Du kanske såg två streck på testet.
Kanske hade du väntat länge.
Kanske kom graviditeten oväntat.
Men ganska snabbt började någonting förändras.
Du räknade veckor.
Läste om vad som hände i kroppen.
Kanske föreställde du dig ett datum.
En årstid.
Ett barn.
Sedan började du blöda.
Eller så kom beskedet vid ett ultraljud.
”Graviditeten har slutat utvecklas.”
Några minuter tidigare var du gravid.
Nu förväntades du förstå att något hade förändrats.
Kroppen kanske fortfarande kändes gravid.
Planerna fanns kvar.
Tankarna hann inte med.
Missfall är vanligt och de flesta sker tidigt i graviditeten. 1177 beskriver att de flesta missfall inte går att påverka och att de ofta beror på kromosomförändringar eller andra biologiska faktorer. Stress, samlag, motion, bad eller flygresor anges inte som orsaker till missfall.
Det är viktigt.
För efter ett missfall börjar många människor leta efter ett svar på en fråga som ibland blir mycket smärtsam:
Vad gjorde jag för fel?
Ofta är svaret:
ingenting.
Men att förstå det medicinskt är inte alltid samma sak som att kunna känna det.
Ett tidigt missfall kan innebära en verklig förlust
”Men det var ju så tidigt.”
Kommentaren kan vara välmenande.
Ändå kan den göra ont.
För sorgens storlek avgörs inte enbart av hur många graviditetsveckor som passerat.
Den kan också handla om hur mycket framtid som redan hunnit skapas.
Ett positivt graviditetstest kan på några minuter förändra människans föreställning om sitt liv.
Plötsligt finns kanske:
ett beräknat förlossningsdatum.
tankar om föräldraledighet.
en föreställning om nästa jul.
ett syskon.
ett namn.
en ny identitet.
När graviditeten upphör försvinner därför inte bara en biologisk graviditet.
För vissa försvinner också en framtid som redan hunnit bli emotionellt verklig.
Sorgen går inte att mäta i graviditetsveckor
En person kan få missfall i vecka sju och känna en mycket djup sorg.
En annan kan reagera annorlunda.
Kanske med lättnad.
Kanske med blandade känslor.
Kanske främst med fysisk utmattning.
1177 betonar att människor kan reagera olika och att ingen reaktion i sig är konstig eller fel.
Det är ett viktigt perspektiv.
Det finns ingen korrekt mängd sorg efter ett missfall.
Och det finns ingen tidslinje som alla måste följa.
Ibland börjar sorgen innan missfallet är avslutat
Du kanske börjar blöda.
Men vet ännu inte vad det betyder.
Du väntar på en undersökning.
Letar efter information.
Analyserar varje förändring i kroppen.
Kanske får du höra:
”Vi kan inte säga säkert ännu.”
Då kan du hamna i ett mycket svårt psykologiskt mellanläge.
Du vet inte om du ska hoppas.
Eller förbereda dig på förlust.
Kanske fortsätter graviditetssymtomen samtidigt.
Kroppen och verkligheten tycks säga olika saker.
Ett uteblivet missfall kan upplevas särskilt overkligt
Ibland upptäcks ett missfall vid ultraljud trots att kroppen inte har gett tydliga signaler.
Du kanske går till undersökningen och förväntar dig att se ett hjärta slå.
I stället blir rummet tyst.
Det kan skapa en stark känsla av overklighet.
”Men jag känner mig fortfarande gravid.”
Det kan vara svårt att förstå hur kroppen kan fortsätta signalera graviditet efter att graviditeten slutat utvecklas.
För vissa blir kontrasten mellan kroppens signaler och beskedet mycket svår att bära.
Den medicinska processen och den psykiska processen följer inte samma tempo
Kroppen kanske återhämtar sig relativt snabbt.
Blödningen upphör.
Hormonnivåerna förändras.
Vårdkontakten avslutas.
Men psykologiskt kan något fortfarande pågå.
Det är lätt att omgivningen tänker:
Nu är det över.
För personen själv kanske det snarare är då sorgen börjar bli tydlig.
Under de första dagarna har det kanske funnits:
undersökningar.
smärta.
blödning.
läkemedel.
beslut.
praktiska frågor.
När allt det lugnar sig finns plötsligt plats för känslan.
”Jag borde ha förstått att något var fel”
Efteråt börjar hjärnan ofta söka efter tecken.
”Jag kände mig mindre illamående.”
”Jag tränade den där dagen.”
”Jag drack vin innan jag visste att jag var gravid.”
”Jag var stressad på jobbet.”
”Vi hade sex.”
”Jag lyfte något tungt.”
Hjärnan försöker skapa ordning.
Om jag kan hitta orsaken kanske världen blir begriplig igen.
Problemet är att sökandet efter en orsak lätt förvandlas till självanklagelse.
1177 beskriver att de flesta missfall inte går att förebygga och att sådant som stress, motion och samlag inte ökar risken.
Det är därför viktigt att skilja mellan:
att vilja förstå vad som hände
och
att göra sig själv ansvarig för det.
Skulden kan kännas sann även när den inte är medicinskt rimlig
Det är en central psykologisk skillnad.
En person kan veta:
”Läkaren sa att jag inte orsakade det.”
Och samtidigt känna:
”Min kropp misslyckades.”
Kunskap och känsla behöver inte följa varandra.
Det är ett av skälen till att rationella försäkringar ibland inte räcker.
Personen kanske behöver förstå vad förlusten betyder för bilden av kroppen och sig själv.
Kroppen kan upplevas som någon man inte längre litar på
Före missfallet kanske kroppen varit självklar.
Efteråt kan den kännas främmande.
”Hur kunde jag inte märka att graviditeten hade avstannat?”
”Kan jag lita på min kropp nästa gång?”
”Kommer det hända igen?”
För vissa förändras förhållandet till kroppsliga signaler.
Nästa graviditet kanske varje känsla analyseras.
Illamående.
spänningar i brösten.
smärta.
blödning.
eller frånvaron av symtom.
Kroppen går från att bara vara kropp till att bli något som ständigt övervakas.
Forskningen visar att den psykiska belastningen kan vara betydande
En systematisk översikt och metaanalys publicerad 2025 sammanställde 29 studier med över 35 000 deltagare efter missfall. Resultaten visade att ångest, depression och stress var vanliga under de första veckorna efter förlusten.
Det betyder inte att alla som får missfall utvecklar psykisk sjukdom.
Sorg är inte automatiskt depression.
Oro är inte automatiskt ett ångestsyndrom.
Men forskningen visar att missfall för en betydande grupp kan innebära mer än en kortvarig besvikelse.
Sorgen kan vara svår eftersom omgivningen aldrig hann lära känna det som förlorades
Vid många andra förluster finns en gemensam historia.
Fotografier.
minnen.
platser.
andra människor som kände personen.
Efter ett tidigt missfall kanske nästan ingen ens visste om graviditeten.
Kanske hade ni bestämt:
”Vi berättar efter vecka tolv.”
Sedan kom missfallet i vecka nio.
Nu befinner du dig i en märklig situation.
Du har förlorat något som människor omkring dig aldrig visste fanns.
Hemligheten kan göra sorgen ensam
På jobbet frågar någon:
”Hur var helgen?”
Du svarar:
”Bra.”
Men under helgen låg du på sjukhus.
Eller hemma med ett missfall.
Ingen vet.
Du går tillbaka till skrivbordet.
Svarar på mejl.
Har möten.
Kanske känns det nästan absurt.
Hur kan världen fortsätta så normalt när min egen förändrades?
Att berätta kan samtidigt kännas svårt
Om du berättar måste du kanske också hantera andras reaktioner.
”Det är väldigt vanligt.”
”Ni kan försöka igen.”
”Det var nog något fel på fostret.”
”Tur att det hände tidigt.”
Kommentaren kan vara medicinskt rimlig.
Men emotionellt felplacerad.
Att något är vanligt gör det inte oviktigt.
Och möjligheten till en ny graviditet ersätter inte automatiskt den graviditet som förlorades.
”Ni kan försöka igen” kan missa vad sorgen handlar om
För personen kanske frågan just då inte är:
Kan jag bli gravid igen?
Utan:
Hur ska jag förstå att den här graviditeten är borta?
Framtida möjligheter och aktuell sorg är två olika saker.
Det går att vara hoppfull inför framtiden och samtidigt behöva sörja det som hände.
Partnern kan uppleva samma förlust på ett helt annat sätt
Den som varit gravid har ofta haft en kroppslig erfarenhet av graviditeten.
Illamående.
trötthet.
förändringar i kroppen.
blödning.
smärta.
Partnerns relation till graviditeten kan ha sett annorlunda ut.
Det betyder inte nödvändigtvis att förlusten betyder mindre.
Men sorgen kan ta en annan form.
Den ena gråter.
Den andra börjar ordna praktiska saker.
Den ena vill prata.
Den andra går till jobbet.
Den ena vill berätta för familjen.
Den andra vill hålla det privat.
Skillnader i sorg kan lätt misstolkas som skillnader i kärlek
”Du verkar inte ens ledsen.”
”Varför pratar du om det hela tiden?”
Nu kan båda känna sig ensamma.
Den ena tänker:
Du förstår inte vad jag förlorat.
Den andra:
Inget jag gör verkar vara rätt.
Det kan hjälpa att tala om hur man hanterar sorg snarare än att försöka avgöra vem som känner mest.
Läs också: Relationer och anknytning – förstå dina relationsmönster
När människor utsätts för stark belastning kan tidigare mönster kring närhet, avstånd, stöd och sårbarhet bli tydligare. Ett missfall skapar inte automatiskt relationsproblem, men skillnader i hur två personer hanterar förlust kan ibland göra redan existerande mönster mer synliga.
Sex kan också förändras efter missfallet
För vissa finns rädsla för:
smärta.
blödning.
en ny graviditet.
ett nytt missfall.
Sex kan dessutom påminna om den graviditet som förlorades.
Om paret samtidigt försöker bli gravida igen kan sexualiteten snabbt få ett nytt mål.
”Nu har jag ägglossning.”
Plötsligt går relationen direkt från sorg till nytt fertilitetsprojekt.
Det kan vara mycket att bära.
Frågan om när man ska försöka igen är inte bara medicinsk
Efter ett missfall kanske den första tanken är:
”När får vi försöka igen?”
För vissa känns ett nytt försök hoppfullt.
För andra nästan omöjligt.
Kanske vill den ena börja direkt.
Den andra behöver tid.
Det finns en viktig psykologisk skillnad mellan:
När kan kroppen bli gravid igen?
och:
När är jag redo att riskera att hoppas igen?
De frågorna behöver inte ha samma svar.
En ny graviditet kan väcka både glädje och rädsla
Det positiva testet kommer.
Du har längtat efter det.
Ändå kanske glädjen inte blir som förra gången.
I stället:
”Vi får se.”
”Jag vågar inte tro på det.”
”Jag tänker inte köpa något.”
”Vi berättar inte för någon.”
Du kanske räknar dagar fram till den graviditetsvecka där missfallet skedde.
Vecka sju.
Vecka åtta.
Vecka nio.
Tiden får en ny betydelse.
Tidigare förlust kan förändra relationen till graviditet
Före missfallet kanske ett positivt test betydde:
Vi ska få barn.
Efteråt kan det betyda:
Kanske kommer vi få barn.
Den skillnaden kan vara enorm.
En forskningsöversikt om graviditet efter tidigare perinatal förlust beskriver hur en efterföljande graviditet kan präglas av stark oro, sorg och rädsla för att förlora igen.
Det betyder inte att nästa graviditet måste bli psykiskt svår.
Men tidigare erfarenheter kan påverka tryggheten.
Kontroller kan lugna – och samtidigt förstärka behovet av nya kontroller
Ett ultraljud visar att allt ser bra ut.
Du känner lättnad.
I två dagar.
Sedan:
”Men hur vet jag att hjärtat fortfarande slår?”
Du söker nya signaler.
Ny bekräftelse.
Nästa kontroll blir målet.
Det här är en begriplig respons efter att kroppen tidigare gett en känsla av trygghet som sedan bröts.
Men om behovet av försäkran blir mycket starkt kan graviditeten förvandlas till en lång serie säkerhetskontroller.
Då kan arbetet handla om att leva med osäkerhet – inte eliminera den
Ingen kan ge fullständig garanti för en graviditet.
Det är smärtsamt.
Efter ett missfall kan behovet av garanti bli mycket starkare.
Psykologiskt stöd kan därför ibland handla om att hjälpa personen bära:
”Jag vet inte.”
utan att hela livet organiseras kring försök att få absolut säkerhet.
Upprepade missfall kan innebära en annan typ av belastning
Ett missfall.
Sedan ett till.
Kanske ytterligare ett.
Nu förändras ofta berättelsen.
Det handlar inte längre bara om:
”Vi hade otur.”
Personen kanske börjar tänka:
”Min kropp kan inte behålla en graviditet.”
”Det kommer aldrig gå.”
”Jag vågar inte berätta nästa gång.”
Forskning om upprepade graviditetsförluster visar förhöjda nivåer av depression, ångest och stress, särskilt bland kvinnor, samtidigt som även partners kan behöva stöd.
Varje ny graviditet kan då bära minnet av alla tidigare
Ett ultraljud är inte bara ett ultraljud.
Det är också platsen där det dåliga beskedet kom förra gången.
En toalett är inte bara en toalett.
Det är platsen där du såg blod.
En viss graviditetsvecka blir laddad.
En viss månad.
Ett beräknat förlossningsdatum.
Kroppen och kalendern kan börja fyllas av minnen.
Ibland finns traumaliknande reaktioner
De flesta som får missfall utvecklar inte PTSD.
Men forskning om reproduktiva förluster visar att posttraumatiska stressymtom kan förekomma hos en del.
Det kan handla om:
påträngande minnesbilder.
stark kroppslig reaktion på påminnelser.
undvikande.
vaksamhet.
svårigheter att återvända till vårdmiljöer.
eller återkommande bilder av det som hände.
Det är viktigt att inte kalla all stark sorg för trauma.
Men det är lika viktigt att inte missa traumarelaterade symtom när de faktiskt finns.
Hur vården bemöter personen kan få stor betydelse
Ett medicinskt vanligt tillstånd kan vara en existentiellt ovanlig händelse för den människa som just drabbats.
Vårdpersonal arbetar kanske med missfall varje vecka.
Patienten kanske upplever sitt första.
Ordval spelar roll.
Tid spelar roll.
Att någon stannar kvar några minuter kan spela roll.
En tekniskt korrekt vård kan ändå kännas emotionellt kall.
Och ett respektfullt bemötande kan göra en mycket svår situation lättare att bära.
Det behövs inte alltid många ord
Ibland räcker:
”Jag är ledsen att ni behöver gå igenom det här.”
”Det är förståeligt att det känns svårt.”
”Ni reagerar inte fel.”
Sådana meningar försöker inte reparera förlusten.
De erkänner den.
PDT kan vara relevant när förlusten väcker djupare frågor
Psykodynamisk psykoterapi behandlar inte själva missfallet.
Men ett missfall kan aktivera frågor om:
förlust.
kroppsidentitet.
självvärde.
kontroll.
skuld.
föräldraskap.
relationer.
tidigare separationer.
eller föreställningen om den egna framtiden.
För vissa stannar sorgen nära den aktuella händelsen.
För andra börjar den länka samman med äldre erfarenheter.
”Det är alltid jag som förlorar.”
”Jag kan aldrig lita på att något gott får stanna.”
”Min kropp sviker mig.”
”Jag borde ha kunnat skydda barnet.”
Där kan psykoterapin hjälpa personen undersöka vad som faktiskt händer emotionellt.
Målet är inte att hitta en psykologisk orsak till missfallet
Det behöver sägas mycket tydligt.
Terapeuten ska inte skapa en berättelse där stress, barndom, relationsproblem eller personlighet görs till förklaring till en medicinsk graviditetsförlust.
Det riskerar att förstärka skuld.
Den medicinska frågan är:
Varför avslutades graviditeten?
Den psykoterapeutiska frågan är:
Vad gör den här erfarenheten med dig?
Det är två helt olika frågor.
Skulden behöver ofta undersökas snarare än bara motsägas
”Det var inte ditt fel.”
Det kan vara viktigt att höra.
Men ibland räcker det inte.
Kanske fortsätter personen tänka:
”Jag vet. Men det känns ändå som mitt fel.”
Då behöver man kanske förstå vad skulden gör.
Ibland ger skulden en paradoxal känsla av kontroll.
Om jag orsakade det kan jag kanske förhindra det nästa gång.
Alternativet är mer skrämmande:
Jag kunde inte kontrollera vad som hände.
Människor kan ibland föredra självanklagelse framför maktlöshet därför att skuld åtminstone skapar en illusion av kontroll.
Att släppa skulden kan därför innebära att möta hjälplösheten
”Det hände, och jag kunde inte stoppa det.”
Det kan vara en svår mening.
Men också en viktig.
Den tar bort det falska ansvaret.
Samtidigt lämnar den kvar sorgen.
Och ibland är det just sorgen som behöver få finnas.
DIT kan vara relevant om en depression utvecklas
Dynamisk interpersonell terapi, DIT, är en behandling för depression.
Den är inte en specifik behandling för missfall.
Men om personen efter förlusten utvecklar en behandlingskrävande depression och det samtidigt finns tydliga relationella teman kan DIT vara relevant.
Exempelvis:
personen drar sig undan trots att stöd behövs.
konflikterna med partnern ökar.
personen känner att ingen kan förstå.
gamla mönster kring förlust eller övergivenhet aktiveras.
Då kan ett relationellt fokus vara kliniskt meningsfullt.
Men sorg och depression är inte samma sak
Efter ett missfall är det väntat att känna stark sorg.
Det kan komma vågor.
En stund fungerar du relativt normalt.
Sedan ser du en gravid person på stan och sorgen slår till.
Det behöver inte innebära depression.
Depression är ett bredare tillstånd som vanligtvis påverkar stora delar av livet och kan innebära bland annat:
ihållande nedstämdhet.
tydligt minskad glädje eller intresse.
hopplöshet.
sömnproblem.
självkritik.
koncentrationssvårigheter.
energiförlust.
och ibland självmordstankar.
En begriplig utlösande händelse utesluter inte depression.
”Det är naturligt att du är ledsen” får därför inte bli ett sätt att missa behandlingsbehov
Det är möjligt att säga två saker samtidigt:
Din sorg är begriplig.
Och:
Ditt psykiska mående behöver kanske professionell behandling.
Det ena motsäger inte det andra.
Årsdagar och datum kan överraska
Det beräknade förlossningsdatumet kommer.
Kanske hade du inte ens tänkt på det på flera veckor.
Plötsligt gör kroppen det.
Eller datumet då missfallet började.
Årstiden.
Ett fotografi.
En vän vars barn skulle ha varit ungefär lika gammalt.
Sorgen återkommer.
Det betyder inte att du är tillbaka på ruta ett.
Människor bearbetar sällan förlust som en rak linje.
Ett framtida barn ersätter inte den tidigare graviditeten
Efter ett missfall får många senare barn.
Det kan innebära enorm glädje.
Men det behöver inte radera den tidigare erfarenheten.
En person kan hålla sitt barn och samtidigt ibland tänka:
”Det hade funnits ett annat barn här först.”
Det är inte otacksamhet.
Människans emotionella värld fungerar inte som ett bokföringssystem där en senare vinst automatiskt tar bort en tidigare förlust.
Det finns heller ingen skyldighet att göra missfallet till något positivt
”Det gjorde mig starkare.”
Kanske.
För vissa.
Men personen behöver inte hitta en lärdom för att förlusten ska vara legitim.
Alla svåra erfarenheter behöver inte omvandlas till personlig utveckling.
Ibland var något bara sorgligt.
Och det får vara sant.
När bör du söka stöd?
Det kan vara värdefullt att söka professionellt stöd om sorgen eller oron under en längre tid börjar påverka:
sömnen.
arbetet.
relationerna.
sexualiteten.
förmågan att träffa andra.
vardagsfunktionen.
eller möjligheten att tänka på annat än det som hänt.
Stöd kan också vara relevant om du upplever:
stark eller ihållande skuld.
uttalad ångest inför en ny graviditet.
påträngande minnesbilder.
kraftigt undvikande.
djup hopplöshet.
eller tydliga depressiva symtom.
1177 beskriver att det kan hjälpa att prata med en närstående, barnmorska, kurator eller psykolog efter ett missfall och att stöd även kan vara relevant för närstående.
Du behöver inte avgöra om din sorg är ”tillräckligt allvarlig”
Det är en vanlig fälla.
”Andra har förlorat senare i graviditeten.”
”Vi hade bara vetat i tre veckor.”
”Det finns människor som aldrig kan få barn.”
Allt detta kan vara sant.
Men sorg behöver inte konkurrera.
Någon annans större eller annorlunda förlust gör inte din egen upplevelse ogiltig.
Samtidigt behöver ett missfall inte definiera dig
Det kan vara en viktig erfarenhet.
Kanske en av de svåraste du varit med om.
Men människans liv är större än en enskild händelse.
Med tiden kan minnet förändras.
Inte nödvändigtvis försvinna.
Men få en annan plats.
Det som först upptar nästan hela synfältet kan senare bli en del av en större livsberättelse.
Att gå vidare är inte samma sak som att glömma
Det kan innebära att kunna tänka på det som hände utan att varje gång falla sönder.
Att kunna möta någon annans graviditet utan att alltid behöva fly.
Att våga hoppas igen om du vill försöka bli gravid.
Eller att kunna fatta andra beslut om livet om vägen förändras.
Att kunna säga:
Det hände.
Det betydde något.
Jag önskar att det hade blivit annorlunda.
Och jag lever fortfarande mitt liv.
Läs också: När livet förändras snabbare än du hinner med – krisreaktioner och anpassningsstörning
Den här artikeln fördjupar hur större förändringar, förluster och belastningar kan påverka känslor, tankar, sömn och vardagsfunktion. Ett missfall innebär inte automatiskt en anpassningsstörning, men kan för vissa bli en betydande livskris.
Det viktigaste kanske är att förlusten får ha den betydelse den faktiskt hade
Inte den betydelse andra tycker att den borde ha.
Inte större.
Inte mindre.
För någon var missfallet framför allt en fysisk och medicinsk händelse.
För någon annan var det förlusten av ett efterlängtat barn.
För ytterligare någon finns sorg och lättnad samtidigt.
Alla dessa erfarenheter kan existera.
Psykoterapeutiskt stöd handlar därför inte om att tala om hur du ska känna.
Det handlar om att skapa utrymme för att förstå hur du faktiskt känner.
Vad förlusten betydde.
Vad den väckte.
Vad du behöver nu.
Och hur erfarenheten så småningom kan få en plats i livet utan att behöva bli hela livet.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver vad missfall är, vanliga orsaker, medicinsk handläggning och när vård behöver sökas. Sidan betonar att de flesta missfall inte går att påverka, att stress, samlag och motion inte ökar risken och att reaktionerna efter ett missfall kan se mycket olika ut. 1177 tar även upp möjligheten till samtalsstöd för både den som varit gravid och närstående.
https://www.1177.se/barn--gravid/graviditet/avbruten-graviditet/missfall/
Den systematiska översikten och metaanalysen från 2025 inkluderade 29 studier med totalt 35 375 deltagare. Resultaten visade en betydande förekomst av ångest, depression och stress under de första sex veckorna efter missfall.
PubMed – The mental health impact of perinatal loss: A systematic review and meta-analysis
Metaanalysen omfattade 29 studier från 17 länder och fann att perinatal förlust var associerad med högre nivåer och risk för depression och ångest jämfört med kontrollgrupper utan motsvarande förlust.
Översikten visar förhöjda nivåer av depression, ångest och stress vid upprepade graviditetsförluster. Resultaten understryker även betydelsen av att uppmärksamma stödbehov hos båda personerna i ett par.
Den systematiska översikten sammanställde forskning om posttraumatisk stress efter olika typer av reproduktiva förluster, bland annat missfall. Resultaten visar att traumarelaterade symtom kan förekomma, men att graden varierar mellan individer och typer av förlust.
PubMed – Parents experiences of pregnancy following perinatal loss: An integrative review
Översikten beskriver hur en graviditet efter tidigare perinatal förlust kan präglas av både hopp och betydande oro, rädsla för ny förlust och annan psykisk belastning.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Missfall är ett medicinskt tillstånd och orsaker, symtom och behov av medicinsk behandling behöver bedömas inom hälso- och sjukvården. Psykologiskt stöd och psykoterapi kan vara relevant vid sorg, ångest, depression, relationssvårigheter eller annan psykisk belastning men ersätter inte gynekologisk eller annan medicinsk bedömning och behandling.
PDT kan vara relevant när frågor om förlust, skuld, självkänsla, kroppsidentitet och relationer är centrala. DIT är främst aktuellt när en behandlingskrävande depression med tydliga relationella mönster har utvecklats. Val av behandling behöver alltid utgå från individens problematik och behov.