Den trasiga lampan fungerar inte längre.
Du vet det.
Ändå känns det fel att kasta den.
Den kanske går att laga.
Kartongen från den nya kaffebryggaren står också kvar.
Den kan vara bra att ha.
På bordet ligger gamla tidningar.
Några innehåller säkert något viktigt.
På stolen ligger kläder som inte använts på flera år.
Men vad händer om du behöver dem igen?
Varje enskilt föremål verkar möjligt att motivera.
Det är först när man ser hela rummet som problemet blir tydligt.
Stolen går inte längre att använda.
Halva bordet är täckt.
En kartong står framför garderoben.
Sedan ytterligare en.
Gången genom rummet blir smalare.
Men att göra sig av med sakerna känns inte som en enkel praktisk uppgift.
Varje föremål kräver ett beslut.
Behålla?
Kasta?
Skänka?
Sälja?
Tänk om det finns något viktigt i lådan?
Tänk om jag behöver saken om ett år?
Tänk om jag ångrar mig?
Till slut kan det kännas enklare att fatta ett enda beslut:
Jag tar det senare.
Samlarsyndrom, även kallat hoarding disorder, är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av ihållande svårigheter att göra sig av med ägodelar, oberoende av deras ekonomiska värde. Behovet att behålla saker och obehaget inför att kasta kan leda till att föremål successivt fyller bostadens normala ytor och gör dem svåra att använda.
Region Uppsala beskriver samlarsyndrom som ett kroniskt och komplicerat tillstånd där svårigheten att göra sig av med saker kan få betydande konsekvenser för både vardag och boende. Socialstyrelsen uppmärksammar också att allvarlig belamring kan bidra till bland annat social isolering och i vissa fall risk för avhysning.
Att samla på saker är inte samma sak som samlarsyndrom
Frimärken.
vinylskivor.
gamla kameror.
böcker.
mynt.
antikviteter.
Många människor samlar.
Samlandet kan vara organiserat, lustfyllt och meningsfullt.
Föremålen kanske står i hyllor eller särskilda skåp.
Personen kan visa samlingen för andra och känner stolthet eller glädje över den.
Det är inte det som menas med samlarsyndrom.
Vid samlarsyndrom blir själva svårigheten att göra sig av med saker central.
Föremålen samlas dessutom ofta på ett sätt som gör bostaden mindre användbar.
Det är alltså skillnad mellan:
Jag har väldigt många böcker eftersom jag älskar böcker.
och:
Jag kan inte längre använda köksbordet eftersom det ligger föremål där som jag inte klarar att fatta beslut om.
Mängden saker är inte hela problemet
Två personer kan äga ungefär lika mycket.
Den ena har ett stort hus med välorganiserade förråd.
Den andra har en liten lägenhet där stora delar av golvytan inte längre kan användas.
Men inte heller själva mängden belamring räcker för diagnosen.
Man behöver förstå varför sakerna finns kvar.
En person kanske exempelvis har fått sitt hem överbelamrat efter:
en flytt.
en närståendes dödsfall.
fysisk sjukdom.
svår depression.
ekonomiska problem.
eller bristande förmåga att sköta bostaden.
Det är inte automatiskt samlarsyndrom.
Socialstyrelsen betonar just att samlarbeteende kan förekomma av flera olika orsaker och att det behöver skiljas från exempelvis andra psykiatriska eller kroppsliga tillstånd.
Kärnan är ofta själva separationen från föremålet
”Varför kastar du inte bara den?”
Utifrån kan saken verka uppenbart värdelös.
En gammal tidning.
En plastpåse.
En trasig apparat.
Ett kvitto från flera år tillbaka.
Men personen kan uppleva flera möjliga skäl att behålla den.
Det kan vara:
Jag kanske behöver den.
Det finns information där.
Den påminner mig om något.
Det vore slöseri att kasta.
Någon annan skulle kunna använda den.
Jag måste först kontrollera exakt vad det är.
Jag kanske ångrar mig.
Därför blir frågan inte bara:
Har föremålet ett objektivt värde?
Utan:
Vad betyder det för mig att göra mig av med det?
Ett föremål kan kännas som en framtida möjlighet
En träbit.
Den kanske går att använda till något.
En gammal kabel.
Den kanske passar en apparat man köper senare.
En burk.
Den kan förvara något.
Ett magasin.
Artikeln kanske behöver läsas.
Det finns nästan alltid en möjlig framtid där saken skulle kunna bli användbar.
Problemet är att detsamma gäller tusentals andra föremål.
Om principen är:
Jag behåller allt som någon gång skulle kunna bli användbart
blir väldigt lite möjligt att kasta.
”Tänk om jag behöver den senare?”
Det är en särskilt kraftfull tanke eftersom ingen kan garantera motsatsen.
Kanske behöver du faktiskt en viss sak om två år.
Det går inte att bevisa att det aldrig kommer hända.
Därför blir behandlingsfrågan sällan:
Hur kan jag vara hundra procent säker på att jag aldrig behöver saken?
En mer användbar fråga kan vara:
Hur mycket osäkerhet behöver jag kunna acceptera för att kunna fatta rimliga beslut om vad som får finnas kvar i mitt hem?
Att kasta innebär alltid en liten möjlighet till ånger
Det gäller även människor utan samlarsyndrom.
Du kastar en gammal kabel.
Sex månader senare hade den faktiskt passat.
Irriterande.
Men för de flesta betyder det:
Jag får köpa en ny.
Vid samlarsyndrom kan möjligheten till framtida ånger få mycket större psykologisk betydelse.
Tanken:
Tänk om jag kastar fel sak?
kan nästan blockera hela beslutsprocessen.
Besluten kan därför bli extremt långsamma
Du tar upp ett papper.
Vad är det?
Behöver jag läsa det?
Är informationen viktig?
Finns den på internet?
Vem gav mig det?
Ska jag skanna det?
Kanske borde jag skapa en särskild mapp?
Efter flera minuter ligger pappret fortfarande i handen.
Detta upprepas med nästa sak.
Och nästa.
Efter en timme har nästan ingenting lämnat bostaden.
Det kan se ut som ovilja att rensa.
Men problemet kan i själva verket vara den mängd kognitiv och emotionell bearbetning som varje beslut utlöser.
Läs också: Beslutsångest – när varje val känns viktigare än det egentligen är
Den här artikeln fördjupar hur försök att fatta ett helt riskfritt beslut paradoxalt nog kan göra val ännu svårare. Beslutsångest innebär inte samlarsyndrom, men svårigheter att fatta beslut kan vara en viktig del av samlarproblematiken.
Minnet kan också bli kopplat till föremålet
”Om jag kastar det här kanske jag glömmer.”
Biljetten från resan.
Barnets gamla teckning.
En tröja som tillhörde en förälder.
Ett vykort.
Här blir föremålet nästan en extern lagringsplats för ett minne.
Att kasta saken kan därför kännas som att kasta:
personen.
tiden.
relationen.
eller en del av den egna historien.
Det gör beslutet mycket mer emotionellt än föremålets ekonomiska värde antyder.
Känslomässig anknytning till ägodelar är relevant i forskningen
En systematisk översikt och metaanalys publicerad 2026 sammanställde forskning om föreställningar kring ägodelar vid samlarsyndrom.
Forskarna fann samband mellan större samlarsvårigheter och flera typer av föreställningar om föremål, bland annat känslomässig anknytning, ansvar, minne och kontroll. Sambanden var inte enorma och förklarar inte hela tillståndet, men resultaten stödjer att ägodelarnas subjektiva betydelse är en central del av problemet.
Föremålet kan nästan börja kännas som en del av identiteten
”Det här är mina saker.”
Det kan finnas mer i den meningen än äganderätt.
Sakerna representerar:
vad jag har gjort.
vad jag kan göra.
vem jag varit.
vad jag är intresserad av.
människor jag känt.
framtida planer.
Då kan en annan person som säger:
”Det där är bara skräp”
träffa mycket hårdare än avsikten kanske var.
Personen hör kanske:
Det som är viktigt för dig är värdelöst.
Det betyder inte att familjen måste hålla med om föremålens värde
Den anhörige kanske ser:
brandrisk.
ohygien.
ett kök som inte går att använda.
en säng täckt av saker.
Det går inte att låtsas att sådana problem saknar betydelse.
Men det är skillnad mellan:
”Vi behöver göra bostaden säker.”
och:
”Allt det här är skräp och du måste slänga det.”
Den första formuleringen beskriver ett konkret problem.
Den andra bedömer både föremålen och indirekt personen.
Skam är mycket vanligt
Dörrklockan ringer.
Panik.
Ingen får komma in.
En hantverkare behöver reparera något.
Du försöker flytta saker mellan rummen.
Familjen vill hälsa på.
Du hittar en ursäkt.
Efter några år kanske nästan ingen längre har varit inne i bostaden.
Region Uppsalas kunskapsstöd och Socialstyrelsen beskriver hur samlarsyndrom kan förknippas med både skam, social isolering och begränsad sjukdomsinsikt, vilket kan göra att hjälp kommer sent.
Hemmet som skulle vara tryggt kan därför bli en källa till ständig oro
Någon kanske upptäcker det.
Hyresvärden kanske behöver komma in.
Grannen kanske klagar.
Det luktar kanske från lägenheten.
Vad händer om brandvarnaren behöver kontrolleras?
Skammen kan göra att problemet döljs.
Men ju längre hjälpen skjuts upp, desto större kan belamringen bli.
Köket kanske slutar vara ett kök
Först fylls en stol.
Sedan en del av bordet.
Sedan köksbänken.
Till slut kanske matlagning nästan inte längre går.
Det kan börja väldigt gradvis.
Det är därför personen själv ibland anpassar sig utan att riktigt märka hur mycket bostaden förändrats.
I stället för att använda köksbordet äter man i soffan.
När soffan fylls används en stol.
När badrummet blir svårt att nå förändras rutinerna igen.
Människan är mycket anpassningsbar.
Det är inte alltid en fördel.
Funktionen är viktigare än om bostaden ser ”stökig” ut
Ett stökigt hem är inte en psykiatrisk diagnos.
En småbarnsfamilj kan ha saker överallt under några dagar.
En person kan vara ointresserad av inredning och ordning.
Någon annan har helt enkelt för liten bostad.
Vid samlarsyndrom tittar man snarare på om bostadens normala funktion har begränsats genom ackumulerade ägodelar.
Kan sängen användas?
Kan man laga mat?
Kan man komma fram?
Kan badrummet användas?
Finns säkra utrymningsvägar?
Det gör frågan konkretare än:
Är det tillräckligt städat?
Säkerhetsproblemen kan bli allvarliga
Mycket belamring kan påverka:
framkomlighet.
brandrisk.
möjlighet att städa.
hygien.
skadedjur.
möjlighet för räddningstjänst eller hemtjänst att komma fram.
Socialstyrelsen uppmärksammar därför samlarsyndrom även i arbetet med att förebygga avhysningar och beskriver att personer med allvarliga problem ibland behöver samordnade insatser från både psykiatri och socialtjänst.
Det gör samlarsyndrom annorlunda än många andra psykiska tillstånd
Symtomen finns inte bara inuti personen.
De förändrar den fysiska miljön.
Och den miljön kan sedan påverka:
grannar.
familj.
hyresvärd.
hemtjänst.
socialtjänst.
räddningstjänst.
Därför kan behandlingen ibland behöva involvera fler aktörer än psykoterapeuten och patienten.
Men en akut utrensning löser inte automatiskt problemet
Det kan vara mycket lockande för anhöriga.
”Vi hyr en container och fixar allt på en helg.”
Bostaden blir tom.
Problemet är löst.
Eller?
Om personen inte har deltagit i förändringen och de bakomliggande svårigheterna att kasta, organisera och begränsa nyanskaffning finns kvar kan samlandet återkomma.
Dessutom kan en påtvingad utrensning upplevas som mycket starkt kränkande och skapa konflikt eller minska viljan att ta emot framtida hjälp.
Region Uppsalas kunskapsstöd betonar därför ett icke-konfrontativt, långsiktigt och motiverande arbetssätt.
Att rensa åt någon är inte samma sak som behandling
Det här är centralt.
Om någon annan fattar alla beslut:
den här kastar vi.
den här också.
och den här.
har personen med samlarsyndrom inte tränat på den svåraste förmågan.
Att själv fatta beslut och tolerera obehaget som följer.
Det är en av anledningarna till att KBT vid samlarsyndrom innehåller träning i själva beslutsprocessen.
KBT riktad specifikt mot samlarsyndrom har forskningsstöd
Behandlingen kan bland annat innehålla:
träning i att fatta beslut.
att organisera föremål.
att gradvis göra sig av med saker.
att stå emot nyanskaffning.
arbete med föreställningar om ägodelar.
problemlösning.
och strategier för att hantera obehaget som uppstår.
I en randomiserad studie med 87 vuxna gav 16 veckors grupp-KBT större symtomförbättring än väntelista. Behandlingen innehöll bland annat praktisk träning i att kasta och avstå från nyanskaffning samt besluts- och problemlösningsträning.
Nyare forskning ger en bredare och försiktigt positiv bild
En systematisk översikt och metaanalys publicerad 2025 sammanställde 41 studier med totalt 1 343 deltagare.
Psykologiska behandlingar gav sammantaget tydliga minskningar av samlarsymtom. I åtta randomiserade kontrollerade studier var förbättringen större än i kontrollvillkoren.
Samtidigt kvarstod symtomen ofta över klinisk gränsnivå även efter behandling.
Det är en viktig nyansering:
behandling hjälper.
Men samlarsyndrom kan vara ett svårt och långvarigt tillstånd där förbättring ofta sker gradvis.
Därför kan behandlingsmålet behöva vara realistiskt
Inte:
Hela huset ska vara perfekt om tre veckor.
Utan:
Köksbordet ska kunna användas.
eller:
Det ska finnas en säker gång från ytterdörren till sovrummet.
eller:
Jag ska kunna göra mig av med tjugo föremål den här veckan utan att ta tillbaka dem.
Små funktionella mål kan vara betydligt mer användbara än:
Jag måste bli minimalist.
