Panik när du är ensam – när en trygg person har blivit ett villkor för att känna dig säker

Panik när du är ensam – när en trygg person har blivit ett villkor för att känna dig säker

Panik när du är ensam kan kännas annorlunda än panik som uppstår när andra människor finns i närheten. Kroppssignalerna kan vara desamma – hjärtklappning, yrsel, förändrad andning eller overklighetskänsla – men tanken ”ingen finns här om något händer” kan göra reaktionen betydligt mer skrämmande.

Efter en eller flera panikattacker kan en partner, vän eller familjemedlem gradvis få en särskild funktion. Personen är inte längre bara ett uppskattat sällskap utan börjar kännas nödvändig för att du ska våga stanna hemma, resa, handla eller befinna dig långt från hjälp.

Det betyder inte att socialt stöd är ett problem. Människor behöver andra människor, och stöd kan vara värdefullt vid ångest. Den viktiga skillnaden är om närvaron ökar din frihet eller om din möjlighet att fungera börjar bli beroende av att just den personen finns tillgänglig.

Forskning om paniksyndrom och agorafobi har beskrivit så kallade ”safe persons” eller trygga personer. Experimentell forskning visar att närvaron av en sådan person kan minska upplevd rädsla och katastroftankar hos personer med panikproblematik. Det gör beroendet begripligt – men kan samtidigt innebära att personen blir en del av hur säkerhet regleras.

Den här artikeln handlar om varför panik kan bli starkare när du är ensam, hur en trygg person kan övergå från stöd till säkerhetsvillkor och hur större självständighet kan byggas stegvis utan att socialt stöd behöver försvinna.

Texten är generell och forskningsinformerad. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk eller psykoterapeutisk bedömning. Nya, allvarliga eller tydligt förändrade kroppsliga symtom ska inte automatiskt förklaras med panik eller ångest.

Panik när du är ensam – när en trygg person har blivit ett villkor för att känna dig säker

Rädslan för att vara ensam efter panik handlar ofta mindre om ensamheten i sig och mer om vad ensamheten antas innebära om något händer. ”Vem hjälper mig om jag svimmar?”, ”Tänk om jag tappar kontrollen?” eller ”Vad händer om jag inte kan ringa någon?” kan bli centrala frågor. Då får en annan människas närvaro en skyddande betydelse. Du kanske fortfarande känner ångest när personen är där, men situationen känns genomförbar. När personen går stiger oron snabbt. Det är just denna förändring – från önskat sällskap till nödvändigt säkerhetsvillkor – som artikeln fokuserar på.

Att vilja ha sällskap är inte samma sak som att inte våga vara ensam

De flesta människor uppskattar närhet och stöd, särskilt under perioder när de mår dåligt. Problemet ska därför inte definieras som att du tycker om att ha någon i närheten. En mer användbar fråga är vad som händer om personen inte finns där. Kan du fortfarande genomföra det du hade tänkt göra, eller måste hela planen förändras? Om du börjar avstå från att vara hemma själv, resa ensam eller gå till platser där ingen trygg person kan följa med har närvaron fått större betydelse. Det är funktionspåverkan och minskad frihet som gör mönstret kliniskt intressant.

Efter en panikattack kan närvaron av andra få en ny betydelse

Före den första panikattacken kanske du utan problem var ensam hemma, körde bil själv eller gick och handlade. Efter attacken finns en ny erfarenhet: kroppen kan plötsligt kännas mycket skrämmande. Då är det naturligt att vilja ha någon nära nästa gång. Om personen fanns där när en senare attack gick över kan slutsatsen bli att närvaron hjälpte dig att vara säker. På så sätt kan en enstaka försiktighetsåtgärd börja upprepas. Om tiden efter själva attacken är särskilt relevant kan du läsa Efter en panikattack – hur du kan återgå till vardagen utan att bygga nya undvikanden.

En trygg person kan verkligen minska rädslan i stunden

Det är viktigt att inte beskriva behovet av en trygg person som irrationellt eller påhittat. Experimentell forskning på personer med paniksyndrom och agorafobi har visat att närvaron av en person som upplevs som trygg kan minska rapporterad rädsla och katastroftankar under en framkallad kroppslig utmaning. Det förklarar varför strategin blir attraktiv. Om din partner gör att ångesten sjunker är det logiskt att vilja ha partnern nära igen. Den långsiktiga frågan är däremot vad du får möjlighet att lära dig om din egen förmåga när samma trygghet alltid behöver vara närvarande.

Det är den snabba lättnaden som gör beroendet så övertygande

Du känner paniken stiga när du är ensam och ringer din partner. Så fort du hör rösten minskar rädslan. Nästa gång blir impulsen att ringa ännu starkare. Detta är ett vanligt inlärningsförlopp: en handling som snabbt reducerar obehag blir lätt att upprepa. Problemet är inte att du någon gång söker stöd. Problemet uppstår om lättnaden varje gång tillskrivs kontakten med den andra personen. Då får du mindre möjlighet att upptäcka vad som hade hänt om du varit kvar i situationen utan omedelbar försäkran. Med tiden kan kontakten börja kännas nödvändig snarare än hjälpsam.

Att vara ensam orsakar inte automatiskt panik

Det är viktigt att skilja situation från orsak. Om panik ofta kommer när du är ensam är det lätt att dra slutsatsen att själva ensamheten framkallar attacken. Men flera mekanismer kan samverka. När du är ensam kanske kroppssignaler får mer uppmärksamhet, tillgången till hjälp känns mindre säker eller tidigare erfarenheter aktiverar förväntansångest. Stress, sömn och dagsform kan också påverka. Därför bör formuleringen ”jag får panik eftersom jag är ensam” ersättas med en mer undersökande fråga: vad blir annorlunda i mina tankar, min uppmärksamhet och mitt beteende när ingen annan finns i närheten?

Kroppssignaler kan kännas mer betydelsefulla när ingen annan finns där

Ett hjärtslag som du knappt hade lagt märke till under ett samtal kan kännas mycket tydligare när huset är tyst. Det betyder inte att kroppen reagerar farligare när du är ensam. Uppmärksamheten kan helt enkelt vara annorlunda. Om du dessutom tänker att ingen finns där för att hjälpa dig kan signalen få större betydelse. Hjärtklappning blir inte bara obehaglig utan kopplas till frågan om vad du skulle göra om den ökade. Om du märker att du ständigt känner efter i kroppen kan du läsa Kroppsskanning vid ångest – när du ständigt kontrollerar puls, andning och känslor.

”Vem hjälper mig?” kan vara den centrala katastroftanken

Vid panik när du är ensam behöver den mest skrämmande tanken inte vara själva hjärtklappningen. Den kan vara vad som skulle hända om du inte fick hjälp. Du kanske föreställer dig att du svimmar, tappar kontrollen eller blir oförmögen att ringa någon. Den typen av prognos gör närvaron av andra särskilt lugnande. Förändringsarbetet blir därför tydligare om du identifierar den konkreta fruktade konsekvensen. Fråga inte bara ”varför är jag rädd att vara ensam?” utan ”vad tror jag kommer hända om paniken kommer och ingen annan är här?”. Svaret visar vad den trygga personen förväntas skydda dig mot.

Telefonen kan bli en trygg person på distans

Du kanske klarar att vara ensam så länge telefonen ligger bredvid dig. Batteriet måste vara laddat, ljudet på och en viss person måste gå att nå. Det kan kännas som större självständighet eftersom ingen fysiskt är där, men psykologiskt kan telefonen fortfarande fungera som samma säkerhetsvillkor. Om personen inte svarar stiger ångesten snabbt. Telefonen är förstås ett normalt säkerhetsverktyg och ska kunna användas vid verkligt behov. Frågan är om dess tillgänglighet främst används för praktisk säkerhet eller om du behöver veta att någon omedelbart kan reglera din ångest.

Att kontrollera om någon är tillgänglig kan bli ett eget säkerhetsbeteende

Du kanske skickar ett meddelande innan du går hemifrån: ”Är du tillgänglig om jag ringer?” Svaret skapar trygghet och gör att du vågar genomföra aktiviteten. Nästa gång behöver samma kontroll göras igen. Detta kan gradvis skapa en struktur där självständiga aktiviteter endast känns möjliga efter förhandsförsäkran. Ett sätt att upptäcka mönstret är att lägga märke till hur du reagerar om svaret är ”jag sitter i möte och kan inte svara”. Om hela aktiviteten då känns omöjlig har den andra personens tillgänglighet sannolikt blivit mer än ett vanligt socialt stöd.

Planeringen kan börja styras av vem som kan följa med

Du vill kanske gå till en butik, resa eller delta i en aktivitet men frågar först vem som kan följa med. Om ingen är tillgänglig blir aktiviteten inställd. Då börjar vardagen organiseras kring den trygga personens schema. Detta kan utvecklas så gradvis att det knappt märks. Först gäller det längre resor, sedan större affärer och slutligen även kortare ärenden. Följ därför inte bara hur mycket panik du känner. Följ också vilka saker du hade gjort annorlunda om du inte behövde försäkra dig om sällskap. Där blir kostnaden för säkerhetsvillkoret mer konkret.

Att vara ensam hemma kan bli en särskild trigger

För vissa är hemmet tryggt så länge någon annan finns där men skrämmande när partnern går till jobbet eller lämnar huset. Tystnaden kan öka kroppsfokus och varje ljud eller sensation får större betydelse. Du kanske håller telefonen nära, undviker duschen eftersom du inte kan höra mobilen eller stannar i ett rum nära ytterdörren. Hemmet har då inte i sig blivit farligare. Problemet är att säkerheten har kopplats till tillgången till hjälp. Ett viktigt långsiktigt mål kan vara att hemmet återigen ska kunna vara en plats där du fungerar även när ingen annan är där.

Att sova ensam kan bli svårt efter panik

Natten kan vara särskilt laddad eftersom tillgången till hjälp känns mindre och kroppens signaler märks tydligare när allt är stilla. Du kanske undviker att somna innan partnern kommit hem eller har telefonen intill kudden. Det är viktigt att skilja detta från andra orsaker till sömnproblem. Men om det tydliga temat är ”jag vågar inte vara ensam om paniken kommer” kan samma säkerhetsmönster finnas även här. Förändring behöver inte innebära att du omedelbart ska sova en hel natt ensam. Små, planerade steg kan ge mer användbar information än ett stort test som känns övermäktigt.

Att resa ensam kan göra hjälpfrågan ännu mer central

På buss, tåg eller flyg kan det kännas svårare att snabbt nå den person som brukar skapa trygghet. Dessutom kan situationen vara svår att lämna. Därför överlappar rädsla för att vara ensam ibland med agorafobiska mönster. Du kanske kan resa så länge partnern följer med men inte själv. Det behöver inte betyda att resan i sig är problemet. Den avgörande frågan kan vara vem som finns där om kroppen reagerar. Om allt fler miljöer börjar kräva samma person är det ett tecken på att säkerhetsvillkoret har börjat generaliseras.

En trygg person är ett exempel på ett säkerhetsbeteende – men socialt stöd är bredare än så

Begreppet säkerhetsbeteende beskriver strategier som används för att förebygga eller hantera en fruktad katastrof. En trygg person kan fylla den funktionen när närvaron upplevs nödvändig för att något farligt inte ska inträffa eller för att du ska kunna räddas. Men socialt stöd har också många positiva funktioner som inte ska patologiseras. Därför är frågan inte ”har jag stöd av andra?” utan ”kan jag fortfarande fungera när stödet inte är omedelbart tillgängligt?”. Läs mer om själva mekanismen i Säkerhetsbeteenden vid panik – när vattenflaska, utgångar och sällskap blir villkor.

Panik när du är ensam kan överlappa med agorafobiskt undvikande

Vid agorafobiska mönster finns ofta rädsla för situationer där det kan kännas svårt att lämna eller få hjälp om panik eller andra starka symtom uppstår. Att vara ensam kan därför förstärka rädslan. Personen kanske klarar köpcentrum, kollektivtrafik eller längre avstånd hemifrån tillsammans med en trygg person men undviker samma situation ensam. Detta är inte tillräckligt för att ställa en diagnos. Men mönstret är kliniskt relevant eftersom det visar att det inte bara är platsen som styr rädslan. Tillgången till hjälp och möjligheten att känna sig trygg genom en annan person kan vara minst lika betydelsefull.

Paniksyndrom är bredare än rädslan att vara ensam

Att vara rädd för att få panik ensam är inte en egen diagnos. Det kan förekomma som en del av paniksyndrom, agorafobi eller andra ångestmönster. Paniksyndrom omfattar bland annat återkommande panikattacker och ihållande oro eller beteendeförändringar kopplade till nya attacker. Om du vill förstå den bredare problematiken kan du läsa Paniksyndrom – när rädslan för nästa panikattack börjar styra livet. En individuell bedömning behövs för att avgöra vilken beskrivning som bäst passar en viss persons situation.

Stöd hjälper när det ökar din frihet

Ett bra stöd kan innebära att någon lyssnar, uppmuntrar och hjälper dig att ta tillbaka sådant du undvikit. Personen kan följa med första gången men samtidigt hjälpa dig att gradvis bli mer självständig. Då fungerar stödet som en bro. Målet är inte att stödet ska försvinna utan att din möjlighet att leva inte ska vara beroende av det. Ett användbart mått är därför vad som händer över tid. Gör stödet att du vågar mer även när personen senare inte finns där, eller leder varje lyckad situation till slutsatsen att den endast fungerade eftersom just den personen var närvarande?

En trygg person blir ett säkerhetsvillkor när utan-alternativet försvinner

Skillnaden blir tydlig när du inte längre upplever att du har ett val. ”Jag tycker om att min partner följer med” är något annat än ”jag kan inte gå om min partner inte följer med”. I det senare fallet har personen blivit ett villkor. Samma sak gäller telefonkontakt. ”Jag kan ringa om jag behöver” skiljer sig från ”jag måste veta att personen svarar innan jag vågar åka”. Handlingsfrihet innebär att flera alternativ är möjliga. När bara ett trygghetsarrangemang känns genomförbart har rädslan fått mer makt över vardagsbesluten.

När familjen börjar anpassa hela vardagen efter paniken

En partner kanske ändrar arbetstider, avstår aktiviteter eller alltid följer med på ärenden för att minska din rädsla. Det kan vara gjort av omtanke och ge stor lättnad. Men omfattande anpassning kan ibland göra det svårare att återfå självständighet. Den andra personen behöver inte sluta hjälpa abrupt. Ett bättre mål är att tillsammans fundera på vilken hjälp som ökar handlingsfriheten och vilken hjälp som gör fler situationer beroende av samma arrangemang. Förändringen bör vara planerad och respektfull, särskilt om mönstret har funnits länge eller paniken är mycket stark.

Ta inte bort en trygg person över en natt för att ”bevisa” självständighet

Om du under lång tid bara klarat vissa aktiviteter med sällskap kan ett plötsligt krav att göra allt själv bli ett övermäktigt test. Det kan leda till att situationen avbryts och rädslan stärks ytterligare. Ett mer genomtänkt förändringsarbete använder gradvisa variationer. Den trygga personen kanske följer med men står längre bort, möter dig senare eller är tillgänglig utan att ge kontinuerliga försäkringar. Sedan kan en mindre del genomföras själv. Syftet är inte att skapa maximal rädsla. Syftet är att göra det möjligt att samla erfarenheter av att din egen handlingsförmåga är större än den tidigare känts.

Kartlägg ett konkret tillfälle när ensamheten blev skrämmande

Välj en verklig situation. Din partner går hemifrån → du känner hjärtat slå tydligare → tänker ”tänk om jag får panik när ingen är här” → skickar ett meddelande → partnern svarar → du känner lättnad. Lägg sedan till vad som hände nästa gång partnern skulle gå. Blev impulsen att kontrollera tillgängligheten starkare? Den typen av kedja är mer användbar än slutsatsen ”jag klarar inte att vara ensam”. Du ser då vad som var trigger, tolkning, strategi, kort konsekvens och långsiktig konsekvens. Där blir möjliga brytpunkter tydligare.

Skilj kroppssignal, katastroftanke och trygghetssökande

Kroppssignal: ”Hjärtat slog hårt.” Tolkning: ”Om det blir värre finns ingen som hjälper mig.” Strategi: ”Jag ringer direkt.” Kort konsekvens: ångesten sjunker. Senare konsekvens: nästa kroppssignal känns ännu mer beroende av att någon går att nå. Denna uppdelning innebär inte att alla kroppssignaler ska ignoreras. Nya eller medicinskt oklara symtom kan behöva bedömas. När säkerhetsfrågan är klarlagd hjälper modellen dig däremot att se att kroppens första reaktion och det trygghetssökande som följer är olika delar av processen.

Ett första experiment kan vara en kortare stund ensam

Om situationen är säker och rädslan främst gäller ett välkänt panikmönster kan ett första steg vara mycket litet. Om du normalt undviker att vara ensam en hel kväll behöver du inte börja där. Välj exempelvis en kortare period då den trygga personen lämnar hemmet. Bestäm i förväg vad du vill undersöka: ”Kan jag fortsätta med min aktivitet även om kroppen känns orolig?”. Målet är inte att få noll ångest. Det är att skapa en erfarenhet av att situationen går att genomföra trots att den automatiska trygghetslösningen inte är lika nära som vanligt.

Ett andra experiment kan vara att fördröja kontakten

Om du vanligtvis ringer eller skickar meddelande vid den första ångestsignalen kan experimentet handla om att vänta en kort stund. Under tiden fortsätter du om möjligt med den aktivitet du redan höll på med. Skriv gärna i förväg vad du tror kommer hända om du inte kontaktar personen direkt. Efteråt jämför du förutsägelsen med det faktiska utfallet. Syftet är inte att förbjuda kontakt eller isolera dig. Du undersöker om omedelbar kontakt verkligen måste vara första steget varje gång en välbekant panikkänsla uppstår.

Ett tredje experiment kan förändra den trygga personens roll

Om personen följer med kan ni tillsammans förändra hur stödet används. I stället för att kontinuerligt fråga hur du mår, hålla handen vid första ångestsignalen eller försäkra dig om att inget farligt händer kan personen vara närvarande men låta dig styra aktiviteten. Senare kan ni mötas halvvägs eller genomföra olika delar var för sig. På så sätt försvinner inte relationen eller stödet. Det som förändras är vem som får ansvar för att reglera varje ögonblick av ångest. Ett sådant upplägg kan ge mer självständighet utan att göra förändringen onödigt abrupt.

Variera tillgängligheten i stället för att skapa en ny perfekt regel

Ett vanligt misstag är att ersätta ”jag måste alltid kunna ringa” med ”jag får aldrig ringa”. Då har telefonen och kontakten fortfarande mycket stor psykologisk betydelse. Ett bättre mål är flexibilitet. Ibland är personen tillgänglig, ibland inte. Ibland gör ni något tillsammans, ibland separat. Du ska kunna använda stöd när du faktiskt vill eller behöver det utan att varje aktivitet är beroende av en förutbestämd garanti. Den variationen gör det lättare att lära sig att säkerhet och handlingsförmåga inte finns i bara ett enda arrangemang.

Exponering handlar om nya erfarenheter – inte om att tvingas vara ensam

Vid panik och agorafobiska mönster kan gradvis exponering vara en relevant behandlingskomponent. Exponering innebär inte att någon ska lämnas ensam i den svåraste situationen tills paniken försvinner. Ett bättre mål är att skapa strukturerade erfarenheter där tidigare säkerhetsvillkor gradvis blir mindre nödvändiga. Forskning vid paniksyndrom stödjer betydelsen av exponeringsbaserade komponenter, samtidigt som arbetet med säkerhetsbeteenden behöver anpassas efter funktion och individ. Läs mer i Att stanna kvar när paniken stiger – vad exponering egentligen innebär.

Medicinskt oklara symtom ska inte göras till ensamhetsexperiment

Om du får nya, kraftiga eller tydligt förändrade kroppsliga symtom är uppgiften inte att stanna ensam för att bevisa att det är panik. Hjärtklappning, bröstsmärta, svimning, uttalade andningsbesvär och andra symtom kan ha flera orsaker och behöver bedömas efter faktisk medicinsk risk. Tidigare panik betyder inte att varje senare symptom automatiskt har samma förklaring. Psykologiska experiment är relevanta när den medicinska säkerhetsfrågan är rimligt klarlagd och problemet framför allt består av rädsla för välkända kroppsliga sensationer och beroendet av trygghetsstrategier.

Mät större självständighet – inte hur lite rädd du blev

Om du endast bedömer varje övning efter ångestnivån kan en situation med stark rädsla kännas misslyckad trots att du faktiskt gjorde något viktigt. Följ hellre handlingsfriheten. Kunde du vara hemma själv en stund längre? Gick du till affären utan att först kontrollera att någon kunde svara? Klarade du en del av resan själv? Behövde du färre försäkringar? Dessa förändringar visar att mönstret blir mindre begränsande även om kroppen fortfarande ibland reagerar. Målet behöver inte vara att alltid känna sig trygg när man är ensam. Målet är att rädsla inte längre ska avgöra vad som är möjligt.

En sämre dag betyder inte att du återigen behöver någon bredvid dig hela tiden

Stress, sömnbrist, sjukdom eller konflikter kan göra kroppen mer reaktiv och gamla strategier mer lockande. Då kan behovet av den trygga personen kännas mycket starkare än veckan innan. Det innebär inte automatiskt att tidigare framsteg är borta. Fråga vad som faktiskt har förändrats. Finns ny säkerhetsinformation eller är det samma välkända rädsla som blivit starkare under en belastad dag? Ibland är det klokt att göra övningen mindre. Det är något annat än att helt återgå till regeln att du aldrig får vara ensam när ångesten känns stark.

När rädslan för ensamhet börjar begränsa stora delar av livet

Om du inte längre kan vara hemma själv, resa utan sällskap, arbeta när en viss person inte är tillgänglig eller lämna närområdet ensam har mönstret fått betydande funktionspåverkan. Då är problemet större än enstaka obehag. Om rädsla för nästa panikattack redan har börjat styra många val kan du även läsa När panik begränsar livet – tecken på att rädslan för rädslan har tagit över. Större begränsning är också ett tydligt skäl att överväga individuell professionell hjälp.

När professionellt stöd kan ge mer

Professionellt stöd kan vara relevant om du nästan aldrig vågar vara ensam, om en partner eller familjemedlem behöver anpassa stora delar av sin vardag eller om panik och undvikande fortsätter att öka. En individuell bedömning kan hjälpa till att skilja mellan paniksyndrom, agorafobiska mönster, andra former av ångest och kroppsliga symtom som behöver medicinsk bedömning. KBT har ett väl etablerat forskningsstöd vid paniksyndrom och agorafobiska problem. Läs mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.

Fördjupa arbetet med panikrädslan och behovet av en trygg person

Om rädslan för att vara ensam ingår i ett bredare mönster av kroppslig vaksamhet, säkerhetsbeteenden och undvikande kan ett mer sammanhållet upplägg ge struktur. Ångest och oro – förstå, hantera och minska ångest är det mest relevanta självhjälpsprogrammet för den här artikeln. Programmet kan användas som stöd för eget förändringsarbete men ersätter inte individuell bedömning eller behandling när problematiken är omfattande, akut eller medicinskt oklar.

Om paniken framför allt känns svår att hantera när den redan har börjat kan du också läsa Vad hjälper under en panikattack? – strategier som minskar kamp utan att bli ritualer.

Fler forskningsinformerade artiklar och digitala självhjälpsprogram finns på Gävleborgs Psykoterapi Akademi.

Källor, forskning och vidare läsning

Rädsla för att vara ensam vid panik är inte en egen diagnos. Forskningen om paniksyndrom och agorafobi visar däremot att trygghetssökande, säkerhetsbeteenden och närvaron av en så kallad trygg person kan påverka upplevelsen av rädsla och vad personer vågar göra. Experimentella studier har visat att en trygg persons närvaro kan minska upplevd rädsla och katastroftankar, medan forskning om säkerhetsbeteenden visar att omfattande användning kan påverka vad personen lär sig under exponering. Samtidigt är forskningsläget tillräckligt nyanserat för att stöd och säkerhetsbeteenden behöver bedömas efter funktion snarare än förbjudas generellt.

Socialt stöd är normalt och kan vara värdefullt. Problemet ligger inte i att människor hjälper varandra utan i när rädsla gör vardagsfunktionen beroende av att en viss trygg person alltid är tillgänglig. Nya, allvarliga eller tydligt förändrade kroppsliga symtom ska inte automatiskt förklaras med ångest. Vid akut medicinsk eller psykisk fara ska akut vård sökas. Vid osäkerhet om vårdbehov kan 1177 ge rådgivning.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen