Tre meningar hade räckt.
Ändå blev meddelandet nästan en halv sida.
Först skrev du vad du behövde säga. Sedan lade du till varför. Därefter kom en förklaring till förklaringen, ett förtydligande om att du inte menade något illa och kanske ytterligare en mening för att förebygga att mottagaren skulle kunna missförstå tonen.
Innan du trycker på skicka läser du texten igen.
Kan det här låta otrevligt?
Borde jag lägga till att jag verkligen förstår den andra personen?
Tänk om det verkar som att jag är arg?
Till slut handlar meddelandet nästan mindre om det du ville säga och mer om att kontrollera hur det kommer att tas emot.
Överförklarande kan se ut som noggrann kommunikation.
Ibland är det också precis det.
Komplexa frågor behöver sammanhang och vissa beslut behöver motiveras.
Men när nästan varje nej, åsikt, gräns eller missförstånd känns som något som måste försvaras kan förklarandet fylla en annan funktion.
Det kan bli ett sätt att försöka kontrollera vad andra människor ska tänka om dig.
En förklaring och ett försvar är inte samma sak
Det finns situationer där människor rimligen behöver veta varför.
Du ändrar en arbetsprocess.
Avbokar ett viktigt möte.
Fattar ett beslut som påverkar andra.
Då kan en tydlig förklaring vara respektfull och nödvändig.
Men jämför:
”Jag kan inte på torsdag eftersom jag redan har ett annat åtagande.”
med:
”Jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp och jag hade verkligen velat kunna, men det har varit så mycket den här veckan och jag har redan lovat en annan sak och jag försökte faktiskt se om jag kunde flytta den, men det gick inte, och jag vill verkligen inte att du ska tro att jag inte prioriterar dig…”
Informationen var egentligen färdig efter den första meningen.
Resten försöker göra något annat.
Förhindra besvikelse.
Förhindra irritation.
Förhindra en negativ tolkning.
Förhindra osäkerheten i att inte veta exakt vad den andra kommer att tänka.
En förklaring kan bli ett sätt att söka tillåtelse
Det finns också en viktig skillnad mellan att förklara ett beslut och att försöka få tillåtelse till det.
Du kanske säger:
”Jag kan tyvärr inte komma eftersom jag har haft en väldigt intensiv vecka, sovit dåligt, behöver förbereda måndagen och dessutom…”
Du har egentligen redan fattat beslutet.
Men ju längre förklaringen blir, desto mer kan det kännas som om du försöker bevisa att ditt nej är legitimt.
Under kan det finnas en fråga:
Är detta ett tillräckligt bra skäl för att du fortfarande ska tycka att jag är okej?
När den andra personen sedan svarar:
”Självklart, jag förstår!”
kommer lättnaden.
Det är naturligt att uppskatta förståelse.
Men om du nästan behöver den andra personens godkännande för att få ha en gräns blir varje beslut mer krävande.
”Jag vill bara att personen ska förstå”
Det låter rimligt.
Och ofta är förståelse viktig.
Problemet är att fullständig kontroll över en annan människas tolkning inte går att få.
Du kan formulera dig tydligt.
Vänligt.
Respektfullt.
Ändå kan personen bli besviken.
Missförstå något.
Tycka annorlunda.
Eller helt enkelt inte gilla ditt beslut.
När överförklarandet drivs av behovet att garantera en viss reaktion finns därför ingen självklar slutpunkt.
Efter varje förklaring går det att lägga till en till.
Tänk om personen fortfarande inte förstår?
När ett enkelt nej känns för hårt
För vissa människor känns ett kort nej nästan aggressivt.
”Nej, jag kan inte.”
Det kan upplevas som kallt, själviskt eller avvisande.
Därför lägger du till fler ord.
Förklarar.
Mjukar upp.
Ber om ursäkt.
Försäkrar den andra personen om att beslutet inte handlar om henne.
Det kan finnas mycket hänsyn i detta.
Men ibland försöker den långa förklaringen eliminera varje risk för att den andra personen ska känna något negativt.
Det går sällan.
Någon kan bli besviken även om du har ett mycket bra skäl.
Du kan vara respektfull och ändå inte få den reaktion du önskar.
Osäkerheten efteråt kan vara svårare än själva samtalet
Kanske gick samtalet helt normalt.
Ändå börjar analysen när du kommer därifrån.
Var jag tydlig nog?
Blev tonen fel?
Borde jag ha sagt varför?
Tänk om personen tror att jag är självisk?
Du kanske känner ett behov av att skicka ett nytt meddelande.
”Jag kom på att jag kanske uttryckte mig lite konstigt…”
Nu kommer ytterligare en förklaring.
Den kan skapa tillfällig lättnad.
Du har gjort något för att minska osäkerheten.
Men efter en stund kan en ny fråga dyka upp:
Blev det där meddelandet för mycket?
Överförklarande kan därför bli en cirkel där social osäkerhet försöker lösas med ännu mer information.
Vi kan aldrig veta exakt vad andra tänker
Det är en grundläggande del av relationer.
Vi kan lyssna.
Fråga.
Läsa av.
Men vi kan aldrig helt kontrollera hur någon annan tolkar oss.
En vän säger att allt är okej.
Du kan tro på det.
Men du kan inte kontrollera personens tankar.
En kollega verkar nöjd med din förklaring.
Du kan tolka situationen.
Men inte veta exakt vad personen tänker.
För de flesta är denna osäkerhet hanterbar större delen av tiden.
För andra blir den betydligt mer laddad.
Forskning om intolerance of uncertainty i sociala situationer har undersökt hur svårigheter att tolerera social tvetydighet kan hänga samman med social oro.
Det betyder inte att den som överförklarar har social ångest.
Men det kan hjälpa till att förstå varför osäkerheten kring andras tankar ibland driver beteenden som ska skapa större säkerhet.
Rädslan för att bli missförstådd
Om du säger nej kanske personen tror att du inte bryr dig.
Om du går hem tidigt kanske någon tycker att du är osocial.
Om du inte hjälper till kanske du uppfattas som självisk.
Därför försöker du kontrollera bilden genom att ge mer information.
”Jag vill bara att du ska veta att det inte är för att jag inte vill hjälpa…”
I grunden kan det vara ett försök att styra hur den andra personen uppfattar dig.
Det är begripligt.
De flesta människor vill bli rätt förstådda.
Men ibland behöver du kunna göra något rimligt även utan garantin att alla kommer att tolka det exakt som du önskar.
Du kanske försöker förebygga kritik som aldrig kom
”Jag gjorde så här eftersom…”
Ingen har frågat.
”Anledningen till att jag inte hann var…”
Ingen har anklagat dig.
”Jag vill bara förklara att…”
Ingen har antytt att något behöver förklaras.
Ibland märker du först mönstret när du lyssnar på dig själv.
Du svarar inte på faktisk kritik.
Du svarar på möjligheten till kritik.
Samtalet förs då delvis med en framtida och kanske missnöjd mottagare som ännu inte har sagt någonting.
Självkänsla kan påverka hur viktigt det känns att bli rätt förstådd
När den egna självbilden är relativt stabil går det ofta lättare att tänka:
”Jag vet varför jag fattade beslutet. Den andra personen får gärna tycka annorlunda.”
Det betyder inte att man blir likgiltig.
Men andras tolkningar behöver inte omedelbart hota den egna självbilden.
När självkänslan är mer sårbar kan det däremot kännas mycket viktigt att säkerställa att ingen uppfattar dig som:
självisk.
inkompetent.
lat.
otrevlig.
besvärlig.
Då får en enkel gräns ett större emotionellt innehåll.
Du säger inte bara:
”Jag kan inte.”
Det kan kännas som om du riskerar att bli:
”En sådan person som inte ställer upp.”
Och det är den bilden du försöker argumentera emot.
Läs också: Att känna sig som för mycket
Överförklarande kan bli ett sätt att visa att du fortfarande är ”snäll”
Tänk på hur människor ibland formulerar ett nej:
”Jag vill verkligen hjälpa och jag känner mig jättedum som säger nej och vanligtvis hade jag självklart gjort det och jag hoppas verkligen att du vet att jag inte brukar vara så här…”
Varför behöver personen försäkra mottagaren om vem hon egentligen är?
Beslutet kan krocka med självbilden.
Jag är en hjälpsam person.
Hjälpsamma människor säger ja.
Jag säger nej.
Alltså måste jag förklara varför detta nej inte betyder att jag är ohjälpsam.
Men en person kan vara generös och ändå säga nej.
Omtänksam och ändå vara otillgänglig.
Pålitlig och ändå inte kunna hjälpa varje gång.
En enstaka handling behöver inte bli en folkomröstning om hela din personlighet.
Ju mer du förklarar desto mer kan du börja tvivla
Det finns en paradox här.
Fler ord skulle kunna kännas som större säkerhet.
Ibland skapar de motsatsen.
För varje ny mening uppstår fler saker att bedöma.
Var formuleringen rätt?
Lät den defensiv?
Blev det för långt?
Nu kanske personen tror att jag döljer något?
Du kanske från början tänkte:
”Jag behöver vara hemma i kväll.”
Efter fem minuters argumentation börjar du själv undra:
Har jag verkligen tillräckligt bra skäl?
Kunde jag inte ändå ha följt med?
Är jag kanske självisk?
Förklaringen som skulle skapa trygghet börjar skapa mer tvivel.
Överförklarande kan vara ett sätt att förebygga konflikt
Om du har svårt för konflikter kan en lång förklaring bli ett försök att stoppa konflikten innan den ens uppstår.
Ju bättre personen förstår mig, tänker du kanske, desto mindre risk är det att personen blir arg.
Därför försöker du svara på alla tänkbara invändningar redan från början.
”Jag vet att vi bestämde detta tidigare och jag förstår verkligen om du blir besviken och jag hade absolut tänkt komma, men…”
Det kan skapa tillfällig trygghet.
Men det innebär också att du tar ansvar för både ditt eget beslut och den andra personens möjliga reaktion.
Det blir mycket att bära.
En förklaring kan bli ett försök att slippa känna skuld
Du säger nej.
Skuldkänslan kommer.
Sedan börjar argumentationen.
Jag har jobbat så mycket.
Jag hjälpte faktiskt förra gången.
Jag behöver verkligen vila.
Jag har redan lovat något annat.
Allt detta kan vara sant.
Men ibland argumenterar du inte främst med den andra personen.
Du argumenterar med din egen skuld.
Om jag kan hitta tillräckligt många goda skäl kanske jag får tillåtelse att stå fast.
Då blir gränsen villkorad:
Jag får säga nej bara om mitt försvar är tillräckligt starkt.
Men ibland räcker:
Jag vill inte.
Jag behöver återhämtning.
Det passar inte.
Jag har inte möjlighet.
Alla gränser kräver inte en rättegång.
Läs också: Varför känner jag mig ansvarig för hur andra mår? – när andras känslor blir ditt ansvar
När du förklarar dina känslor i stället för att känna dem
Överförklarande kan också visa sig känslomässigt.
Du säger inte bara:
”Jag blev ledsen.”
Du börjar direkt argumentera för varför du hade rätt att bli ledsen.
”Jag vet att det kanske låter överdrivet, men det var ju eftersom…”
Kanske finns en rädsla för att känslan inte ska accepteras om den inte först kan motiveras logiskt.
Men känslor fungerar inte riktigt så.
En känsla kan vara verklig även om någon annan inte hade reagerat på samma sätt.
Det betyder inte att alla handlingar som följer på en känsla automatiskt är rimliga.
Men själva upplevelsen behöver inte försvaras som i en domstol.
Du kan känna dig besviken utan att först bevisa att den andra personen objektivt gjorde fel.
När du ber om ursäkt innan du ens har sagt vad du behöver
Ett närliggande mönster är att inleda behov med en ursäkt.
”Förlåt, men skulle vi kunna…”
”Jag vet att jag är jobbig nu, men…”
”Förlåt att jag tar upp det här igen…”
Det kan verka artigt.
Men ibland innehåller formuleringen redan en värdering av dig själv.
Du signalerar att behovet är ett problem innan den andra personen ens har hunnit reagera.
Prova hur samma mening känns utan ursäkten:
”Jag skulle vilja prata om en sak.”
”Jag behöver hjälp med detta.”
”Det där fungerar inte så bra för mig.”
Tydlighet behöver inte vara hårdhet.
Läs också: Varför ber jag om ursäkt hela tiden? – när ”förlåt” blir ett sätt att försöka vara lätt att tycka om
På arbetet kan överförklarandet gömma sig bakom professionalism
”Jag ville bara redogöra lite för hur jag tänkte…”
Sedan följer tio minuter av bakgrund till ett beslut som kunde ha sammanfattats på trettio sekunder.
På arbetsplatsen kan detta vara svårt att skilja från noggrannhet.
I många situationer behövs naturligtvis sakliga förklaringar.
Men lägg märke till vad som händer när någon frågar om ett beslut du har fattat.
Kan du lyssna på frågan och svara på den?
Eller kommer ett starkt behov att omedelbart visa att du hade goda skäl?
Det senare behöver inte bero på arrogans.
Det kan tvärtom komma ur osäkerhet.
Om kritik känns som ett hot mot kompetensen blir det viktigt att bevisa att beslutet inte var dumt.
Förklaringar kan ge andra mer att argumentera emot
Ju fler detaljer du lämnar, desto fler detaljer finns också att diskutera.
Du säger:
”Jag kan inte eftersom jag behöver vila på lördag.”
Den andra svarar:
”Men du kan ju vila på söndag.”
Plötsligt handlar samtalet inte längre om din gräns.
Det handlar om huruvida ditt skäl är tillräckligt bra.
Ny förklaring.
Nytt motargument.
Ibland kan det vara tydligare att säga:
”Jag kan inte på lördag.”
Du kan fortfarande vara varm.
”Jag hoppas vi kan hitta en annan dag.”
Men din gräns behöver inte alltid lämnas öppen för bedömning.
Ett nej behöver inte bli en förhandling
Om någon frågar:
”Kan du hjälpa mig på fredag?”
och du svarar:
”Nej, jag har tyvärr inte möjlighet då.”
har du lämnat ett besked.
Den andra personen kan bli besviken.
Fråga om en annan dag.
Eller säga okej.
Men om du direkt fortsätter:
”Fast kanske skulle jag kunna flytta…”
har ett nej förvandlats till en förhandling.
Det kan vara hjälpsamt att lägga märke till om du själv öppnar den förhandlingen trots att du redan vet vad du behöver.
Överförklarande kan göra budskapet mindre tydligt
Det är ytterligare en paradox.
Du vill vara tydlig.
Men den stora mängden information kan göra huvudbudskapet svårare att hitta.
Vad är det personen egentligen säger?
Är det ett nej?
Ett kanske?
En ursäkt?
En förhandling?
Om gränsen göms inuti tre stycken förklaringar kan mottagaren dessutom uppfatta att den fortfarande går att diskutera.
Jämför:
”Jag kan tyvärr inte ta den uppgiften den här veckan.”
med en lång utläggning om arbetsbelastningen som avslutas med:
”Så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det.”
Det första är ett besked.
Det andra kan låta som ett problem som mottagaren fortfarande kan försöka lösa åt dig.
”Är du arg på mig?” kan vara samma mönster i en annan form
Överförklarande behöver inte alltid bestå av långa monologer.
Det kan också visa sig som upprepade kontrollfrågor.
”Förstår du hur jag menar?”
”Du tog inte illa upp va?”
”Är vi okej?”
”Du är inte arg?”
Sådana frågor kan naturligtvis vara rimliga ibland.
Efter ett svårt samtal kan det vara värdefullt att kontrollera att man förstått varandra.
Skillnaden ligger i mönstret.
Hur mycket bekräftelse krävs innan du kan lämna situationen?
Om ett svar aldrig riktigt räcker kan problemet vara mindre vad den andra personen säger och mer hur svårt det är att tolerera den återstående osäkerheten.
Läs också: Bakom behovet av ständig bekräftelse
Tydlighet kan kännas hård när du är van vid att mildra allt
”Jag kan inte i kväll.”
Läs meningen igen.
Den innehåller ingen förolämpning.
Ingen aggression.
Ingen kritik.
Ändå kan den för någon som alltid överförklarar kännas nästan oförskämd.
Det säger något viktigt.
Ibland är det inte språket som är hårt.
Det är tydligheten som är ovan.
När du är van vid att bädda in varje behov i försäkringar kan ett vanligt direkt besked kännas abrupt.
Det innebär inte automatiskt att det faktiskt är det.
Du får vara varm utan att lämna ett försvarstal
Tydlighet behöver inte innebära kyla.
”Tack för att du frågar. Jag kan inte den här gången.”
”Jag förstår att det här påverkar dig, men mitt beslut står fast.”
”Jag hör vad du säger. Jag behöver ändå göra så här.”
”Jag kan inte hjälpa till med det just nu.”
Värme och gränser kan finnas samtidigt.
Du behöver inte välja mellan att vara vänlig och att vara tydlig.
Andra människor får ibland vara besvikna
Det här kan vara en av de svåraste delarna.
Du kan uttrycka dig respektfullt och ändå möta besvikelse.
Den andra personen kanske säger:
”Vad synd, jag hade verkligen räknat med dig.”
Det kan väcka en stark impuls att börja förklara ännu mer.
Men ibland räcker det att svara:
”Jag förstår att du är besviken.”
Och stå kvar.
Att förstå någon annans känsla betyder inte automatiskt att du behöver ändra beslutet.
Du får fatta beslut som andra inte hade fattat
En vän kanske tycker att du borde ha följt med.
En familjemedlem tycker att du borde prioritera annorlunda.
En kollega hade kanske tagit på sig den extra uppgiften.
Det betyder inte automatiskt att du har gjort fel.
Två människor kan ha olika behov, gränser och prioriteringar.
Om varje beslut måste kunna övertyga alla andra blir det svårt att leva utifrån den egna situationen.
Du behöver inte presentera ett vattentätt försvar för ett personligt behov
”Jag behöver vara ensam i kväll.”
Tänk om den andra personen tycker att det är ett dåligt skäl?
Det får personen göra.
Ett personligt behov fungerar inte som en domstolsförhandling där en motpart avgör om bevisningen håller.
Det betyder inte att alla behov alltid ska prioriteras framför relationen.
Vi kompromissar hela tiden.
Men själva existensen av ett behov kräver inte tillstånd.
Du behöver inte berätta allt för alla
Det finns en skillnad mellan att undanhålla relevant information och att låta vissa saker vara privata.
Du behöver inte alltid redogöra för:
varför du inte vill delta.
exakt varför du behöver vara ledig.
hela bakgrunden till ett personligt val.
varför du inte svarade direkt.
alla tankar bakom en gräns.
Olika relationer har olika rätt till insyn.
En partner kan rimligen behöva mer sammanhang än en ytlig bekant.
En arbetsgivare kan behöva relevant information utan att automatiskt behöva hela ditt privatliv.
Att kunna avgöra vad som är relevant är också en gräns.
När förklarandet blir ett sätt att undvika att någon tycker illa om dig
Här finns ofta en viktig kärna.
Du vill inte bara bli förstådd.
Du vill bli förstådd på ett sätt som gör att personen fortfarande tycker att du är rimlig, omtänksam och bra.
Det är mänskligt.
De flesta föredrar positiva omdömen framför negativa.
Men det blir begränsande om nästan varje beslut måste presenteras på ett sätt som garanterar uppskattning.
För människor kommer ibland tycka att du har fel.
Någon kommer missförstå dig.
Någon kan tycka att en rimlig gräns är självisk.
Om du måste eliminera den möjligheten behöver du antingen förklara dig utan slut eller börja leva mer efter andras förväntningar.
Du kan inte kontrollera berättelsen om dig i alla andras huvuden
Människor tolkar oss genom sina egna erfarenheter.
Du kan säga samma sak till två personer och få två olika reaktioner.
Den ena tycker att du är tydlig.
Den andra tycker att du är reserverad.
Någon uppskattar din självständighet.
En annan tycker att du borde vara mer tillgänglig.
Det går inte att kontrollera fullständigt.
Att försöka göra det kan bli ett projekt utan slut.
En annan möjlighet är att försöka vara tydlig, respektfull och ansvarstagande och sedan acceptera att andras tolkningar inte alltid ligger i dina händer.
Sluta där meningen egentligen är färdig
Det här kan vara en konkret övning.
Skriv ditt meddelande som vanligt.
Läs det.
Fråga sedan:
Vid vilken mening fick mottagaren all information som faktiskt behövs?
Granska allt därefter separat.
Tillför detta nödvändig information?
Eller försöker det framför allt minska min egen oro?
Det betyder inte att allt extra ska tas bort.
Men du börjar se skillnaden mellan kommunikation och trygghetssökande.
Pröva den kortare versionen i små situationer
Börja inte med den mest laddade relationen.
Välj något enkelt.
I stället för:
”Förlåt att jag inte svarade tidigare, det har varit så mycket och jag såg faktiskt meddelandet men sedan ringde telefonen och…”
prova:
”Jag såg ditt meddelande först nu. Här kommer svaret.”
I stället för:
”Jag hoppas verkligen att det är okej och jag vet att vi egentligen hade tänkt…”
prova:
”Jag behöver boka om. Fungerar tisdag?”
Sedan kommer den viktiga delen.
Låt bli att omedelbart reparera obehaget.
Se vad som faktiskt händer.
Det kan kännas som om viktig information saknas
Det är väntat.
När du länge har använt långa förklaringar för att skapa trygghet kan en kortare formulering först kännas ofullständig.
Personen måste ju förstå varför.
Kanske.
Men frågan är hur mycket förståelse som faktiskt behövs.
En vuxen relation behöver kunna tåla att den ena personen ibland inte känner till hela den andras beslutsprocess.
Du behöver heller inte få godkännande av samtliga bakomliggande skäl för att ett beslut ska få vara giltigt.
När det faktiskt är viktigt att förklara
Att arbeta med överförklarande betyder inte att bli avvisande eller sluta ta ansvar.
Om ditt beslut påverkar någon annan mycket kan personen rimligen behöva förstå.
Om du bryter en överenskommelse kan du behöva förklara vad som har hänt.
Om någon blivit sårad av ditt beteende räcker det inte alltid att säga:
”Så är det bara.”
Relationer behöver öppenhet och ansvar.
Skillnaden ligger mellan att förklara för att skapa relevant förståelse och att fortsätta förklara tills den andra personen godkänner ditt perspektiv.
Den första delen kan du påverka.
Den andra ligger inte helt i dina händer.
Din gräns behöver inte vara universellt rimlig
En gräns behöver inte vara den gräns alla andra hade satt.
Du kanske behöver mer ensamhet än din vän.
Mindre social aktivitet än en kollega.
Mer återhämtning efter en intensiv vecka än någon annan.
Det betyder inte att någon av er automatiskt har fel.
Människor fungerar olika.
Om du bara tillåter behov som du tror att alla andra också skulle godkänna blir utrymmet för din egen person ganska litet.
När kan psykoterapi vara hjälpsamt?
Att ibland överförklara sig är vanligt och behöver inte innebära något psykiskt problem.
Men om stark rädsla för andras bedömningar gör att du regelbundet:
undviker sociala situationer.
har svårt att uttrycka behov.
behöver återkommande försäkringar.
lägger mycket tid på att analysera vad andra kan tänka.
har svårt att stå kvar i rimliga gränser.
eller får betydande problem i relationer eller arbetsliv.
kan professionellt stöd vara värdefullt.
I psykoterapi kan det finnas möjlighet att undersöka samband med exempelvis tidigare relationella erfarenheter, självkänsla, konflikträdsla, skuld eller ett starkt behov av andras godkännande.
Målet behöver inte vara att sluta förklara dig.
Det handlar snarare om att få större möjlighet att välja när en förklaring faktiskt är relevant.
Att bli förstådd är fint – att behöva bli förstådd av alla är tungt
Det är skönt när en annan människa verkligen förstår varför vi gör som vi gör.
Det kan skapa närhet.
Men ibland kommer förståelsen inte.
En person ser situationen annorlunda.
Ni har olika värderingar.
Olika behov.
Olika erfarenheter.
Du kanske aldrig hittar en formulering som får den andra personen att tänka:
”Nu hade jag gjort exakt samma sak.”
Då finns en punkt där kommunikationen kan vara färdig även om enigheten saknas.
”Jag förstår att du ser det annorlunda.”
Det kan också vara ett avslut.
Kanske behöver inte alla förstå hela din förklaring
Du får förklara dig.
Du får förtydliga.
Du får reparera verkliga missförstånd.
Men du behöver inte eliminera varje möjlig feltolkning.
Du behöver inte skriva en försvarsplädering varje gång du säger nej.
Du behöver inte bevisa att dina behov är rimliga innan de får finnas.
Och du behöver inte kontrollera vad en annan människa tänker om dig innan samtalet får vara slut.
Nästa gång du märker att en tre meningar lång förklaring håller på att bli tre stycken kan du stanna vid två frågor:
Vad behöver den andra personen faktiskt veta?
Och:
Vad försöker jag få kontroll över genom resten?
Kanske behövs ytterligare en mening.
Kanske behövs ingen.
Det kan kännas ovant att lämna ett litet tomrum där du tidigare placerade fler förklaringar.
Men det tomrummet innehåller något viktigt.
Den andra människans möjlighet att göra sin egen tolkning.
Och din möjlighet att stå kvar i det du själv vet och behöver även när du inte helt kan kontrollera den.
Källor och vidare läsning
1177 beskriver självkänsla, hur den kan påverka relationen till de egna behoven och betydelsen av att kunna uttrycka vad man vill och sätta gränser.
https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/sjalvkansla/
1177 beskriver social ångest och oro för att bli granskad, bedömd eller göra bort sig inför andra.
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/angest/social-angest/
Studien undersöker intolerans för osäkerhet i sociala interaktioner och bidrar till förståelsen av hur social tvetydighet och behovet av säkerhet kan hänga samman med social oro.
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/39495060/
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Överförklarande är inte i sig en psykiatrisk diagnos och kan ha många olika orsaker. Artikeln ersätter inte individuell psykologisk, psykoterapeutisk eller medicinsk bedömning, diagnostik eller behandling.