Samlarsyndrom behöver inte behandlas genom minimalism
Det är viktigt.
Målet är inte att personen ska ha:
vita väggar.
ett tomt bord.
tre tröjor.
och en enda stol.
Människor får ha många saker.
Frågan är om ägodelarna hindrar personen från att använda sitt hem och leva det liv hon eller han vill leva.
Det gör behandlingsmålet individuellt.
”Jag ska bara organisera först” kan bli ett sätt att undvika själva kastandet
Nya plastlådor köps.
Hyllor beställs.
Mappar skapas.
Etiketter skrivs.
Allt ser ut som ett stort organiseringsprojekt.
Men inga saker lämnar bostaden.
Nu har personen ett mer välorganiserat samlande.
Det kan förstås vara en förbättring.
Men om den totala mängden gör hemmet oanvändbart behöver själva beslutet att göra sig av med saker också tränas.
Förvaring kan därför bli en falsk lösning
”Jag behöver bara ett större förråd.”
Sedan fylls förrådet.
Ett nytt hyrs.
Sedan kanske ett garage.
Problemet har flyttats.
Inte försvunnit.
Det betyder inte att extern förvaring alltid är fel.
Men om lösningen på varje mängdproblem är ytterligare lagringsutrymme finns skäl att fråga vad som händer med själva samlarmönstret.
Nyanskaffning kan också spela stor roll
Samlarsyndrom handlar inte enbart om att inte kasta.
För vissa finns också ett starkt förvärvande.
Reor.
gratis saker.
second hand.
tidningar.
saker vid återvinningen.
beställningar på internet.
”Den här kostade nästan ingenting.”
Men ekonomiskt värde är bara en del av kostnaden.
Varje nytt föremål behöver:
förvaras.
organiseras.
och så småningom beslutas om igen.
Gratis är inte samma sak som kostnadsfritt
En stol står bredvid en container.
Den är gratis.
Du tar hem den.
Men bostaden hade egentligen ingen plats.
Nu kostar stolen:
yta.
energi.
framtida beslut.
och kanske konflikt med familjen.
Det kan vara en viktig behandlingsfråga:
Vad kostar föremålet även när priset är noll?
Internetshopping kan göra nyanskaffningen enklare
Ett klick.
Leverans nästa dag.
Ingen behöver se hur mycket som köps.
Men precis som vid andra beteenden ska tekniken inte göras till hela förklaringen.
Samlarsyndrom fanns långt före e-handeln.
Digital handel kan däremot göra det lättare att agera på en redan stark impuls att skaffa saker.
Att ta emot gratis föremål kan fylla samma funktion
”Det är synd att den slängs.”
Det kan finnas en stark känsla av ansvar för saker.
Om någon annan inte vill ha dem kanske du känner:
Jag måste rädda dem.
Det är lätt att förstå moralen bakom detta.
Slöseri känns dåligt.
Men om hemmet blir så fullt att livet begränsas behöver även denna princip kunna omprövas.
Att en sak fortfarande fungerar betyder inte att du måste vara den som förvarar den
Det kan vara en viktig tanke.
Saken kanske kan:
återvinnas.
skänkas.
säljas.
eller lämnas vidare.
Personen behöver inte ensam bära ansvaret för att alla potentiellt användbara föremål i världen fortsätter existera.
Miljöargument kan ibland göra kastandet svårare
”Jag får inte slösa.”
Det är en rimlig värdering.
Men om varje förpackning måste sparas eftersom den någon gång kan återanvändas kan värderingen få ett extremt uttryck.
Hållbarhet behöver också inkludera möjligheten att använda sitt hem på ett hälsosamt och säkert sätt.
Läs också: Ångest och oro – symtom, orsaker och vad som kan hjälpa
Artikeln fördjupar hur försök att undvika obehag kan ge kortsiktig lättnad men göra ångest mer styrande över tid. Vid samlarsyndrom kan starkt obehag inför att kasta vara en central del av processen.
Att kasta kan fungera nästan som exponering
Du väljer ett föremål.
Tanken kommer:
Jag kan behöva det.
Du gör dig av med det ändå.
Ångesten ökar.
Impulsen säger:
Ta tillbaka det.
Men du gör inte det.
Efter en stund får nervsystemet en ny erfarenhet:
Jag kunde fatta beslutet.
Jag kunde känna osäkerheten.
Jag behövde inte återställa tryggheten genom att behålla föremålet.
Det är en viktig princip i beteendebehandling.
Börja inte nödvändigtvis med det mest känslomässigt värdefulla
Ett foto av en avliden förälder är kanske inte det bästa första träningsföremålet.
Det kan vara klokare att börja med sådant där svårigheten är hanterbar.
En gammal reklamfolder.
En tom förpackning.
En trasig sak med lågt emotionellt värde.
Sedan kan svårighetsgraden öka.
Det är samma princip som vid annan exponering:
tillräckligt svårt för att skapa lärande.
inte så svårt att behandlingen kollapsar direkt.
En beslutsregel kan minska mängden analys
Exempel:
Har jag använt detta under de senaste två åren?
Har jag en realistisk plan för användning?
Kan saken enkelt ersättas om den faktiskt behövs?
Har jag plats?
Men reglerna behöver användas med försiktighet.
En person med samlarsyndrom kan annars börja analysera varje regel lika länge som det ursprungliga föremålet.
Målet är att förenkla beslutet.
Inte skapa ett nytt perfekt beslutsprotokoll.
Tidsgränser kan hjälpa
”Jag får fundera på den här saken i maximalt en minut.”
Sedan behöver ett beslut fattas.
Det kan vara svårt.
Men utan någon gräns kan ett enda föremål absorbera väldigt mycket tid.
I strukturerad behandling kan sådana strategier tränas tillsammans med terapeut.
Fotografering kan ibland hjälpa – men ibland skapa ett nytt samlande
”Jag fotograferar saken innan jag kastar.”
Det kan vara ett sätt att bevara minnet utan att behålla föremålet.
Men snart kan telefonen innehålla:
20 000 bilder av gamla saker.
Då har samlandet delvis flyttat från det fysiska till det digitala.
Det betyder inte att strategin alltid är dålig.
Men frågan är:
Hjälper detta mig att gå vidare?
Eller skapar jag bara en ny typ av arkiv som jag senare inte klarar att rensa?
Digitalt samlande är ett närliggande men inte helt identiskt område
Mejl.
bilder.
filer.
dokument.
bokmärken.
Digitala föremål tar inte fysisk bostadsyta på samma sätt.
Men människor kan också få stora svårigheter att radera digital information.
Forskningsområdet är yngre och diagnostiken är inte identisk med klassiskt samlarsyndrom.
Det är därför klokt att inte automatiskt kalla stora digitala arkiv för samma diagnos.
Arv kan utlösa en särskilt svår situation
En förälder dör.
Plötsligt finns:
ett helt hem.
foton.
möbler.
kläder.
brev.
porslin.
Varje sak bär historia.
En person som redan har svårt att kasta kan nu få tusentals emotionellt laddade beslut samtidigt.
Där kan sorg och samlarsyndrom interagera.
Det är viktigt att inte moralisera över tempot.
Samtidigt kan flera års total oförmåga att göra några beslut alls bidra till att problemet växer.
Sorg behöver få finnas utan att varje ägodel måste sparas
Att skänka mammans tröja är inte samma sak som att skänka bort relationen till mamma.
Intellektuellt kan det vara tydligt.
Känslomässigt mycket svårare.
Det kan därför behöva tränas stegvis.
Vad representerar personen mest?
Vilka få föremål är verkligen betydelsefulla?
Vilka saker har egentligen blivit kvar därför att det är svårt att välja?
Att välja vad som bevaras kan ibland göra de verkligt betydelsefulla sakerna mer synliga.
Samlarsyndrom och OCD är närbesläktade men olika diagnoser
Samlarsyndrom placerades tidigare ofta inom tvångssyndromsproblematik.
I dagens diagnostiska system behandlas det som ett eget tillstånd inom gruppen OCD-relaterade syndrom.
Region Uppsala beskriver också särskilt skillnader och samband mellan OCD och samlarsyndrom.
En person med OCD kan till exempel behålla föremål på grund av en specifik tvångstanke:
Om jag kastar detta händer något fruktansvärt.
Vid samlarsyndrom är mönstret ofta bredare och mer kopplat till föremålens nytta, känslomässiga betydelse, framtida användning, ansvar eller svårigheten att fatta beslut.
ADHD kan också påverka organisation – men är inte samlarsyndrom
En person med adhd kan ha:
högar.
oöppnad post.
stök.
ofärdiga projekt.
saker på fel plats.
Det kan se liknande ut.
Men om personen egentligen inte har särskilt svårt att kasta utan främst har svårt att:
organisera.
komma igång.
och avsluta
är problembilden en annan.
En person kan naturligtvis också ha båda tillstånden.
Depression kan få hemmet att förfalla utan att personen har samlarsyndrom
När energin försvinner kan:
disken växa.
sopor bli kvar.
tvätt samlas.
post ligga oöppnad.
Personen kanske inte känner något särskilt behov att behålla sakerna.
Hon orkar bara inte hantera dem.
Det är diagnostiskt annorlunda.
När depressionen behandlas kan förmågan att städa återkomma relativt snabbt.
Vid samlarsyndrom finns själva svårigheten att separeras från föremålen kvar.
