Det första du tänker på när du vaknar är kanske inte dagen.
Det är kroppen.
Hur känns ryggen?
Är huvudvärken där?
Går det att resa sig utan att det hugger?
Hur mycket kommer knät att klara idag?
Redan innan frukosten har en bedömning börjat.
Vad kan jag göra?
Vad måste jag avstå från?
Kommer det bli värre senare?
Ska jag tacka nej till middagen ikväll för säkerhets skull?
När smärta har funnits länge förändras vardagen på ett sätt som kan vara svårt att förklara för någon som inte lever med den.
Det handlar inte bara om att något gör ont.
Smärtan kan börja påverka:
sömnen.
energin.
koncentrationen.
humöret.
relationerna.
arbetsförmågan.
framtidsplanerna.
och känslan av vem man är.
En aktivitet som tidigare gjordes utan eftertanke kan plötsligt kräva planering.
En promenad.
En bilresa.
Att sitta på en restaurang.
Att leka med barnen.
Att handla mat.
Att arbeta en hel dag.
När kroppen inte längre känns självklar kan mycket mental energi gå åt till att förutse, undvika och hantera nästa smärtökning.
Långvarig smärta betyder inte bara att akut smärta har pågått länge
1177 använder gränsen tre månader eller längre för långvarig smärta. Smärtan kan ha flera orsaker. Den kan bland annat vara kopplad till sjukdom, skada, inflammation, nervpåverkan eller förändringar i hur nervsystemet bearbetar smärtsignaler. Flera typer av smärta kan dessutom förekomma samtidigt.
Det är viktigt eftersom långvarig smärta ibland missförstås som:
”Skadan borde vara läkt, alltså borde det inte göra ont.”
Så enkelt fungerar inte alltid smärtsystemet.
När smärtan funnits länge kan nervsystemets bearbetning förändras. Signaler kan få större genomslag och smärtsystemet kan bli mer känsligt. 1177 beskriver att sådan ökad känslighet kan bidra till att smärtan fortsätter även efter att den ursprungliga vävnadsskadan eller inflammationen har läkt.
Det betyder inte att smärtan är inbillad.
Tvärtom.
Smärtupplevelsen är verklig.
”Psykologiska faktorer” betyder inte att smärtan sitter i huvudet
Det här är en av de viktigaste distinktionerna.
När stress, oro, uppmärksamhet eller känslor påverkar smärtupplevelsen innebär det inte att personen hittar på sin smärta.
Smärta är alltid en upplevelse som skapas genom nervsystemets bearbetning av information från kroppen tillsammans med många andra signaler.
Samma princip gäller även vid akut smärta.
Om du slår foten när du är helt upptagen av en nödsituation kanske smärtan först knappt märks.
När situationen lugnar sig känns den tydligare.
Skadan har inte förändrats på några minuter.
Men hjärnans prioritering har gjort det.
Vid långvarig smärta blir samspelet ofta ännu mer komplext.
Smärta påverkar känslorna eftersom det är ansträngande att ha ont
Det behöver egentligen inte göras mer komplicerat än så.
Tänk dig att du har haft ont varje dag i ett år.
Du har provat behandlingar.
Vissa har hjälpt lite.
Andra inte alls.
Du behöver förklara för arbetsgivaren varför du inte klarar samma sak som tidigare.
Du kanske tackar nej till aktiviteter eftersom kroppen inte håller.
På nätterna vaknar du.
På morgonen är du trött.
Det vore märkligt om inget av detta påverkade humöret.
Nedstämdhet i den situationen behöver alltså inte vara ett tecken på att personen reagerar ”fel”.
Den kan vara en begriplig reaktion på en mycket krävande livssituation.
Men det betyder samtidigt inte att depression ska avfärdas som en oundviklig del av smärtan.
Om depressiva symtom blir uttalade behöver även de bedömas och behandlas.
Depression och ångest är betydligt vanligare bland personer med långvarig smärta
En mycket stor systematisk översikt och metaanalys som omfattade 376 studier från 50 länder och totalt 347 468 personer med långvarig smärta fann kliniskt betydande depressiva symtom hos ungefär 39 procent och ångestsymtom hos omkring 40 procent.
Siffrorna varierade kraftigt mellan olika typer av smärttillstånd och studier, och resultaten ska därför inte användas som en exakt prognos för en enskild person. Men de visar tydligt att psykisk belastning är mycket vanlig i grupper som lever med långvarig smärta.
Det är inte samma sak som att säga:
smärta orsakar depression i 39 procent av fallen.
Sambanden är mer komplicerade.
Smärta och psykiskt mående kan påverka varandra i båda riktningar
Smärtan stör sömnen.
Sömnbristen ökar stresskänsligheten.
Stress gör musklerna mer spända.
Smärtan känns starkare.
Personen orkar mindre.
Aktiviteter försvinner.
Nedstämdheten ökar.
Motivationen minskar.
Det blir ännu svårare att vara aktiv.
Smärtan tar större plats.
Efter ett tag är det nästan omöjligt att säga:
Vad började först?
1177 beskriver just hur smärta, stress och sömnsvårigheter kan förstärka varandra så att orsaksriktningen blir svår att skilja ut.
Det gör det också tydligt varför behandlingen ofta behöver vara bred.
Läs också: Stress – symtom, orsaker och vägar till återhämtning
Sömn och smärta kan bli ett särskilt svårt kretslopp
Det gör ont.
Du hittar ingen bra position.
Du vänder dig.
Somnar.
Vaknar när du rör dig.
Tittar på klockan.
02.43.
Nu kommer tanken:
Jag måste somna. Jag ska arbeta imorgon.
Kroppen blir mer aktiverad.
Klockan blir 03.15.
När alarmet ringer har du sovit för lite.
Den dagen är kroppen tröttare.
Smärtan är svårare att hantera.
Tålamodet är kortare.
Kvällen kommer och du oroar dig redan för nästa natt.
Det kan bli en cirkel där smärta försämrar sömnen och dålig sömn i sin tur gör smärtan svårare att hantera.
Smärtan kan börja styra hela kalendern
”Kan vi boka middag på lördag?”
Svaret kanske inte är:
Ja.
Eller:
Nej.
Utan:
Jag vet inte hur jag kommer må.
Det är en av långvarig smärtas mer osynliga konsekvenser.
Framtiden blir svårare att lova bort.
En person kan därför börja säga nej i förväg.
Inte för att hon inte vill träffa andra.
Utan för att det känns mindre pinsamt att tacka nej nu än att behöva avboka senare.
Efter ett tag kan det sociala livet krympa
Först försvinner de mest krävande aktiviteterna.
Långa resor.
Heldagar.
Konserter där man måste stå.
Sedan kanske även mindre saker börjar försvinna.
En fika.
En promenad.
Ett besök.
När andra människor inte längre frågar lika ofta kan det kännas som ett avvisande.
Men kanske har de hört nej så många gånger att de tänker:
Jag vill inte sätta press på henne.
Nu kan två människor båda försöka vara hänsynsfulla samtidigt som relationen glider isär.
Smärta kan förändra identiteten
Tidigare var du kanske:
den som tränade.
den som fixade allt hemma.
den som jobbade längst.
den som alltid följde med.
den som reste.
den som spelade fotboll.
den som bar barnbarnet.
Sedan fungerar inte samma kropp på samma sätt.
Det som försvinner är därför inte bara aktivitet.
Det kan vara delar av självbilden.
”Vem är jag om jag inte längre kan göra det jag alltid gjort?”
Det är en existentiell fråga, inte bara en smärtfråga.
Förlusten behöver ibland få vara en förlust
Det finns en stark kultur kring att ”kämpa”.
Inte ge upp.
Tänka positivt.
Fortsätta framåt.
Det kan vara hjälpsamt.
Men ibland går det för fort.
Något har faktiskt gått förlorat.
En arbetsförmåga.
En fritidsaktivitet.
Spontanitet.
Oberoende.
En kropp som tidigare kändes pålitlig.
Sorg över detta är inte ett misslyckande med rehabiliteringen.
Det kan vara en naturlig del av att anpassa sig till en förändrad livssituation.
Samtidigt kan sorgen bli ett fängelse om hela livet mäts mot det gamla
”Förr kunde jag springa en mil.”
”Förr orkade jag jobba heltid.”
”Förr behövde jag aldrig tänka på detta.”
Alla jämförelser kan vara sanna.
Men om varje nuvarande aktivitet jämförs med tidigare kapacitet kommer nästan allt att kännas som ett nederlag.
En femton minuters promenad kan upplevas som:
”Patetiskt. Jag sprang ju förut.”
Fast samma promenad kanske i dagens kropp är ett viktigt steg.
Att anpassa måttstocken är inte samma sak som att säga att man är nöjd med att ha ont.
Det är att arbeta med den verklighet som finns nu.
Rädsla för mer smärta kan bli nästan lika begränsande som smärtan
Du lyfter något.
Det hugger i ryggen.
Nästa gång tänker du:
Jag ska inte göra det där.
Det är begripligt.
Akut smärta är ett viktigt varningssystem.
Problemet uppstår när all rörelse börjar behandlas som potentiellt farlig.
Personen kanske undviker att:
böja sig.
lyfta.
gå längre sträckor.
träna.
sitta på vissa sätt.
eller använda en kroppsdel.
I vissa smärttillstånd är restriktioner medicinskt nödvändiga.
I andra kan överdriven rörelserädsla bidra till minskad aktivitet och sämre funktion.
Det är därför viktigt att en fysioterapeut eller annan relevant vårdpersonal hjälper till att avgöra vilken aktivitet som är lämplig.
Smärta betyder inte alltid skada
Det här behöver uttryckas försiktigt.
Vid akut skada kan smärta signalera att kroppen behöver skyddas.
Vid vissa långvariga smärttillstånd är sambandet mellan smärtintensitet och pågående vävnadsskada mindre direkt.
1177 beskriver att nervsystemet kan bli mer känsligt när smärtan funnits länge och att det därför är viktigt att fortsätta vara så aktiv som möjligt på en individuellt anpassad nivå.
Men det betyder inte att människor med långvarig smärta ska ignorera nya symtom.
Ny, förändrad eller snabbt ökande smärta kan behöva medicinsk bedömning.
Att bli rädd för smärtan är inte irrationellt
Om en aktivitet flera gånger följts av kraftig smärta lär sig hjärnan:
Det där är farligt.
Nästa gång aktivitetens bara antydan kommer kan kroppen gå i beredskap.
Det är normal inlärning.
Samma princip finns vid många andra rädslor.
Skillnaden är att smärta samtidigt kan vara ett verkligt kroppsligt symptom.
Därför behöver arbetet med rörelserädsla vara respektfullt.
Inte:
”Det sitter bara i ditt huvud.”
Utan:
”Vad är medicinskt säkert att göra, och vad har blivit begränsat av rädsla utöver det?”
Aktivitetsmönstret kan pendla mellan allt och inget
En bättre dag kommer.
Äntligen.
Nu ska allt göras.
Dammsuga.
Handla.
Träna.
Rensa förrådet.
Träffa vänner.
Kroppen får plötsligt en mycket hög belastning.
Nästa dag kommer en kraftig försämring.
Då blir det sängen.
Efter några dagar känns det bättre.
Allt ska tas igen.
Samma mönster upprepas.
Det kallas ibland ett boom-and-bust-mönster: mycket aktivitet när symptomen tillåter och kraftig vila efteråt.
Det är förståeligt.
När kroppen äntligen ger en chans vill man använda den.
Men det kan göra aktivitetsnivån mycket ojämn.
Att dosera aktivitet kan därför bli viktigare än att maximera den
”Gör så mycket du kan” kan missförstås som:
Pressa dig tills det inte går längre.
Det är inte alltid hjälpsamt.
För en person med långvarig smärta kan målet snarare vara en mer hållbar aktivitetsnivå.
Tillräckligt för att bevara och successivt förbättra funktion.
Men inte organiserad så att varje bättre dag följs av flera dagar av total utslagning.
En fysioterapeut kan vara viktig för att hjälpa till med en individuellt anpassad nivå. 1177 rekommenderar också fysisk aktivitet och framhåller att anpassningen kan behöva göras tillsammans med fysioterapeut eller annan relevant behandlare.
Smärta stjäl uppmärksamhet
Försök koncentrera dig på ett dokument samtidigt som någon knackar dig på axeln var tionde sekund.
Ungefär så kan långvarig smärta fungera.
Även när du försöker ignorera den finns signalen där.
Därför kan koncentrationen bli sämre.
Det kan vara svårt att läsa.
Följa en film.
Lyssna länge.
Hålla flera saker i huvudet.
1177 beskriver också minnes- och koncentrationssvårigheter som besvär som kan förekomma vid långvarig smärta.
Det betyder inte automatiskt att något är fel på minnet i egentlig neurologisk mening.
Belastningen på uppmärksamheten kan vara mycket stor.
Smärtan kan bli det första och sista som kontrolleras varje dag
På morgonen:
Hur känns det?
Efter duschen:
Bättre eller sämre?
Efter promenaden:
Har det ökat?
Efter maten:
Vad händer nu?
Före sänggåendet:
Hur blir natten?
Att lägga märke till kroppen är naturligt när något gör ont.
Men en väldigt hög grad av smärtövervakning kan göra att signalen tar ännu större plats i medvetandet.
Det är inte detsamma som att uppmärksamheten orsakar smärtan.
Den påverkar hur mycket av den mentala scenen smärtan upptar.
Katastroftankar kan uppstå när framtiden blivit osäker
”Tänk om det aldrig går över?”
”Tänk om jag inte kan arbeta?”
”Tänk om jag blir sämre för varje år?”
”Tänk om läkarna missar något?”
Dessa tankar är inte konstiga när någon levt länge med smärta.
Men om varje ökning automatiskt tolkas som bevis på en katastrofal framtid kan ångesten bli mycket stark.
En dålig dag blir:
Nu har allt blivit permanent sämre.
I stället för:
Idag är en dålig dag och jag vet ännu inte vad den betyder.
Osäkerheten kan vara en egen belastning
Om en röntgen visar ett tydligt brutet ben finns en berättelse.
Det är brutet.
Det läker.
Vid långvarig smärta kan berättelsen vara mer komplicerad.
Flera undersökningar.
Olika besked.
En läkare säger en sak.
En fysioterapeut en annan.
En behandling hjälper lite.
Nästa inte alls.
Personen kan börja känna:
Ingen förstår.
Och ibland:
Ingen tror mig.
Det kan vara psykiskt mycket belastande.
Att inte känna sig trodd kan bli ett andra lidande
Smärtan finns redan.
Sedan kommer:
”Men du ser ju pigg ut.”
”Är det verkligen så illa?”
”Du var ju ute igår.”
Det kan göra att personen känner sig tvungen att bevisa sitt lidande.
Eller tvärtom dölja alla bra stunder:
Om jag skrattar kanske människor tror att jag inte har ont.
Det är en olycklig situation.
En människa kan ha långvarig smärta och samtidigt skratta.
Gå på middag.
Ha en bra dag.
Njuta av något.
Det ena upphäver inte det andra.
Bra stunder är inte bevis på att smärtan är falsk
Symptom varierar.
Det gäller många kroppsliga och psykiska tillstånd.
En person kan fungera bra i två timmar och behöva återhämtning resten av dagen.
Utifrån syns bara de två timmarna.
Det skapar ibland missförstånd.
”Du klarade ju festen, då borde du kunna jobba.”
Men belastning, miljö och återhämtningsmöjlighet kan vara helt olika.
Arbetsförmåga är inte samma sak som förmågan att göra en enstaka aktivitet
Att kunna gå på bio betyder inte automatiskt att man kan arbeta åtta timmar fem dagar i veckan.
Arbetsförmåga kräver:
regelbundenhet.
uthållighet.
förutsägbarhet.
koncentration.
och möjlighet att prestera på bestämda tider.
Långvarig smärta kan särskilt påverka just uthållighet och förutsägbarhet.
Det är därför viktigt att inte göra enkla slutsatser om funktion utifrån isolerade aktiviteter.
Relationer kan belastas på ett särskilt sätt
Partnern vill hjälpa.
”Hur ont har du?”
”Ska jag hämta något?”
”Är du säker på att du ska följa med?”
Omsorgen kan vara kärleksfull.
Men efter ett tag kan den som har ont känna:
Jag är bara min smärta.
Om partnern i stället slutar fråga kan det kännas som:
Du bryr dig inte längre.
Båda försöker hitta en balans.
Inte göra smärtan till centrum för relationen.
Men inte låtsas att den inte finns.
Roller kan förändras
Den som tidigare lagade maten kanske inte orkar stå.
Den som brukade köra långt får svårt att sitta.
Den som varit den starka i familjen behöver hjälp.
Det kan väcka skuld.
”Min partner måste göra allt.”
”Barnen får anpassa sig efter mig.”
Skuld kan sedan leda till överansträngning:
Jag måste visa att jag fortfarande kan.
Vilket i sin tur kan öka belastningen.
Det kan därför vara viktigt att skilja:
Jag bidrar mindre på ett visst område
från:
Jag är en belastning som person.
Det är inte samma påstående.
Sex och närhet kan också påverkas
Smärta kan direkt göra vissa positioner eller beröringar obehagliga.
Trötthet kan minska lust.
Läkemedel kan påverka sexualitet.
Nedstämdhet och oro kan göra detsamma.
1177 nämner sexualitet som ett område som ofta kan påverkas negativt vid långvarig smärta.
Om paret inte pratar om detta kan förändringen lätt misstolkas relationellt:
Du vill inte ha mig.
När den egentliga förklaringen kanske är:
Jag är rädd att det ska göra ont.
Alkohol eller läkemedel kan börja få rollen som enda paus
När något gör ont varje dag är längtan efter lättnad begriplig.
Den kan göra att en person börjar:
ta extra läkemedel.
dricka mer alkohol.
eller använda andra sätt att dämpa både smärta och känslor.
Det här behöver tas på allvar.
Smärtbehandling och läkemedelsanvändning ska följas tillsammans med vården, särskilt vid preparat som kan innebära tolerans, beroenderisk eller andra betydande biverkningar.
Ändra inte ordinerad medicinering utifrån en generell artikel.
Nedstämdheten kan smyga sig på genom livet som försvinner
Det börjar kanske inte med:
Jag känner mig deprimerad.
Det börjar med:
Jag slutade träna.
Sedan:
Jag träffar vänner mer sällan.
Sedan:
Jag har slutat planera saker.
Till slut består livet av:
arbete om det går.
vård.
vila.
smärtan.
Det finns allt mindre som ger positiva erfarenheter.
Då kan depression utvecklas eller förstärkas.
Läs också: Depression och nedstämdhet – symtom, orsaker och vägar till förändring
Psykologisk behandling av smärta har ett annat mål än många tror
En vanlig farhåga är:
”Om de skickar mig till en psykolog tror de att smärtan är psykisk.”
Men psykologisk behandling behöver inte bygga på den idén alls.
En mer relevant fråga är:
Hur kan jag få ett bättre fungerande liv med den kropp och den smärta jag har?
Psykologisk behandling kan rikta sig mot:
stress.
sömn.
depression.
ångest.
rörelserädsla.
katastroftankar.
aktivitetsmönster.
förlust och identitet.
relationer.
och hur mycket av livet som organiseras runt smärtan.
1177 anger KBT som en av behandlingarna som kan vara till hjälp vid långvarig smärta och framhåller att psykologisk behandling kan bidra till bättre hantering av stress och smärta.
Målet är inte nödvändigtvis noll smärta
Det kan vara svårt att acceptera.
Självklart vill den som har ont få mindre ont.
Det är helt rimligt.
Men om hela livet sätts på paus tills smärtan är noll kan väntan bli mycket lång.
Ett rehabiliteringsmål kan därför vara:
mindre smärta om det är möjligt
och samtidigt
större funktion och livskvalitet även om en del smärta finns kvar.
De två målen konkurrerar inte.
KBT kan arbeta med sambandet mellan tankar, beteenden och funktion
Det kan exempelvis handla om att undersöka tanken:
”Om jag går en promenad och det gör mer ont har jag skadat mig.”
I vissa medicinska situationer kan den tanken vara korrekt.
I andra kanske smärtökningen inte motsvarar ny vävnadsskada.
Därför behöver medicinsk kunskap och psykologiskt arbete samspela.
Andra områden kan vara:
undvikande.
överaktivitet.
sömnvanor.
stresshantering.
och hur personen förhåller sig till svåra tankar om framtiden.
En systematisk översikt av KBT-baserade behandlingar för personer som samtidigt hade långvarig smärta och kliniskt betydande psykisk belastning fann att sådana interventioner kan förbättra vissa psykiska och smärtrelaterade utfall, samtidigt som resultaten varierade mellan studier och behandlingsupplägg.
ACT arbetar ofta med en något annorlunda fråga
Acceptance and Commitment Therapy, ACT, används också vid långvarig smärta.
Ordet acceptance kan lätt låta som:
”Acceptera att du har ont och sluta försöka.”
Det är inte den terapeutiska betydelsen.
Acceptans handlar snarare om att minska den kamp med inre upplevelser som gör att livet blir ännu mer begränsat och samtidigt öka möjligheten att agera i riktning mot sådant som är viktigt.
Frågan blir inte bara:
Hur får jag bort smärtan?
Utan också:
Vad vill jag att mitt liv ska innehålla medan jag behandlar och lever med den?
Det finns ett växande forskningsunderlag för ACT vid långvarig smärta
En systematisk översikt och metaanalys från 2024 inkluderade 21 randomiserade kontrollerade studier. Vid avslutad behandling sågs bland annat förbättringar i smärtrelaterad funktionspåverkan, smärtacceptans, psykologisk flexibilitet och depressiva symtom. Effekterna på smärtintensitet, ångest och livskvalitet var mindre.
Forskarna betonade att resultaten varierade mellan olika utfall och studier, vilket gör att ACT inte bör beskrivas som en universallösning.
Det är också en viktig poäng:
psykologisk behandling kan vara framgångsrik även om smärtan inte försvinner.
Funktion kan förbättras utan att smärtan går till noll
Tänk två personer som båda skattar smärtan till sex av tio.
Den första arbetar inte längre, träffar nästan ingen och går sällan ut.
Den andra har hittat en hållbar arbetsnivå, träffar människor, promenerar regelbundet och kan planera delar av sitt liv.
Smärtintensiteten är densamma på skalan.
Men livet ser helt olika ut.
Det är därför behandlingsresultat vid långvarig smärta behöver mäta mer än bara:
Hur ont gör det?
Andra frågor är minst lika viktiga:
Vad kan du göra?
Hur mycket styr smärtan?
Hur ser sömnen ut?
Hur mår du psykiskt?
Hur mycket av livet finns kvar?
Acceptans är inte samma sak som passivitet
Det här missförstås ofta.
En person kan acceptera att:
Smärtan finns idag.
och samtidigt:
söka medicinsk behandling.
träna enligt rehabiliteringsplan.
begära arbetsanpassning.
gå i psykoterapi.
prova läkemedel tillsammans med läkare.
utreda nya symtom.
Acceptance betyder alltså inte att sluta agera.
Det betyder snarare att inte behöva vinna över varje obehaglig intern upplevelse innan livet får fortsätta.
Aktivitet behöver kopplas till mening
Att gå 2 000 steg bara för att ”man borde” kan kännas tomt.
Att gå till en park för att kunna vara med sitt barnbarn kan ha en annan betydelse.
Samma fysisk ansträngning.
Olika psykologisk funktion.
Det är därför värderingar kan bli viktiga i rehabilitering.
Vad är det du försöker få tillbaka?
Inte bara:
rörlighet.
Utan:
självständighet.
natur.
arbete.
föräldraskap.
vänskap.
skapande.
resor.
När rehabiliteringen kopplas till något personen faktiskt bryr sig om kan den bli mer meningsfull.
Det är möjligt att både hoppas på förbättring och bygga ett liv nu
De här två hållningarna behöver inte stå emot varandra.
”Jag hoppas att min behandling minskar smärtan.”
Och:
”Jag vill inte vänta med allt liv tills den dagen kommer.”
Båda kan finnas samtidigt.
Det är ibland en av de svåraste psykologiska balanserna vid långvarig sjukdom.
Smärtfria dagar behöver inte vara det enda måttet på framgång
Andra mått kan vara:
Jag vågade gå ut trots att kroppen kändes osäker.
Jag klarade att vara med på middagen i två timmar.
Jag vilade innan kroppen var helt slut.
Jag bad om hjälp utan att kalla mig svag.
Jag avbröt en aktivitet utan att se det som ett misslyckande.
Jag gjorde något viktigt trots att smärtan fanns.
Det kan vara betydande framsteg.
Att vila är viktigt – men total passivitet är inte alltid återhämtning
När det gör ont är vilan naturlig.
Ibland nödvändig.
Men om kroppen blir stilla under lång tid kan styrka och kondition minska, vilket kan göra vardaglig aktivitet ännu mer krävande.
1177 betonar därför vikten av att fortsätta vara aktiv på en nivå som är anpassad till individen och beskriver att långvarig inaktivitet kan bidra till sämre funktion.
Det här ska inte användas som:
”Du behöver bara träna.”
Det är en grov förenkling.
Aktivitet måste anpassas till den medicinska situationen och ibland stegras mycket försiktigt.
Träning är inte ett moraliskt test
En person med smärta får ofta många råd.
Promenera.
Styrketräna.
Gå ner i vikt.
Sov bättre.
Meditera.
Stressa mindre.
Efter ett tag kan hela vården upplevas som en lista över saker man misslyckas med.
Det hjälper sällan.
Rehabilitering fungerar bättre när den utgår från:
Vad är möjligt?
Vad är relevant?
Vad kan göras hållbart?
Vad behöver stöd?
Smärta kan också påverka ekonomin
Sjukskrivning.
minskad arbetstid.
kostnader för behandling.
resor till vård.
hjälpmedel.
Det kan skapa ekonomisk stress ovanpå den kroppsliga belastningen.
Sedan kan den ekonomiska stressen i sin tur påverka sömn och psykiskt mående.
Det är ytterligare ett exempel på varför långvarig smärta inte bör behandlas som ett isolerat kroppsligt symptom.
Den påverkar ofta hela livssystemet.
När arbetslivet förändras kan självkänslan påverkas
”Jag klarar inte det jag brukade.”
För någon som byggt mycket av identiteten kring att vara kompetent och produktiv kan en minskad arbetsförmåga kännas som ett personligt misslyckande.
Men funktion är inte moral.
Att kroppen inte klarar samma belastning säger ingenting om människovärdet.
Det kan låta självklart.
Ändå är det något många behöver arbeta aktivt med.
Fråga: vad har smärtan fått bestämma som den egentligen inte behöver bestämma?
Inte:
Vad kan jag tvinga mig igenom?
Utan:
Vilka delar av mitt liv har försvunnit på grund av antagandet att smärtan måste vara helt borta först?
Kanske går det inte att:
springa fem kilometer.
Men går det att sitta vid sjön?
Kanske går det inte att vara på festen i sex timmar.
Men går det att vara där i en?
Kanske fungerar inte heltid.
Men skulle en arbetsanpassning fungera?
Mellan ”som förr” och ”ingenting” finns ofta ett stort område.
Anpassning kan kännas som nederlag innan den känns som frihet
En stol i duschen.
En kudde i bilen.
Färre arbetstimmar.
Att ta hissen.
En rollator.
Pauser.
Hjälp hemma.
För vissa symboliserar hjälpmedlet först:
Jag har blivit sämre.
Men samma anpassning kan också innebära:
Nu kan jag göra något som annars inte hade gått.
Det är en viktig psykologisk omtolkning.
Självkritik gör smärtan tyngre utan att förbättra kroppen
”Jag borde tåla mer.”
”Andra har värre problem.”
”Jag är lat.”
”Jag är svag.”
Inget av detta ger nervsystemet bättre funktion.
Det lägger bara ytterligare lidande ovanpå den befintliga situationen.
Självmedkänsla betyder här inte:
Tyck synd om dig själv.
Det kan betyda:
Jag behöver förhålla mig till min kropp som jag skulle göra till någon annan som haft ont varje dag i ett år.
Det brukar bli en helt annan ton.
När bör du söka medicinsk hjälp?
Långvarig smärta ska inte självdiagnostiseras som ett ”känsligt nervsystem” utan relevant medicinsk bedömning.
1177 rekommenderar vårdkontakt när smärta har funnits länge och påverkar vardagen. Utredningen kan behöva klargöra vilken typ av smärta det rör sig om och vilken behandling som är lämplig.
Nya eller tydligt förändrade symptom ska bedömas utifrån sina medicinska förutsättningar.
En psykologisk förklaring ska aldrig användas som standardförklaring för nytillkommen smärta.
När bör psykoterapeutiskt eller psykologiskt stöd övervägas?
Det kan vara särskilt relevant när smärtan också leder till:
ihållande nedstämdhet.
stark ångest.
uttalad rädsla för aktivitet.
sömnstörning.
social isolering.
relationsproblem.
svår självkritik.
förlust av mening.
eller att nästan hela livet organiseras kring att kontrollera och undvika smärtan.
Det betyder inte att den kroppsliga behandlingen ska upphöra.
Ofta behövs flera insatser parallellt.
Depression behöver behandlas som depression
Om du inte längre känner glädje.
Har tappat intresse för nästan allt.
Känner hopplöshet.
Drar dig undan.
Har uttalad skuld eller värdelöshetskänslor.
Eller livet känns allt svårare att bära.
Då räcker det inte att säga:
”Det är förståeligt eftersom du har ont.”
Det kan vara förståeligt och samtidigt behandlingskrävande.
Den stora metaanalysen av psykisk ohälsa vid långvarig smärta visar just hur vanligt det är att kliniskt betydande depression och ångest förekommer tillsammans med smärta.
Samma sak gäller ångest
Oro över kroppen kan vara rationell.
Men om du:
kontrollerar kroppen stora delar av dagen.
ständigt tror att en ny katastrof är på väg.
undviker allt mer aktivitet.
eller behöver återkommande försäkran från andra och vården för att kunna känna dig trygg,
kan ångesten ha blivit ett eget behandlingsområde.
Smärtan behöver inte vara falsk för att ångesten samtidigt ska vara verklig.
Ett multidisciplinärt perspektiv är ofta rimligt
Långvarig smärta kan involvera flera delar av vården.
Beroende på tillstånd kan exempelvis:
läkare.
fysioterapeut.
arbetsterapeut.
psykolog eller psykoterapeut.
och andra professioner
behöva bidra med olika delar.
Ingen behöver kunna lösa hela problemet ensam.
Det är inte ett tecken på att smärtan är diffus.
Det är en konsekvens av att långvarig smärta ofta påverkar flera system samtidigt.
Du är mer än det som gör ont
Det kan låta som en enkel mening.
Men långvarig smärta har en förmåga att göra sig till huvudperson.
Alla beslut börjar kretsa kring kroppen.
Alla samtal med vården handlar om smärta.
Familjen frågar hur ont du har.
Du frågar dig själv hur ont du har.
Efter ett tag kan det bli svårt att minnas vilka andra delar som fortfarande finns.
Partner.
förälder.
vän.
yrkesperson.
musikälskare.
trädgårdsmänniska.
humorist.
läsare.
resenär.
Vad det nu är.
Smärtan är viktig.
Men den behöver inte få ensamrätt på identiteten.
Det betyder inte att du ska ignorera den
Det finns en skillnad mellan:
Smärtan får inte finnas.
och:
Smärtan får finnas men behöver inte bestämma allt.
Den första hållningen kan bli en ständig kamp.
Den andra kan öppna en fråga:
Vad går att göra idag, med den kropp jag faktiskt har?
Vissa dagar blir svaret: väldigt lite
Det måste också få finnas.
Ett hållbart förhållningssätt innebär inte att varje dag ska bli en rehabiliteringsframgång.
Vissa dagar gör det mer ont.
Vissa dagar behöver mer vila.
Förändring över tid är viktigare än att bedöma varje enskild dag.
En dålig dag är inte automatiskt ett återfall
Smärtan ökar.
Tanken:
Nu är jag tillbaka på ruta ett.
Men långvariga symptom varierar ofta.
En dålig dag behöver inte innebära att all tidigare förbättring har försvunnit.
Det kan vara:
ökad belastning.
dålig sömn.
stress.
en tillfällig försämring.
eller något annat.
Om förändringen är tydlig, ny eller oroande ska den förstås bedömas medicinskt.
Men varje variation behöver inte få betydelsen:
Allt går åt fel håll.
En bra dag är heller inte en skuld att betala tillbaka
”Nu när jag mår bättre måste jag passa på.”
Det är så boom-and-bust-mönstret lätt startar.
En bättre dag kan i stället användas till:
något meningsfullt.
lagom aktivitet.
och fortsatt omsorg om morgondagen.
Det kan kännas mindre effektivt i stunden.
Men mer hållbart över tid.
Förändring handlar ibland om att byta fråga
Från:
Hur får jag bort varje smärtsignal?
Till:
Vad behöver utredas och behandlas medicinskt?
Vad kan rehabiliteras?
Vad kan jag påverka?
Vad behöver jag acceptera just idag?
Vad vill jag inte låta smärtan ta ifrån mig?
Den sista frågan är särskilt viktig.
För långvarig smärta handlar inte bara om symptomkontroll.
Den handlar om liv.
Målet är inte att tycka om smärtan
Ingen behöver vara tacksam för den.
Ingen måste hitta en ”mening” i att ha ont.
Ingen behöver kalla sjukdom eller funktionsnedsättning för en gåva.
Det går att säga:
Jag önskar att detta aldrig hade hänt.
Och samtidigt:
Jag vill bygga det bästa liv jag kan från den plats där jag faktiskt befinner mig.
De två meningarna motsäger inte varandra.
När smärtan inte går över behöver livet ändå få fortsätta
Det är kanske den svåraste balansgången.
Fortsätta söka rätt medicinsk hjälp.
Ta nya symptom på allvar.
Arbeta med rehabilitering.
Hoppas på förbättring.
Och samtidigt inte skjuta upp hela tillvaron till den dag kroppen känns perfekt.
Den dagen kanske kommer.
Kanske inte.
Men tiden fram till dess är också en del av livet.
Ett psykologiskt perspektiv på långvarig smärta handlar därför inte om att förklara bort smärtan.
Det handlar om att minska allt det extra lidande som kan växa runt den:
rädsla.
isolering.
sömnstörning.
självkritik.
depression.
förlorad aktivitet.
och känslan att livet först kan börja igen när kroppen slutat göra ont.
Smärtan förtjänar behandling.
Men människan förtjänar mer än smärtbehandling.
Hon förtjänar ett liv som fortfarande innehåller något att leva för.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver långvarig smärta som smärta som funnits i minst tre månader och går igenom olika smärtmekanismer, hur nervsystemet kan förändras, samspelet mellan smärta, sömn och stress samt betydelsen av aktivitet och psykologisk behandling.
Den omfattande metaanalysen inkluderade 376 studier från 50 länder och drygt 347 000 personer med långvarig smärta. Den visar att kliniskt betydande depression och ångest är vanligt förekommande, men också att förekomsten varierar kraftigt mellan olika smärttillstånd och populationer.
Översikten undersöker KBT-baserade interventioner när långvarig smärta förekommer tillsammans med betydande psykisk belastning och visar att psykologisk behandling kan vara relevant för flera delar av problembilden.
Metaanalysen från 2024 inkluderade 21 randomiserade kontrollerade studier. ACT visade förbättringar i bland annat smärtrelaterad funktionspåverkan, acceptans och depressiva symtom, medan effekterna varierade mellan olika utfall.
PubMed – Acceptance and Commitment Therapy for Chronic Pain: An Overview of Systematic Reviews with Meta-Analysis of Randomized Clinical Trials
Denna översikt av systematiska översikter sammanställde resultat från flera tidigare metaanalyser. Den rapporterade bland annat positiva effekter på depressiva och ångestrelaterade symtom, smärtacceptans, psykologisk flexibilitet och katastroftänkande, men kvalitet och resultat varierade mellan översikterna.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Långvarig smärta kan ha många olika medicinska orsaker och ska inte automatiskt förklaras av stress, tankar eller psykiskt mående. Ny, förändrad, mycket stark eller på annat sätt oroande smärta kan behöva medicinsk bedömning. Psykologiska faktorer kan påverka upplevelsen och konsekvenserna av smärta utan att göra smärtan mindre verklig. Artikeln ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk, fysioterapeutisk eller psykoterapeutisk bedömning och behandling.