sett varningssignalerna”, ”jag borde ha förstått vad hon menade” eller ”jag borde ha vetat att det skulle gå så här”. Försök rekonstruera vad du faktiskt visste vid tidpunkten. Vilka alternativ verkade rimliga då? Vilka fakta saknades? Det innebär inte att du automatiskt ska fria dig från ansvar. Syftet är att bedöma ditt agerande utifrån det verkliga beslutsunderlaget, inte utifrån den kunskap du fick först efter att situationen utvecklats.
Sociala situationer är särskilt lätta att fylla med självkritik
Andra människors tankar och motiv är aldrig helt tillgängliga. Om ett samtal känns annorlunda än vanligt kan flera förklaringar därför vara möjliga. När du redan är självkritisk kan den egna personen bli standardförklaringen: hon svarade kort för att jag var jobbig, han verkade frånvarande för att jag är ointressant. Lägg märke till vad du faktiskt vet om den andres orsak. Kanske var din tolkning korrekt, men kanske finns annan information du saknar. Målet är inte att alltid välja den mest positiva förklaringen. Det är att undvika att självkritik behandlas som fakta när situationen egentligen är tvetydig. Osäker information behöver få förbli osäker en stund.
När återkoppling saknas kan egna negativa tolkningar fylla tomrummet
Ensamhet och brist på återkoppling kan göra den här processen tydligare. Om du inte vet vad någon annan tycker finns mer utrymme för den egna tolkningen. Ett obesvarat meddelande kan bli ”jag var för påträngande”, en helg utan kontakt ”ingen vill egentligen träffa mig”. Självkritiken fyller då informationsluckan med en förklaring som känns bekant. Det är inte samma sak som att förklaringen alltid är fel. Frågan är hur mycket stöd du faktiskt har för den. Artikeln Övertänkande och ensamhet – när brist på återkoppling fylls med egna tolkningar fördjupar just det mönstret.
Kritik kan förvandlas från information om något du gjort till information om ditt värde
Om någon påpekar ett fel kan innehållet vara helt relevant. Du kanske behöver ändra arbetssätt, be om ursäkt eller korrigera något. Men om självkritiken aktiveras starkt kan återkopplingen snabbt expandera: ”om detta blev fel är jag dålig”, eller ”nu har de upptäckt att jag egentligen inte är kompetent”. Då går mer energi åt till självvärdering än till själva informationen i kritiken. Försök därför fråga vad återkopplingen konkret gäller. Vilket beteende, resultat eller beslut behöver justeras? Du kan läsa mer i Varför tar jag åt mig av kritik? – självkänsla, skam och känslighet för återkoppling.
Beröm kan avfärdas samtidigt som kritik används som bevis
Ett självkritiskt mönster kan innebära olika beviskrav för positiv och negativ information. Beröm förklaras bort: personen är bara snäll, resultatet berodde på tur eller vem som helst hade klarat det. Kritik däremot kan tas emot som direkt och tillförlitlig information om vem du är. Då byggs självbilden på ett asymmetriskt urval av erfarenheter. Det betyder inte att du måste börja tro på varje komplimang. Ett mer balanserat experiment är att behandla positiv återkoppling med samma beviskrav som negativ. Om du vill fördjupa detta finns artikeln Varför har jag så svårt att ta emot beröm?.
Misstag i arbete och prestation kan bli bevis på otillräcklighet
Arbetslivet erbjuder regelbundet situationer där något inte blir perfekt. Ett mejl blir otydligt, du missar en detalj eller behöver hjälp med en uppgift. Om självvärdet är starkt kopplat till prestation kan ett begränsat fel snabbt få större betydelse. Då grubblar du kanske mer över vad misstaget säger om din kompetens än över hur det ska rättas. Ett användbart stoppkriterium är om du har identifierat det praktiska lärandet. Vad behöver förändras nästa gång? Om svaret redan är tydligt men tankarna fortsätter bedöma din person kan problemlösningen vara färdig samtidigt som självkritiken fortfarande är aktiv. De två processerna behöver inte avslutas på samma sätt.
När varför-frågan blir ”vad är det för fel på mig?”
Efter en svår händelse är det naturligt att vilja förstå orsaken. Men orsaksanalysen kan gradvis flytta från situationen till den egna personen. ”Varför blev samtalet så spänt?” blir ”varför fungerar jag alltid så här?” och till sist ”vad är det egentligen för fel på mig?”. Då har en konkret fråga blivit en global undersökning av dig själv. Den typen av fråga saknar ofta ett tydligt svar och kan hålla grubblandet igång länge. Artikeln Att fastna i varför-frågor – när orsaksjakt gör det svårare att gå vidare fördjupar varför mer orsaksanalys inte alltid skapar mer klarhet.
När ett svar inte avslutar självanklagelsen
Du kanske kommer fram till att situationen inte enbart var ditt fel. Ändå återvänder frågan: men tänk om jag trots allt orsakade mer än jag inser? Du pratar med någon som lugnar dig, men börjar senare undra om personen bara försökte vara snäll. När ett rimligt svar inte kan stänga frågan har problemet ofta förändrats. Det handlar inte längre bara om ansvar utan om att uppnå fullständig säkerhet kring att du inte är problemet. Den säkerheten är svår att skapa, särskilt i komplicerade relationer. Ett mer realistiskt mål är en proportionerlig bedömning: vad talar för mitt ansvar, vad talar emot och vad kan jag faktiskt göra nu?
Självkritik kan paradoxalt kännas som ett sätt att behålla kontroll
Att lägga skulden på sig själv är smärtsamt, men det kan också skapa en märklig känsla av kontroll. Om allt berodde på dig kanske allt också hade kunnat förhindras om du bara varit klokare, bättre eller mer uppmärksam. Alternativet – att andra människor har egen vilja, att relationer är oförutsägbara och att vissa saker inte går att kontrollera – kan kännas mer osäkert. Självanklagelse behöver därför inte bara handla om låg självkänsla. Ibland kan den också göra världen mer begriplig. Fråga vad du skulle behöva acceptera om du inte tog hela ansvaret. Kanske finns där en ovisshet eller maktlöshet som självkritiken tillfälligt hjälper dig att slippa känna.
Kort lättnad efter en självkritisk förklaring kan hålla mönstret vid liv
Det kan låta märkligt att självkritik skulle ge lättnad, men ibland gör en hård slutsats åtminstone situationen tydlig. ”Det var mitt fel” avslutar för ett ögonblick osäkerheten kring vad som hände. Du har en förklaring. Problemet är att förklaringen samtidigt ökar skam och gör nästa händelse lättare att tolka på samma sätt. När tvivlet återkommer börjar analysen igen. Därför behöver du följa både den omedelbara och den senare konsekvensen av självkritiken. Gav den faktiskt användbar information, eller gav den främst ett snabbt slut på osäkerheten? Ett svar kan kännas tydligt utan att för den skull vara proportionerligt eller välunderbyggt.
När självkritik börjar styra vad du vågar göra
Mönstret blir särskilt viktigt när det förändrar ditt beteende. Du kanske undviker att säga vad du tycker eftersom en konflikt senare skulle leda till timmar av självanklagelser. Du låter bli att ta ansvar på jobbet eftersom ett misstag känns för hotfullt. Eller så överanpassar du dig i relationer för att minska risken att någon blir missnöjd. Då är problemet större än själva tankarna. Självkritiken påverkar din handlingsfrihet. Följ därför inte bara hur hårda tankarna är utan vad de får dig att sluta göra. Ett viktigt förändringsmål kan vara att återta små handlingar även innan den självkritiska rösten har blivit svag eller helt tyst.
Hjälpsam självrannsakan och självattack leder åt olika håll
Självrannsakan kan vara obehaglig och ändå konstruktiv. Du kan inse att du sårade någon, gjorde ett dåligt val eller undvek ett ansvar. Det avgörande är om reflektionen gör nästa steg tydligare. Självattack tenderar i stället att bredda problemet: du är dålig, svag, självisk eller värdelös. Det ger sällan konkret information om hur ett beteende ska förändras. Ett enkelt test är därför att fråga om din slutsats kan översättas till en handling. ”Jag behöver lyssna färdigt innan jag svarar nästa gång” är användbart. ”Jag är hopplös i relationer” är mycket svårare att omsätta. Du behöver inte vara snäll mot ett beteende för att vara precis i bedömningen.
Kartlägg en enda händelse innan du försöker förstå hela mönstret
Välj ett konkret tillfälle där grubblandet slutade i självkritik. Skriv först vad som faktiskt hände utan tolkningar. Fortsätt sedan med den första tanke du fick, känslan som följde och vad du gjorde därefter. Lägg till vad som hände på kort sikt och senare. Kanske gav analysen en känsla av kontroll men kostade två timmars sömn. Ett enda väl beskrivet exempel ger ofta mer information än slutsatsen ”jag är alltid för självkritisk”. Upprepa kartläggningen med ytterligare ett eller två tillfällen och leta efter samma brytpunkt. Målet är inte att analysera dig mer, utan att upptäcka var en konkret situation börjar förvandlas till global självanklagelse.
Skriv tre kolumner: fakta, tolkning och dom över dig själv
En praktisk övning är att dela ett papper i tre delar. Under fakta skriver du sådant som en utomstående observatör hade kunnat registrera. Under tolkning skriver du vad du tror att händelsen betyder. I den tredje kolumnen skriver du vad du började säga om dig själv. Exempel: ”Chefen ändrade två formuleringar” – ”hon tycker att texten var svag” – ”jag är dålig på mitt jobb”. Övningen ska inte bevisa att tolkningen är fel. Den gör bara stegen synliga. När de står bredvid varandra blir det lättare att avgöra vilken information som faktiskt kom från händelsen och vilken del som skapades av den efterföljande självvärderingen.
Fråga vilket ansvar som faktiskt är ditt
I en konflikt eller ett misslyckande kan du lista de delar du rimligen ansvarar för och de delar du inte kunde kontrollera. Kanske ansvarar du för att du höjde rösten men inte för den andra personens hela reaktion. Du ansvarar för att du missade en deadline men inte för att arbetsbelastningen var objektivt orimlig. Syftet är inte att minimera ditt ansvar utan att göra det mer exakt. Global skuld kan kännas moraliskt seriös men blir ofta mindre användbar än proportionerligt ansvar. När du vet vad som faktiskt är ditt kan du också göra något åt det: be om ursäkt, rätta till ett fel, sätta en gräns eller ändra ett beteende.
Pröva minst en annan förklaring innan du gör dig själv till huvudorsaken
Om självkritiken kommer snabbt kan du göra ett enkelt experiment: formulera två andra rimliga förklaringar till händelsen innan du drar slutsatsen att problemet är du. De behöver inte vara positiva. En väns korta svar kan bero på irritation, stress eller något helt annat. Ett misslyckat projekt kan bero på ditt arbete, otydliga krav eller flera faktorer samtidigt. Målet är inte att alltid välja bort ditt eget ansvar. Du tränar på att hålla flera hypoteser öppna tills informationen räcker. När självkritik är den automatiska standardförklaringen får alternativa orsaker annars aldrig samma chans att bedömas. Det gör självkritiken självbekräftande utan att den behöver vara korrekt.
Ett första experiment är att hoppa över den extra självbestraffningen
Välj en mindre situation där du faktiskt gjort något du vill göra annorlunda. Identifiera felet och nästa steg, men hoppa sedan över ett enda extra självkritiskt varv. Du behöver inte säga att misstaget var bra eller försöka känna dig positiv. Säg exempelvis: ”Jag vet vad jag behöver korrigera. Mer självattack ger ingen ny instruktion.” Observera vad du tror kommer hända om du inte kritiserar dig ytterligare. Kanske känns det som om du blir ansvarslös eller riskerar att göra om misstaget. Följ sedan vad som faktiskt händer. Experimentet undersöker om hård självbestraffning verkligen behövs för att du ska kunna ta ansvar och lära dig.
Ett andra experiment är att gå direkt till reparation
När du fastnar efter ett misstag kan du fråga om det finns en faktisk reparativ handling. Behöver du be om ursäkt, skicka en rättelse, tydliggöra något eller göra annorlunda nästa gång? Gör i så fall den handlingen innan du fortsätter analysera din person. Reparation ger omvärlden ny information och kan förändra situationen. Självkritik sker däremot huvudsakligen internt. När det inte finns något kvar att reparera kan även det vara viktig information. Då kanske uppgiften inte längre är att lösa händelsen utan att låta den vara avslutad trots kvarvarande obehag. Det kan vara särskilt svårt om du är van att använda fortsatt självkritik som bevis på att du tar misstag på allvar.
Självmedkänsla betyder inte att frikänna sig från ansvar
Självmedkänsla missförstås ibland som att intala sig att allt man gör är acceptabelt. Det är inte nödvändigt. Ett mer medkännande förhållningssätt kan innehålla både tydlig ansvarstagande och mindre global självattack. 1177 beskriver att svag självkänsla bland annat kan innebära att man dömer sig själv hårt när man misslyckas och rekommenderar att fundera över hur man skulle bemöta en vän i samma situation. Läs 1177 om självkänsla och självmedkänsla. Frågan är inte om du ska sluta ställa krav, utan om samma krav kan uttryckas utan att ditt människovärde görs beroende av utfallet.
Forskningen om interventioner riktade mot självkritik är lovande men nyanserad
En systematisk översikt och metaanalys av självmedkänsloinriktade interventioner inkluderade 19 studier med totalt 1 350 deltagare och fann en medelstor minskning av självkritik jämfört med kontrollgrupper. Forskarna betonade samtidigt måttlig studiekvalitet och hög heterogenitet. Läs metaanalysen om självmedkänslointerventioner och självkritik på PubMed. En separat metaanalys av compassion-focused therapy fann också minskad självkritik och ökad förmåga till självtröst, men byggde på ett mindre forskningsunderlag. Läs metaanalysen om compassion-focused therapy på PubMed. Resultaten är lovande, inte ett bevis för att en metod passar alla.
Följ utvecklingen genom större precision och frihet – inte genom noll självkritik
Målet behöver inte vara att aldrig kritisera dig själv igen. Självvärdering är en normal del av lärande. Följ i stället om kritiken blir mer specifik och kortare. Kan du oftare säga ”det där beteendet behöver jag ändra” i stället för ”jag är problemet”? Kan du reparera något och sedan gå vidare? Tar händelser mindre tid från sömn och relationer? Titta på utvecklingen över veckor. En stressig dag kan göra gamla självkritiska mönster starkare utan att all förändring är borta. Undvik också att göra uppföljningen till ett nytt prestationsprojekt där du kritiserar dig själv för att du fortfarande är självkritisk. Även förändringen behöver få vara ofullständig.
När professionellt stöd och strukturerad självhjälp kan ge mer
Sök professionellt stöd om grubblandet och självkritiken tar mycket tid, påverkar sömn, arbete eller relationer, kombineras med tydlig nedstämdhet, stark ångest eller omfattande skam, eller om du återkommande känner dig värdelös. En legitimerad behandlare kan hjälpa dig att förstå mönstret tillsammans med din övriga livssituation och symtombild. Läs mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige. För avgränsat självhjälpsarbete är Självkänsla och självkritik – bygg en tryggare relation till dig själv det mest relevanta programmet. På Gävleborgs Psykoterapi AB – forskningsbaserad självhjälp finns hela programutbudet.
Källor, forskning och rekommenderad vidare läsning
Artikeln bygger på forskning om självkritik, rumination, repetitivt negativt tänkande, skam, självmedkänsla och psykoterapeutiska interventioner. Självkritik är ett komplext forskningsområde och olika studier använder delvis olika definitioner och mätmetoder. Resultaten nedan beskriver framför allt samband och behandlingseffekter på gruppnivå. De kan inte avgöra varför en enskild person blir självkritisk eller vilken behandling som är lämplig utan individuell bedömning.
PubMed – Self-criticism: meta-review av definitioner, modeller och forskningsfältet
PubMed – Self-criticism and psychotherapy outcome: systematisk översikt och metaanalys
PubMed – KBT vid repetitivt negativt tänkande, rumination och oro: transdiagnostisk metaanalys
PubMed – Reflecting on rumination: forskningsöversikt om konsekvenser, mekanismer och behandling
PubMed – Självmedkänsloinriktade interventioner för att minska självkritik: systematisk översikt och metaanalys
PubMed – Compassion-focused therapy och självkritik: metaanalys
PubMed – Självmedkänslointerventioner vid depression, ångest och stress: metaanalys av randomiserade studier
PubMed – Självkritik, självreflektion och rumination: experimentell studie
PubMed – Skambenägenhet, skuldkänslor och ångestsymtom: metaanalys
1177 – Självkänsla, självkritik, självmedkänsla och vad du kan göra själv
Att se sin egen del i en händelse är inte samma sak som att göra sig själv till hela förklaringen. När du kan hålla isär ett beteende, en tolkning och ditt värde som person blir det lättare att ta ansvar där ansvar behövs och samtidigt lämna sådant som inte är ditt. Målet är inte att alltid komma fram till att du gjorde rätt. Målet är att ett misstag, en konflikt eller någon annans reaktion inte automatiskt ska behöva sluta med slutsatsen att det är hela dig det är fel på.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykiatrisk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning, diagnos eller behandling. Vid akut fara, allvarlig psykisk försämring eller självmordstankar ska akut vård kontaktas.