Demens och andra kognitiva tillstånd behöver också övervägas
Om en äldre person plötsligt börjar samla föremål på ett sätt som är helt nytt behöver situationen bedömas bredare.
Kognitiv sjukdom.
neurologiska förändringar.
läkemedel.
depression.
andra psykiatriska tillstånd.
kan påverka beteendet.
Samlarsyndrom har ofta ett långvarigt förlopp där svårigheterna börjat långt tidigare.
Plötsligt nytillkommet samlarbeteende är därför ett skäl att tänka diagnostiskt brett.
Forskningen visar att tillståndet inte är särskilt ovanligt
En systematisk översikt och metaanalys från 2019 inkluderade elva större befolkningsstudier med totalt 53 378 deltagare.
Den sammanvägda uppskattningen var att ungefär 2,5 procent av vuxna i de studerade höginkomstländerna uppfyllde kriterier för samlarsyndrom. Förekomsten var ungefär lika för kvinnor och män.
Karolinska Institutet hänvisar också till en ungefärlig förekomst omkring 2,5 procent och beskriver samlarsyndrom som ett tillstånd som kan få mycket stora konsekvenser vid svårare former.
Problemen blir ofta tydligare senare i livet
En ung person kanske bor hemma.
Föräldrarna begränsar hur mycket som får sparas.
Sedan flyttar personen.
Nu finns mer kontroll över bostaden.
Saker börjar successivt byggas upp.
Under decennier kan mängden öka.
När personen är 50 eller 60 är problemen kanske betydligt mer synliga.
Det innebär inte nödvändigtvis att sjukdomen började då.
Livshändelser kan också förvärra ett redan existerande mönster
Dödsfall.
skilsmässa.
arbetslöshet.
pension.
fysisk sjukdom.
En period där livet förändras kan göra samlandet mer omfattande.
Men sådana händelser behöver inte vara den ursprungliga orsaken.
Samlarsyndrom tycks utvecklas genom ett mer komplext samspel mellan flera psykologiska och biologiska faktorer.
Anhöriga kan bli mycket frustrerade
”Det går inte att leva så här.”
Partnern ser bara en hög med tidningar.
Personen med samlarsyndrom ser hundra separata beslut.
Partnern säger:
”Jag kastar allt när du är på jobbet.”
Personen får panik.
Nu handlar konflikten inte längre bara om föremålen.
Den handlar om:
autonomi.
tillit.
hemmet.
relationen.
Det kan bli mycket destruktivt.
Anhöriga behöver samtidigt få ha gränser
Att förstå samlarsyndrom betyder inte:
Partnern ska acceptera vilken boendemiljö som helst.
Om gemensamma ytor inte går att använda eller barn lever i en osäker bostad behöver situationen tas på allvar.
En gräns kan vara:
”Den här gången behöver vara fri så att vi kan komma ut vid brand.”
Det är annorlunda än:
”Du får inte ha några saker.”
Tydliga funktions- och säkerhetsmål kan minska moraliserandet.
Barns säkerhet kommer före vuxnas rätt att behålla allt
Om ett barn lever i en bostad med betydande:
brandrisk.
hygienproblem.
blockerade utrymningsvägar.
eller andra konkreta risker
kan situationen kräva insatser från samhället.
Då kan inte hela frågan reduceras till den vuxnas behandlingsmotivation.
Säkerhet behöver prioriteras.
Detsamma gäller djur
Djursamlande är en särskild och svår problematik där antalet djur kan bli så stort att personen inte längre klarar att ge tillräcklig omsorg.
Region Uppsalas kunskapsstöd behandlar även djursamlande som ett särskilt område inom problematiskt samlande.
När djur far illa behöver djurskyddsperspektivet prioriteras.
Skadereduktion kan ibland vara ett mer realistiskt första mål
Vad händer om personen absolut inte är redo att rensa hela bostaden?
Då kanske man börjar med:
fri väg till ytterdörren.
fungerande spis.
åtkomst till badrum.
brandvarnare.
minskad fallrisk.
Socialstyrelsen beskriver skadereduktion som ett relevant arbetssätt vid allvarlig samlarproblematik. Målet kan då vara att minska risker och belamring även när full symtomfrihet inte är realistisk på kort sikt.
Det är ett pragmatiskt perspektiv.
Bättre och säkrare behöver inte först betyda perfekt.
Motivation är ofta en del av behandlingen
Anhöriga kanske vill ha förändring tio av tio.
Personen själv två av tio.
Då finns ett problem.
Om behandlingen bara försöker övertala personen:
Du måste kasta
kan motståndet bli större.
Ett mer motiverande arbete undersöker:
Vad fungerar inte längre?
Vad saknar du i ditt hem?
Vad skulle du vilja kunna göra där?
Vill du kunna bjuda hem barnbarnen?
Laga mat igen?
Sova i din säng?
När förändringen kopplas till personens egna värden blir den mindre av ett projekt som andra tvingar fram.
”Varför skulle jag kasta saker jag tycker om?”
Kanske ska du inte kasta allt du tycker om.
Det är inte behandlingsmålet.
Frågan är snarare:
Vilka ägodelar hjälper mig leva det liv jag vill?
Och vilka har blivit så många att de hindrar samma liv?
Den skillnaden är viktig.
Ett hem har också en begränsad kapacitet
Det är en fysisk realitet.
Om tio nya saker kommer in och ingenting lämnar bostaden kommer mängden öka.
Det gäller oavsett diagnos.
Därför kan behandling ibland använda en enkel princip:
inflöde och utflöde behöver komma närmare balans.
Inte som ekonomisk matematik.
Utan för att det fysiska utrymmet faktiskt är ändligt.
Att bromsa inflödet kan ibland vara lättare än att börja med hela historiken
Det är svårt att besluta om tusentals saker som redan finns.
Ett första behandlingssteg kan därför vara:
Jag tar inte hem nya gratisprylar denna vecka.
Det minskar åtminstone takten på problemet.
Sedan kan arbetet med det som redan finns fortsätta.
Gör inte hela hemmet till ett enda projekt
”Jag ska rensa lägenheten.”
Det är enormt.
Bättre:
Den vänstra halvan av köksbordet.
När den är klar finns ett tydligt resultat.
Problemet med ett helt hem är att även mycket stora arbetsinsatser kan se ut som nästan ingen förändring.
Det kan snabbt minska motivationen.
Före- och efterbilder kan ibland göra förändringen synlig
Inte som skam.
Utan som information.
När du befinner dig mitt i miljön varje dag kan gradvisa förändringar vara svåra att se.
En bild kan visa:
Nu går det faktiskt att använda stolen.
eller:
Den här delen av golvet är fri.
Det kan ge mer realistisk återkoppling.
Men behandlingen får inte bli ett estetiskt projekt
Målet är inte:
Ser hemmet Instagramvänligt ut?
Ett funktionellt hem kan vara fullt av personlighet och saker.
Frågan är:
Kan personen leva där?
Är det säkert?
Kan de ytor som bostaden är avsedd för användas?
Det är en mycket bättre måttstock.
Psykologiska behandlingar hjälper, men resultatet behöver beskrivas realistiskt
Den uppdaterade metaanalysen av KBT från 2021 omfattade 16 studier med totalt 505 personer.
Forskarna fann tydliga förbättringar av samlarsymtomen både efter behandling och vid uppföljning.
Samtidigt var antalet studier fortfarande begränsat och forskarna efterlyste fler kontrollerade långtidsstudier.
Den större metaanalysen från 2025 ger bredare stöd för att psykologiska behandlingar som grupp kan minska samlarsymtom, men visade inte att KBT var överlägset andra psykologiska behandlingar. Samtidigt kvarstod ofta kliniskt betydande symtom efter behandling.
Det är kanske precis den balans en bra artikel bör förmedla:
det finns hjälp.
men förändringen kan behöva få ta tid.
Att söka hjälp tidigt kan förhindra större konsekvenser
Du behöver inte vänta tills:
hyresvärden hotar med uppsägning.
familjen vägrar komma in.
köket inte fungerar.
eller brandrisken blivit allvarlig.
Om du märker att:
du har allt svårare att kasta.
sakerna successivt tar över bostaden.
du undviker att människor kommer hem.
eller konflikter kring samlandet blir större
finns skäl att ta problemet på allvar.
Vården kan behöva samarbeta med andra
Vid mildare problem kanske psykoterapeutisk behandling räcker långt.
Vid mycket allvarlig belamring kan även:
socialtjänst.
boendestöd.
kommun.
hyresvärd.
saneringstjänst.
eller andra praktiska aktörer
behöva involveras.
Socialstyrelsen beskriver just vikten av samarbete mellan aktörer när samlarproblematiken påverkar boende och säkerhet.
Den som hjälper behöver ha tålamod
En anhörig kan tänka:
Jag skulle rensa det här på två dagar.
Det kanske stämmer.
Men då fattar den anhörige beslut utifrån sitt eget känslosystem.
För personen med samlarsyndrom kan varje föremål innebära ett betydligt större obehag.
Förändring behöver därför mätas utifrån:
Vad kan personen göra idag som var omöjligt tidigare?
Inte bara:
Hur många kubikmeter har försvunnit?
Samtidigt behöver tålamod inte betyda passivitet
”Vi måste ge det tid.”
får inte automatiskt innebära:
Ingenting behöver förändras under de kommande fem åren.
Särskilt inte om bostaden är farlig.
En hållbar plan kombinerar:
respekt för personens tempo
med
konkreta mål för funktion och säkerhet.
Kanske är det mest smärtsamma att sakerna från början ofta skulle skydda något viktigt
Minnet.
framtida möjligheter.
pengar.
miljön.
relationen till en avliden person.
känslan av kontroll.
Det är begripligt.
Men någonstans kan systemet vända.
Sakerna som skulle bevara möjligheter börjar ta bort möjligheter.
Du kan inte bjuda hem någon.
Du hittar inte det du faktiskt behöver.
Du använder inte köksbordet.
Du skäms för bostaden.
Du oroar dig för hyresvärden.
Det är där frågan kan behöva förändras.
Inte:
Är den här saken helt värdelös?
Utan:
Vad kostar det mig att fortsätta behålla allt?
Behandlingen handlar därför inte bara om saker
Den handlar om att öva:
beslut.
osäkerhet.
förlust.
prioritering.
gränser.
minnen.
och möjligheten att välja.
Det är därför en container aldrig ensam kan behandla samlarsyndrom.
Föremålen är den synliga delen.
Det verkliga behandlingsarbetet händer när personen kan hålla en sak i handen, känna den välbekanta impulsen:
Behåll den. Du kanske behöver den.
och ändå ibland kunna svara:
Kanske.
Men mitt hem och mitt liv behöver också plats.
Källa och vidare läsning
Region Uppsala – Samlarsyndrom (hoarding) och samlarproblematik
Region Uppsalas kunskapsstöd är framtaget tillsammans med Volen Ivanov, legitimerad psykolog och forskare vid Karolinska Institutet. Materialet går igenom skillnaden mellan vanligt samlande och samlarsyndrom, diagnoskriterier, förlopp, samsjuklighet, möjliga orsaker, bemötande, KBT, motivation och skadereduktion.
Karolinska Institutet – När blir samlandet sjukligt?
Karolinska Institutet beskriver samlarsyndrom tillsammans med psykologen och forskaren Volen Ivanov. Där behandlas bland annat symtom, förekomst, samsjuklighet, konsekvenser av svår belamring och behandling.
Socialstyrelsen – Stöd för socialtjänsten i arbetet med att förebygga avhysningar
Socialstyrelsens kunskapsstöd beskriver samlarsyndrom som ett tillstånd som kan innebära starkt obehag inför att göra sig av med ägodelar och leda till så omfattande belamring att kök, badrum och andra delar av bostaden blir svåra att använda. Materialet tar också upp behovet av samarbete mellan psykiatri och socialtjänst vid allvarlig problematik.
PubMed – Prevalence of Hoarding Disorder: A systematic review and meta-analysis
Metaanalysen inkluderade elva stora befolkningsstudier med totalt 53 378 deltagare. Den sammanvägda uppskattningen av förekomsten av samlarsyndrom var omkring 2,5 procent, med ungefär liknande förekomst bland kvinnor och män.
Den randomiserade studien omfattade 87 vuxna med samlarsyndrom. Sexton veckors grupp-KBT gav större symtomförbättring än väntelista och innehöll bland annat praktisk träning i att göra sig av med föremål, avstå från nyanskaffning samt träning i beslutsfattande och problemlösning.
PubMed – Cognitive behavioral therapy for hoarding disorder: An updated meta-analysis
Metaanalysen från 2021 omfattade 16 studier med totalt 505 personer. Samlarsymtomen minskade tydligt från före till efter behandling och vid uppföljning. Forskarna betonade samtidigt att antalet studier var begränsat och att fler kontrollerade studier och långtidsdata behövs.
Metaanalysen publicerad 2025 omfattade 41 studier och 47 behandlingsgrupper med totalt 1 343 deltagare. Psykologiska behandlingar minskade samlarsymtom både i före–efter-analyser och jämfört med kontrollgrupper i randomiserade studier. Samtidigt kvarstod ofta kliniskt betydande symtom efter behandlingen.
Den systematiska översikten och metaanalysen från 2026 sammanställde 30 studier om betydelsen av föreställningar kring ägodelar. Känslomässig anknytning, ansvar, minne och kontroll hade samband med svårighetsgraden av samlarsymtom, vilket stödjer betydelsen av att arbeta med föremålens psykologiska betydelse i forskning och behandling.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Att ha många saker, vara stökig, samla på särskilda föremål eller ha svårt att organisera sitt hem innebär inte automatiskt samlarsyndrom. Belamring och samlarbeteende kan också förekomma vid bland annat depression, adhd, OCD, kognitiva sjukdomar, neurologiska tillstånd och andra psykiska eller kroppsliga problem.
Nytillkommet eller kraftigt förändrat samlarbeteende kan behöva medicinsk och psykiatrisk bedömning. Vid allvarlig brand-, hygien-, fall- eller annan säkerhetsrisk kan praktiska och samhälleliga insatser behövas parallellt med psykologisk behandling. Artikeln ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling.