Du sitter kanske på bussen.
Tittar ut genom fönstret.
Allt ser egentligen ut som vanligt.
Husen.
Människorna.
Bilarna.
Ändå känns någonting annorlunda.
Som om världen ligger lite längre bort.
Som om du ser den genom en tunn glasskiva.
Ljuden kan kännas märkligt avlägsna.
Rummet kanske ser plattare ut.
Ljuset annorlunda.
Människor du känner väl kan för ett ögonblick kännas främmande.
Du vet vilka de är.
Du vet var du befinner dig.
Du vet att världen omkring dig är verklig.
Men den känns inte riktigt verklig.
Det kan vara mycket skrämmande.
Särskilt första gången.
Tanken kommer kanske direkt:
Vad händer med mig?
Håller jag på att tappa kontrollen?
Är det något fel på min hjärna?
Håller jag på att bli galen?
Och just rädslan för upplevelsen kan göra att du börjar observera den ännu mer.
Känns världen fortfarande konstig?
Är mina händer mina?
Varför känns rösten så långt bort?
Nu då?
Har det blivit värre?
Det som började som en märklig känsla kan på några minuter bli ett intensivt försök att kontrollera om verkligheten fortfarande känns verklig.
Overklighetskänslor kan se ut på olika sätt
Begreppet används ganska brett i vardagligt språk.
En person kanske beskriver:
”Det känns som om jag är i en dröm.”
En annan:
”Allting ser normalt ut men känns fel.”
En tredje:
”Det känns som om jag tittar på mitt eget liv utifrån.”
En fjärde:
”Jag känner mig som en robot.”
Inom psykologin och psykiatrin brukar man bland annat skilja mellan derealisation och depersonalisation.
Derealisation handlar om att omgivningen upplevs främmande, avlägsen eller overklig.
Depersonalisation handlar mer om en känsla av distans till det egna jaget, kroppen, tankarna eller känslorna.
De två upplevelserna kan förekomma var för sig eller tillsammans. Forskningen beskriver depersonalisation och derealisation som dissociativa fenomen som kan förekomma både tillfälligt och som mer ihållande besvär.
Det viktiga ordet är ”känns”
En central skillnad behöver göras tidigt.
Vid typiska depersonalisation- och derealisationstillstånd vet personen fortfarande att upplevelsen är en känsla eller förändrad upplevelse.
Du kanske tänker:
”Det känns som om rummet inte är verkligt.”
Men samtidigt vet du:
Rummet finns.
Jag är här.
Detta är en märklig upplevelse jag har.
Forskning om depersonalisation och derealisation beskriver just bevarad verklighetsprövning som ett centralt kännetecken. Det skiljer upplevelsen från tillstånd där personen faktiskt förlorar förmågan att skilja sin upplevelse från yttre verklighet.
Det kan vara en viktig och lugnande skillnad.
Känslan av overklighet betyder alltså inte automatiskt att du förlorat kontakten med verkligheten.
Men upplevelsen kan ändå vara mycket intensiv
Du kan förstå rationellt:
Jag vet att detta bara känns konstigt.
Och samtidigt vara mycket rädd.
Det är inget motsägelsefullt i det.
Om din vanliga upplevelse av världen plötsligt förändras kan det vara svårt att bara ignorera.
Vi är vana vid att:
mitt ansikte känns som mitt.
mina händer känns som mina.
mitt hem känns bekant.
människor jag älskar känns bekanta.
världen har ungefär samma känsla av närvaro från dag till dag.
När det förändras kan själva förändringen bli hotfull.
Overklighetskänslor kan förekomma vid stark ångest och panik
1177 beskriver overklighetskänslor som ett möjligt symtom vid panikattack, tillsammans med exempelvis hjärtklappning, yrsel, svindel, förändrad andning och rädsla.
Det är viktigt eftersom en person mitt i panik lätt kan tolka just overklighetskänslan som bevis för att något mycket farligt håller på att hända.
Du känner dig yr.
Världen börjar kännas annorlunda.
Tanken kommer:
Nu tappar jag kontrollen.
Rädslan ökar.
Du observerar upplevelsen ännu mer.
Nu känns allt ännu märkligare.
Det kan skapa en cirkel där själva rädslan för symtomet förstärker hela ångestreaktionen.
Läs också: Panikattack – symtom, varför det händer och vad du kan göra
Första gången kan vara särskilt skrämmande
Om hjärtat slår snabbt vet de flesta åtminstone vad hjärtklappning är.
Om du får ont i magen känner du igen fenomenet.
Men hur förklarar du:
”Världen känns inte verklig fast jag vet att den är det”?
Språket räcker nästan inte till.
Det kan göra upplevelsen extra skrämmande.
Du kanske börjar söka på nätet.
Läser om:
psykoser.
neurologiska sjukdomar.
dissociation.
hjärnskador.
ångest.
olika diagnoser.
Efter en timme har du kanske betydligt fler möjliga förklaringar än du hade från början.
Och betydligt mer rädsla.
Overklighetskänslor är ett symtom – inte en enda diagnos
Det är viktigt att inte dra för snabba slutsatser.
Overklighetskänslor kan förekomma i flera olika sammanhang.
1177 beskriver dem bland annat i samband med panikattacker, PTSD och vissa starka sorgereaktioner.
Det finns också ett särskilt psykiatriskt tillstånd som kallas depersonalisation-derealisation disorder när symtomen är återkommande eller ihållande och orsakar betydande lidande eller funktionspåverkan.
Men att någon vid ett enstaka tillfälle upplever overklighetskänslor innebär inte att personen har den diagnosen.
Det går inte att diagnostisera orsaken utifrån upplevelsen ensam.
Stress och stark känslomässig belastning kan vara en del av sammanhanget
Du kanske har haft:
en mycket stressig period.
dålig sömn.
stark oro.
en konflikt.
en kris.
en panikattack.
en traumatisk upplevelse.
En märklig distans till kroppen eller omvärlden kan då uppträda tillsammans med andra stress- eller ångestsymtom.
Forskning om depersonalisation och derealisation visar att fenomenen förekommer i flera psykiatriska sammanhang och inte enbart vid ett isolerat depersonalisation-derealisationstillstånd.
Det betyder inte att alla overklighetskänslor ”bara är stress”.
Nya, tydliga eller ihållande symtom behöver förstås i sitt sammanhang.
Ibland börjar problemet först efter den första upplevelsen
Tänk dig att du får en stark overklighetskänsla under en stressig dag.
Den går över.
Men dagen efter tänker du:
Tänk om det händer igen?
Du känner efter.
Känns världen normal?
Ja.
Tror jag.
Fast kanske ljuset känns lite konstigt?
Du börjar analysera.
Nästa dag kontrollerar du igen.
Efter ett tag är det inte bara overklighetskänslan som tar plats.
Du är också mycket uppmärksam på om den finns.
Att kontrollera om allt känns normalt kan göra det svårare att glömma bort upplevelsen
Du tittar på handen.
Känns den som vanligt?
Du tittar i spegeln.
Ser jag ut som jag?
Du tittar på partnern.
Känns personen bekant?
Du går ut.
Känns världen tillräckligt verklig nu?
Problemet är att ordet ”normalt” är svårt att mäta.
Hur verklig ska världen kännas?
Hur mycket ska ditt eget ansikte kännas som ditt?
Det är frågor de flesta aldrig behöver svara på.
Men när du börjar kontrollera dem kan varje liten variation bli betydelsefull.
Du kan börja observera dig själv i stället för att leva
Du pratar med någon.
Samtidigt tänker du:
Känns min röst normal?
Jag skrattar.
Kändes skrattet äkta?
Du går längs gatan.
Känns benen som mina?
Den ständiga självobservationen skapar distans.
Det är nästan som att du försöker vara både deltagare och kontrollant i ditt eget liv samtidigt.
Och kontrollanten slutar aldrig riktigt arbeta.
Ju mer du försöker tvinga fram verklighetskänslan desto mer konstig kan den kännas
Prova att säga till dig själv:
Nu måste allt kännas helt normalt.
Omedelbart behöver du kontrollera om det gör det.
Hur vet du annars?
Det skapar ett paradoxalt problem.
För att avgöra om du känner dig närvarande behöver du ställa dig lite utanför upplevelsen och utvärdera den.
Sedan kanske du märker:
Jag observerar mig själv.
Det känns konstigt.
Nu verkar det som om problemet blivit värre.
Rädslan för ”att bli galen” är vanlig vid stark ångest
Den typen av tanke förekommer också vid panik.
Kroppen och upplevelsen förändras så snabbt att personen blir rädd för att förlora kontrollen.
Det är därför viktigt att komma ihåg skillnaden mellan:
”Jag är rädd att jag ska tappa verklighetsuppfattningen.”
och:
”Jag har faktiskt tappat verklighetsuppfattningen.”
Vid typisk depersonalisation och derealisation finns just medvetenheten om att upplevelsen är subjektiv kvar.
Men om du faktiskt blir förvirrad, inte kan orientera dig, upplever att du inte längre kan avgöra vad som är verkligt eller får andra tydliga förändringar i verklighetsuppfattningen bör det bedömas professionellt.
Derealisation handlar mer om världen omkring dig
Det kan exempelvis kännas som:
att du befinner dig i en film.
att rummet ser märkligt platt ut.
att ljud är långt borta.
att färger känns annorlunda.
att människor ser främmande ut trots att du känner igen dem.
att du är avskärmad från omgivningen.
att allt finns bakom glas.
Det viktiga är att du fortfarande vet vad du tittar på.
”Det är min partner.”
Men:
”Min partner känns märkligt långt borta.”
Depersonalisation handlar mer om dig själv
Här kan upplevelsen snarare vara:
Jag känner mig främmande inför mig själv.
Det känns som att kroppen arbetar automatiskt.
Jag hör min egen röst men den känns konstig.
Jag känner mig avstängd från mina känslor.
Det känns nästan som om jag ser mig själv utifrån.
Det kan vara särskilt skrämmande eftersom vår känsla av att vara oss själva normalt är så självklar att vi knappt tänker på den.
När den plötsligt känns förändrad blir det svårt att fokusera på något annat.
Känslomässig avtrubbning kan misstolkas
Du tittar på någon du älskar.
Men känner mindre än vanligt.
Nu kommer tanken:
Har jag slutat älska personen?
Kanske.
Relationer förändras och känslor kan naturligtvis förändras.
Men om samma känsla av distans finns mot:
partnern.
vännerna.
familjen.
arbetet.
dig själv.
omgivningen.
kan det vara klokt att inte dra stora relationella slutsatser enbart utifrån den tillfälliga känslan.
Depersonalisation kan bland annat innefatta emotionell distans eller avtrubbning.
”Jag känner mig som en robot”
Det är en beskrivning många använder.
Du gör saker.
Svarar.
Går.
Arbetar.
Men upplevelsen av att själv vara helt närvarande känns svagare.
Det kan leda till ännu mer självobservation.
Gör jag saker automatiskt?
Är det jag som bestämmer?
Varför känns inte rörelsen som vanligt?
Ju mer du kontrollerar automatiska processer, desto märkligare kan de börja kännas.
Tänk bara på hur konstigt det kan kännas att plötsligt börja analysera exakt hur du går.
Du kan bli rädd för platser där känslan tidigare uppstod
Overklighetskänslan kom i mataffären.
Nästa gång du närmar dig butiken:
Tänk om det händer igen?
Du känner efter.
Lite yrsel.
Nu kommer rädslan.
Till slut kanske du undviker affären.
Eller köpcentrum.
Kollektivtrafik.
Stora öppna platser.
Platser med mycket ljus och ljud.
Då kan rädslan för symtomet börja begränsa livet även mellan episoderna.
Det liknar det mönster som kan utvecklas efter panikattacker, där rädsla för nya attacker leder till ökad övervakning och undvikande. 1177 beskriver just hur undvikande kan bli en viktig del av panikproblematik.
Att fly direkt kan ge ett starkt budskap till hjärnan
Du känner dig overklig i affären.
Springer ut.
Utomhus minskar känslan.
Hjärnan kan dra slutsatsen:
Bra att jag gick därifrån.
Affären var farlig.
Men kanske var det inte affären som var farlig.
Du befann dig i ett starkt ångestpåslag som sedan klingade av.
Det betyder inte att du alltid måste stanna kvar oavsett vad.
Nya eller oklara medicinska symtom ska inte ignoreras.
Men när en situation redan bedömts som trygg kan det vara viktigt att inte successivt låta rädslan göra livet mindre.
Att rikta uppmärksamheten utåt kan ibland vara mer hjälpsamt än att fortsätta kontrollera dig själv
1177 rekommenderar vid panikattacker att försöka rikta uppmärksamheten mot det som händer omkring dig i stället för att helt fastna i kroppens symtom.
Vid en overklighetskänsla kan samma princip ibland vara användbar.
Inte för att bevisa:
Nu är allt normalt.
Utan för att återvända till den konkreta situationen.
Vad gör jag?
Vem pratar jag med?
Vad ser jag omkring mig?
Vad behöver jag göra härnäst?
Du behöver inte analysera varje sensation.
Gör upplevelsen konkret
I stället för:
Allt är overkligt.
prova:
Jag sitter vid mitt köksbord.
Det känns märkligt just nu.
Jag ser fönstret.
Jag hör trafiken.
Jag har känt så här tidigare och upplevelsen förändrades igen.
Du försöker inte argumentera bort känslan.
Du orienterar dig i situationen.
Målet behöver inte vara att kontrollera bort känslan omedelbart
Det är förståeligt att vilja få bort den.
Men om varje sekund blir:
Är den borta nu?
Nu?
Nu då?
får upplevelsen enorm uppmärksamhet.
Ett alternativ kan vara:
Det här känns väldigt obehagligt.
Jag behöver inte lösa exakt hur verklig världen känns just denna minut.
Jag fortsätter med något konkret medan jag låter reaktionen lugna sig.
Det är inte alltid enkelt.
Men det minskar åtminstone mängden kontrollarbete.
Internet kan bli både hjälp och problem
Att hitta ett namn på upplevelsen kan vara en enorm lättnad.
Derealisation.
Depersonalisation.
Andra människor har upplevt detta.
Men sedan kan nästa fas börja.
Du läser:
alla symtom.
alla forum.
alla personliga berättelser.
alla möjliga orsaker.
Du jämför.
Har jag exakt samma sak?
Var min episod längre?
Betyder det att mitt fall är värre?
Om informationssökandet börjar öka rädslan mer än förståelsen kan det vara klokt att begränsa mängden information och använda etablerade vård- och forskningskällor.
En diagnos kan inte ställas genom att känna igen sig i en artikel
Det gäller särskilt här.
Overklighetskänslor kan förekomma i flera sammanhang.
Därför behöver en professionell bedömning vid långvariga eller besvärande symtom också ta hänsyn till exempelvis:
andra psykiska symtom.
kroppsliga symtom.
läkemedel.
alkohol eller andra substanser.
tidigare sjukdomar.
hur och när besvären började.
Forskningen om depersonalisation-derealisation betonar just vikten av differentialdiagnostik eftersom liknande symtom kan förekomma i flera psykiatriska och medicinska sammanhang.
Alkohol och droger behöver tas med i bedömningen
Om overklighetskänslorna började i samband med eller efter användning av alkohol, cannabis eller andra droger är det viktigt att berätta det för vården.
Samma sak gäller om symtomen uppstod efter en förändring av läkemedel.
Det handlar inte om moral.
Det handlar om relevant medicinsk information.
Symtomens sammanhang behöver förstås för att rätt bedömning ska kunna göras.
Sömn och återhämtning är också värda att observera
Fråga:
När uppstår upplevelsen?
Efter flera dåliga nätter?
Under stark stress?
När du inte har ätit?
I stora sociala situationer?
I samband med panik?
Efter en konflikt?
När du är mycket trött?
Du behöver inte försöka hitta en perfekt förklaring.
Men mönstret kan ge användbar information både för dig själv och om du senare söker professionell hjälp.
För dagbok utan att göra dagen till ett övervakningsprojekt
Det kan räcka med några korta noteringar.
När?
Hur länge ungefär?
Vad gjorde jag precis innan?
Fanns stark ångest?
Hur hade jag sovit?
Vad gjorde jag efteråt?
Sedan lägger du undan anteckningen.
Poängen är inte att kontrollera symtomet varje minut.
Poängen är att kunna se ett mönster över längre tid.
Fråga mindre ”är jag normal igen?” och mer ”vad behöver jag just nu?”
Den första frågan tenderar att kräva kontroll.
Den andra kan leda till handling.
Behöver jag:
sätta mig ner?
minska stimulansen?
äta?
sova?
gå ut en stund?
prata med någon?
fortsätta med det jag gjorde?
söka medicinsk rådgivning?
Olika situationer behöver olika svar.
Rädsla kan göra själva fenomenet mer centralt än det behöver vara
Du kanske hade tre minuter av overklighetskänsla.
Sedan ägnade du tre timmar åt att försöka förstå den.
Nästa dag tre timmar till.
Då har den ursprungliga episoden fått mycket större plats genom allt som händer runt omkring den.
Det betyder inte att du bara ska ignorera besvär.
Men det är viktigt att skilja mellan:
symtomet.
och:
all kontroll, analys och katastroftolkning som symtomet sedan skapar.
Läs också: Ångest och oro – symtom, orsaker och vad som kan hjälpa
Overklighetskänslor behöver inte betyda att de kommer vara kvar
När en upplevelse är mycket främmande är det lätt att tänka:
Tänk om jag alltid kommer känna så här?
Men tillfälliga depersonalisation- och derealisationserfarenheter förekommer, medan en mindre grupp utvecklar mer ihållande och funktionspåverkande besvär. En systematisk översikt fann stora skillnader mellan olika populationer och betydligt lägre förekomst av depersonalisation-derealisation disorder i den allmänna befolkningen än i kliniska grupper.
Det går alltså inte att dra slutsatsen från en enskild episod att besvären kommer att bli långvariga.
Samtidigt ska långvariga besvär tas på allvar
Du behöver inte vänta i månader eller år bara för att fenomenet ibland kan hänga ihop med ångest.
Sök professionell bedömning om overklighetskänslorna:
återkommer ofta.
håller i sig.
gör dig mycket rädd.
påverkar arbete eller studier.
gör att du undviker stora delar av vardagen.
påverkar din förmåga att fungera.
eller kommer tillsammans med andra psykiska eller kroppsliga symtom som behöver bedömas.
1177 beskriver att vårdcentralen kan hjälpa vid psykiska besvär och vid behov hjälpa personen vidare till psykiatrisk vård.
Sök medicinsk bedömning när situationen är oklar
Det är viktigt att inte automatiskt tolka en ny märklig upplevelse som ångest eller dissociation.
Kontakta vården om symtomen är nya, tydliga, återkommande eller om du är osäker på orsaken.
Sök särskilt medicinsk bedömning om overklighetskänslor uppträder tillsammans med exempelvis uttalad förvirring, svimning, kramper, nytillkomna neurologiska symtom eller andra kroppsliga besvär som oroar dig.
Om du inte längre kan avgöra vad som är verkligt eller upplever andra tydliga förändringar i verklighetsuppfattningen behöver det också bedömas professionellt.
Det finns behandling vid ihållande depersonalisation och derealisation
När depersonalisation och derealisation blir ett långvarigt och uttalat problem kan professionell behandling vara aktuell.
Forskningsläget är dock mer begränsat än för exempelvis depression, paniksyndrom och flera andra ångesttillstånd. En systematisk översikt publicerad i 2024 års utgåva konstaterar att behandlingsforskningen fortfarande är begränsad och att mer forskning behövs om psykoterapeutiska, farmakologiska och andra behandlingsmetoder.
Det är därför viktigt att undvika enkla påståenden om att en viss metod alltid hjälper.
Behandling behöver anpassas efter symtom, bakomliggande problem och eventuell samsjuklighet.
Om overklighetskänslan kommer tillsammans med panik
Då kan behandlingen behöva fokusera mycket på själva panikprocessen.
Hur tolkar du kroppens signaler?
Vad undviker du?
Hur mycket övervakar du dig själv?
Vilka situationer har blivit skrämmande?
1177 anger KBT som en central behandling vid paniksyndrom.
I andra situationer kan andra problem behöva stå i centrum.
Det är därför sammanhanget är så viktigt.
Försök att inte bygga hela ditt liv runt frågan om känslan kommer tillbaka
Efter en stark episod kan det kännas självklart att tänka:
Hur undviker jag detta för alltid?
Men ju fler situationer du börjar sortera bort, desto större makt får upplevelsen.
Du kanske slutar:
gå i affärer.
träna.
resa.
vara ensam.
gå på restaurang.
åka kollektivt.
vara på platser med mycket människor.
Inte för att platserna i sig är problemet.
Utan för att du är rädd för hur du skulle känna där.
Om sådant händer är det en stark anledning att söka hjälp tidigt.
Nästa gång världen känns främmande
Du behöver inte först lösa hela frågan om varför det händer.
Börja mindre.
Jag vet var jag är.
Jag vet vad som händer omkring mig.
Det känns overkligt.
Det är inte samma sak som att jag inte vet vad som är verkligt.
Jag behöver inte kontrollera varje sekund om känslan har försvunnit.
Jag kan rikta uppmärksamheten mot det jag faktiskt gör.
Och om detta återkommer eller oroar mig mycket kan jag söka professionell bedömning.
Det kan fortfarande vara obehagligt.
Men upplevelsen får en annan betydelse.
Inte:
Jag håller på att försvinna.
Utan:
Min upplevelse av mig själv eller omvärlden känns förändrad just nu.
Det är något som människor faktiskt kan uppleva.
Det kan finnas flera orsaker.
Och jag behöver inte diagnostisera mig själv mitt i rädslan.
Kanske är det just där en del av tryggheten börjar.
Inte i att tvinga världen att kännas hundra procent normal varje sekund.
Utan i att kunna konstatera:
Det känns konstigt just nu.
Och ändå vet jag var jag är.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver overklighetskänslor som ett möjligt symtom vid panikattack tillsammans med andra kroppsliga och psykiska ångestsymtom.
1177 – Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD
1177 beskriver att personer med PTSD bland annat kan uppleva att saker som händer känns overkliga eller att upplevelsen av det egna jaget förändras.
PubMed – The Prevalence of Depersonalization-Derealization Disorder: A Systematic Review
Den systematiska översikten sammanställde forskning om förekomsten av depersonalisation-derealisation disorder och visade betydande skillnader mellan allmänbefolkningen och olika kliniska grupper.
Den kritiska översikten sammanfattar forskning om depersonalisation och derealisation samt neurobiologiska modeller och möjliga neurala korrelat.
PubMed – Feeling unreal: cognitive processes in depersonalization
Studien beskriver depersonalisation som en upplevelse av distans till det egna jaget och omgivningen där verklighetsprövningen samtidigt är bevarad. Den stödjer den viktiga kliniska skillnaden mellan att något känns overkligt och att personen faktiskt har förlorat förmågan att avgöra vad som är verkligt.
PubMed – The Treatment of Depersonalization-Derealization Disorder: A Systematic Review
Den systematiska översikten publicerad i 2024 års utgåva gick igenom tillgänglig behandlingsforskning och konstaterade att kunskapsläget fortfarande är begränsat och att mer forskning behövs.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Overklighetskänslor, depersonalisation och derealisation kan förekomma i flera olika sammanhang och går inte att diagnostisera utifrån en artikel. Nya, ihållande eller tydligt funktionspåverkande symtom behöver bedömas individuellt. Kroppsliga, neurologiska, läkemedels- eller substansrelaterade orsaker ska inte automatiskt förklaras som ångest eller dissociation. Artikeln ersätter inte medicinsk, psykologisk, psykiatrisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling.