När oro känns som ansvar – varför det kan vara svårt att lägga ned bevakningen

När oro känns som ansvar – varför det kan vara svårt att lägga ned bevakningen

När oro känns som ansvar kan det vara svårt att lägga ned bevakningen även när du är trött på att tänka. Du kanske redan har planerat, kontrollerat eller gjort det som rimligen går – men får ändå känslan att något viktigt kan gå fel om du slutar hålla frågan aktiv.

Oro kan då börja kännas mindre som ett symtom och mer som en plikt. Om du tänker igenom problemet en gång till kanske du upptäcker något du missat. Om du kontrollerar igen kanske du förebygger ett misstag. Om du slappnar av kanske det betyder att du inte tar situationen på tillräckligt stort allvar.

Problemet är inte ansvarstagande i sig. Att planera, följa upp, skydda andra och reagera på verkliga risker är viktiga mänskliga förmågor. Svårigheten uppstår när gränsen mellan faktisk handling och fortsatt mental bevakning börjar suddas ut – så att oro i sig upplevs som något som håller människor eller situationer säkra.

Den här artikeln handlar om varför oro kan börja kännas som ansvar, hur intolerans för osäkerhet, ansvarsföreställningar, kontroll och försäkringssökande kan förstärka mönstret och hur du kan skilja verkligt ansvar från ett krav på att mentalt övervaka sådant du inte längre kan påverka.

Texten är generell och forskningsinformerad. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk, psykoterapeutisk, juridisk eller annan professionell bedömning när situationen kräver sådan hjälp.

När oro känns som ansvar – varför det kan vara svårt att lägga ned bevakningen

När oro känns som ansvar kan det uppstå en stark koppling mellan vaksamhet och moral: om jag slutar tänka på problemet kanske jag är slarvig, självisk eller oförberedd. Då blir det svårt att avsluta oron även när inget nytt går att göra. Att lägga frågan åt sidan känns inte neutralt utan som ett möjligt risktagande. Förändringsarbetet behöver därför inte handla om att bli mindre ansvarstagande. Ett mer relevant mål är att skilja ansvar från ständig mental aktivitet. Du kan vara en omsorgsfull och noggrann person utan att varje viktig fråga måste hållas aktiv i huvudet tills all framtida osäkerhet har försvunnit.

När bevakning börjar kännas som omsorg

Om något är viktigt är det naturligt att rikta uppmärksamhet mot det. Du kanske tänker på barnets situation, en arbetsuppgift, ekonomin eller någon du bryr dig om. Men uppmärksamheten kan gradvis få ytterligare en funktion: att visa att du bryr dig. Då kan det kännas fel att göra något helt annat medan frågan fortfarande är öppen. Problemet är att graden av omsorg inte kan mätas i antalet minuter du oroar dig. I många situationer är den mest omsorgsfulla handlingen konkret – ringa, planera, hjälpa eller sätta en gräns – medan fortsatt mental bevakning inte längre förändrar vad som faktiskt händer.

Ansvar är inte samma sak som kontroll

Du kan ha ett verkligt ansvar utan att kontrollera hela utfallet. En förälder kan ansvara för att söka vård när ett barn behöver det men inte kontrollera hur snabbt barnet blir friskt. En chef kan ansvara för sin del av ett projekt utan att kontrollera alla andra människors arbete. När ansvar och kontroll blandas ihop kan varje osäker faktor kännas som något du borde kunna förebygga genom mer vaksamhet. Ett praktiskt sätt att skapa tydlighet är att fråga: vad är mitt faktiska ansvar här, vilka handlingar följer av det och vilken del ligger utanför min kontroll? De tre frågorna behöver inte ha samma svar.

”Om jag slutar tänka på det kanske jag missar något”

En vanlig föreställning är att fortsatt tänkande ökar säkerheten. Om du håller problemet aktivt kanske du upptäcker en risk i tid eller kommer på en lösning du annars hade missat. Ibland stämmer det – koncentrerad problemlösning kan vara värdefull. Men när samma material har gåtts igenom många gånger minskar ofta mängden ny information. Då kan tanken att du måste fortsätta tänka bli viktigare än vad tänkandet faktiskt producerar. Forskning har specifikt beskrivit föreställningen om ett ansvar att fortsätta tänka och oroa sig som relevant för överdriven oro. Fråga därför inte bara om frågan är viktig, utan om nästa tankvarv faktiskt tillför något.

När du känner ett ansvar att fortsätta oroa dig

Forskning om så kallat responsibility to continue thinking har undersökt föreställningar om att man behöver fortsätta tänka på stressande problem för att agera ansvarsfullt. Det är en särskilt träffande modell när pausen i sig känns farlig. Du kanske vet att du redan tänkt igenom situationen men upplever ändå att det vore oansvarigt att mentalt släppa den. Då blir oro inte bara en reaktion på ett hot utan också ett beteende som förväntas förhindra försummelse. Ett viktigt test blir därför: vad tror jag konkret skulle hända om jag inte tänkte på frågan under nästa timme? Svaret kan synliggöra vilket ansvar du tillskriver själva oron.

Intolerans för osäkerhet kan göra ansvaret gränslöst

Intolerans för osäkerhet beskriver en tendens att reagera negativt när viktiga utfall inte går att förutsäga eller garantera. En stor preregistrerad metaanalys från 2026 fann ett robust samband mellan intolerans för osäkerhet och oro, med särskilt stark koppling till generaliserat ångestsyndrom. Om ansvar kombineras med ett starkt krav på visshet kan uppgiften bli omöjlig: du är inte färdig förrän du vet att inget negativt kommer inträffa. Eftersom sådana garantier sällan finns kan bevakningen fortsätta nästan obegränsat. Ett mer realistiskt ansvarskriterium är därför ofta att tillräckliga relevanta åtgärder är genomförda – inte att framtiden har blivit säker.

Uppmärksamheten börjar leta efter det du fortfarande kan ha missat

När du känner ansvar för att något inte ska gå fel blir uppmärksamheten selektiv. Du lägger märke till obesvarade mejl, små förändringar, möjliga fel och sådant som ännu inte är helt klart. Det betyder inte att signalerna är inbillade. Problemet är att den mentala sökningen nästan alltid kan hitta ytterligare något som skulle kunna kontrolleras. Ju mer du letar efter resterande risk, desto mindre färdig känns situationen. Fråga därför också vad som redan är klart, vilka åtgärder som är genomförda och vilka tecken som talar för att frågan för närvarande kan lämnas. Ansvarstagande informationsinhämtning behöver ett stoppkriterium för att inte övergå i permanent bevakning.

En hotprognos kan snabbt omvandlas till en plikt

Tanken ”det skulle kunna gå fel” kan följas av ”därför måste jag fortsätta hålla koll”. Det första påståendet beskriver en möjlighet. Det andra skapar ett ansvar. Mellan dem finns ett steg som lätt blir osynligt: varför skulle just fortsatt bevakning förhindra utfallet? Ibland finns ett tydligt svar. Om frysen står öppen behöver du stänga den. Men andra gånger saknas en konkret mekanism. Att tänka på en anhörigs resa påverkar exempelvis inte trafiken. När oro känns som ansvar är det därför värdefullt att identifiera inte bara det fruktade utfallet utan den antagna länken mellan din vaksamhet och möjligheten att förhindra det.

Oro kan kännas som mental förberedelse

En annan funktion är att försöka vara redo för det värsta. Om du föreställer dig alla möjliga problem kanske inget kan överraska dig. Det kan ge en känsla av beredskap, men oro och praktisk förberedelse behöver skiljas åt. En konkret plan säger exempelvis vem du kontaktar om något händer eller vilket första steg du tar vid ett problem. Mental katastrofsimulering kan däremot fortsätta utan tydlig slutpunkt. Fråga därför vad din beredskap består av efter ytterligare tjugo minuters oro. Har du en bättre plan eller bara fler hotbilder? Om inget nytt praktiskt steg har skapats kanske aktiviteten inte längre ökar din faktiska förmåga att hantera situationen.

Verkligt ansvar och upplevt ansvar behöver skiljas åt

Det vore fel att behandla allt ansvar som en ångestmekanism. Du kan faktiskt ha skyldigheter gentemot barn, patienter, anställda, familj, ekonomi eller andra viktiga områden. Psykologiskt arbete ska inte göra dig mindre noggrann där handling verkligen krävs. Frågan är snarare hur långt ansvaret sträcker sig. Vad skulle en rimligt ansvarsfull person förväntas göra i samma situation? Vilka delar är uttryckligen ditt uppdrag och vilka har du gradvis tagit på dig själv? Genom att definiera uppgiften konkret kan du både upptäcka verkliga saker som behöver göras och identifiera mental bevakning som inte längre tillför faktisk säkerhet.

På jobbet kan samvetsgrannhet glida över i ständig mental beredskap

Om du har stort ansvar på arbetet kan det kännas professionellt att tänka några steg framåt. Problemet uppstår när arbetsdagen aldrig får ett tydligt slut. Du kanske går igenom nästa dags möten på kvällen, kontrollerar mejl för säkerhets skull eller repeterar frågor för att försäkra dig om att inget missats. Vissa roller kräver beredskap, men de flesta kräver också återhämtning. Ett konkret test är vilket faktiskt ansvar du har utanför arbetstid. Om inget behöver göras före nästa arbetsdag kan fortsatt mental bevakning kännas ansvarsfull utan att vara funktionellt nödvändig. Återhämtning kan då vara en del av yrkesansvaret snarare än dess motsats.

I familjen kan oro kännas som ett sätt att skydda andra

När du bryr dig starkt om någon kan det vara svårt att acceptera att personen lever ett eget liv som du inte kan kontrollera fullt ut. Du kanske följer tider, skickar meddelanden, kontrollerar om personen kommit fram eller håller olika risker aktiva i huvudet. En del av detta kan vara relevant omsorg beroende på ålder och situation. Men om din egen oro avgör hur mycket den andra måste rapportera kan omsorgen gradvis förändra relationen. Fråga vilket stöd personen faktiskt behöver och vilket beteende framför allt reglerar din egen osäkerhet. Omsorg kan innehålla både närvaro och förmågan att inte överta ansvar som rimligen ligger hos den andra.

I nära relationer kan ansvar för den andras mående bli mycket stort

Du kanske känner att du behöver märka om partnern är ledsen, förebygga konflikter eller hitta rätt ord så att den andra inte blir besviken. Då kan relationen kräva ständig avläsning. Empati och hänsyn är viktiga, men du kan inte kontrollera en annan vuxen människas hela emotionella liv. Om varje förändring i tonfall blir ett möjligt ansvar kan den sociala bevakningen bli omfattande. Ett användbart perspektiv är att skilja omtanke från total emotionell kontroll. Du ansvarar för hur du själv beter dig och för att reparera sådant du faktiskt gjort. Du kan däremot inte garantera att den andra personen aldrig känner besvikelse, irritation eller osäkerhet.

Hälsa kan skapa ett starkt ansvar att fortsätta vara vaksam

Hälsofrågor kräver ibland verklig uppmärksamhet. Du ska följa medicinska instruktioner, reagera på relevanta symtom och genomföra rekommenderad uppföljning. Men det kan uppstå ett extra krav: om jag inte fortsätter känna efter kanske jag missar något farligt. Då kan kroppskontroll bli svår att avsluta även när vården redan gett en plan. Psykologiska övningar ska aldrig ersätta relevant medicinsk bedömning. Ett praktiskt sätt att avgränsa ansvaret är i stället att veta vilka förändringar du faktiskt ska reagera på, när nästa uppföljning sker och vad som inte behöver kontrolleras löpande. Då behöver inte ansvar likställas med ständig kroppsskanning.

Ekonomi och administration kan skapa en känsla av att allt måste bevakas

Räkningar, avtal, försäkringar och myndighetsärenden är områden där missade detaljer ibland får verkliga konsekvenser. Därför är system och kontroll rimliga. Men samma logik kan expandera så att du behöver gå igenom sådant som redan är klart för att känna dig säker. Ett mer hållbart ansvarstagande bygger ofta på struktur: kalender, automatisk betalning, dokumentation och definierade kontrolltillfällen. När ett fungerande system finns kan din hjärna få slippa fungera som reservsystem dygnet runt. Frågan blir då inte ”kan något fortfarande gå fel?” – det kan det nästan alltid – utan ”har jag en tillräckligt rimlig process för att hantera det här området?”.

Kontrollbeteenden kan kännas som bevis på att du tar ansvar

Att kontrollera något en extra gång är ofta ofarligt. Problemet uppstår när kontrollen får moralisk betydelse: ”en ansvarsfull person hade kollat igen”. Forskning visar att kontroll- och säkerhetsbeteenden förekommer vid GAD och kan hänga samman med intolerans för osäkerhet och andra processer kring oro. En studie från 2026 undersökte särskilt faktorer som förutsäger försäkringssökande, kontroll och undvikande vid oro. Ett användbart experiment är att identifiera hur många kontroller som faktiskt behövs för uppgiften innan du börjar. Då behöver inte mängden kontroll bestämmas av hur osäker du känner dig efter den senaste kontrollen.

Försäkringssökande kan flytta ansvaret mellan människor

Du kanske frågar någon om du gjort tillräckligt: ”Jag behöver väl inte göra något mer?”, ”det här är väl säkert?” eller ”du tycker också att jag kan släppa det nu?”. Svaret kan ge tillfällig lättnad. Men om lättnaden är kort behöver personen snart bekräfta situationen igen. Forskning om försäkringssökande visar att beteendet förekommer över flera ångestproblem och kan minska i samband med förbättring under KBT. Stöd från andra är värdefullt, men det kan vara hjälpsamt att skilja information från tillstånd. Behöver du faktisk kunskap från personen, eller behöver du att hen ger dig tillåtelse att sluta känna ansvar?

Planering kan vara ansvarstagande – eller ett sätt att undvika ovisshet

Planering är ofta en mycket funktionell strategi. Problemet är inte själva planen utan när den aldrig blir färdig. Du skapar plan A, sedan plan B för om A misslyckas och därefter en reserv för reservplanen. Till slut försöker planeringen täcka varje möjlig framtid. Ett användbart kriterium är om planen gör ditt nästa steg tydligare. Om du vet vad du gör vid det mest relevanta alternativa utfallet behöver inte alla senare konsekvenser lösas redan nu. Ansvar innebär ofta att vara rimligt förberedd på det som går att förutse – inte att eliminera möjligheten att någonsin möta något oväntat.

Listor och dokumentation kan hjälpa tills de blir nya bevakningssystem

Att skriva ned saker är ofta ett utmärkt sätt att avlasta arbetsminnet. Men en lista kan också bli något som ständigt måste granskas. Du kanske kontrollerar om allt verkligen står där, lägger till allt fler detaljer eller läser listan igen för att känna att inget är glömt. Fråga därför vilken funktion dokumentationen ska ha. Om den ska påminna dig om tre konkreta uppgifter kan listan betraktas som färdig när de står där. Den behöver inte samtidigt garantera att du aldrig kan ha missat något. Ett fungerande externt system bör göra det lättare att lägga ned mental bevakning, inte skapa ytterligare en sak att bevaka.

Att delegera kan kännas som att överge ansvaret

Du kanske vet att en annan person har tagit över uppgiften men fortsätter ändå följa processen noggrant. Om något går fel kan det kännas som att du borde ha upptäckt det. Då blir delegeringen administrativ snarare än psykologisk – uppgiften har flyttats men ansvaret ligger fortfarande kvar i ditt huvud. I vissa roller krävs förstås uppföljning, men effektiv delegation innehåller också en överenskommelse om vem som ansvarar för vad och när återkoppling ska ske. Om du kontrollerar långt utöver den strukturen kan det vara värdefullt att fråga om du fortfarande bidrar till resultatet eller främst försöker minska din egen känsla av osäkerhet.

Vila kan börja kännas oansvarigt

När bevakning har kopplats till ansvar kan återhämtning skapa skuld. Du kanske sätter dig för att läsa eller se en film och får omedelbart tanken att du borde använda tiden till att tänka igenom problemet. Då blir vila inte bara frånvaro av arbete utan ett möjligt tecken på försummelse. Den logiken kan bli självförstärkande eftersom trötthet i sin tur gör oro svårare att hantera. Ett alternativ är att se återhämtning som en del av långsiktigt ansvarstagande. Om inget konkret behöver göras just nu kan pausen vara en aktiv del av hur du bevarar koncentration, omdöme och förmåga att agera när handling faktiskt behövs.

Natten kan göra bevakningen ännu svårare att avsluta

På kvällen finns färre möjligheter att agera på många problem, samtidigt som trötthet gör hot lättare att fastna i. Du kanske ligger i sängen och tänker att du måste komma fram till något innan du får somna. Men nattligt tänkande producerar inte nödvändigtvis bättre beslut. Om en fråga inte kan ageras på förrän i morgon kan du skriva ned det konkreta nästa steget och låta beslutet vila tills dess. Det är inte samma sak som att frågan är oviktig. Du skjuter upp problemlösningen till en tidpunkt där verklig handling är möjlig. Ansvar behöver inte kräva att hjärnan arbetar med problemet under dygnets alla timmar.

Ett positivt besked kan ändå lämna bevakningen kvar

Du har fått besked att något är ordnat, men märker att vaksamheten fortsätter. ”Tänk om de ändrar sig?” eller ”tänk om något ändå har missats?”. Då kan det kännas ansvarsfullt att fortsätta kontrollera trots att den faktiska informationen blivit positiv. Om detta mönster känns bekant kan du läsa Oro efter ett positivt besked – varför lättnaden kan följas av ett nytt tänk om. En viktig fråga är vilken ny information som faktiskt skulle motivera att ärendet öppnas igen, i stället för att varje ny oroskänsla automatiskt gör det.

Framtida problem kan kännas brådskande långt innan de går att lösa

Ansvar kan också förflyttas långt framåt i tiden. Du kanske känner att du måste lösa en fråga som ligger månader eller år bort eftersom det vore oansvarigt att vänta. Men vissa problem går inte att lösa bättre i dag eftersom avgörande information ännu saknas. Då kan planeringen skapa en illusion av handling samtidigt som du mentalt lever i en framtid som ännu inte finns. Läs gärna Oro över sådant som ligger långt fram – när framtiden känns brådskande redan nu. Ansvar kan ibland innebära att veta när det är för tidigt att fatta beslut.

När någon annan har ansvaret kan det ändå vara svårt att släppa

Du kan ha lämnat över frågan till en läkare, kollega, partner, myndighet eller annan person och ändå känna att du måste fortsätta hålla koll. Det kan vara särskilt svårt om utfallet påverkar dig eller någon du bryr dig om. Men att något är viktigt för dig innebär inte automatiskt att du ansvarar för den andras del av processen. Om detta är kärnan kan du läsa Oro när någon annan har kontrollen – varför andras beslut kan vara svåra att vänta på. Tydliga överlämningspunkter kan hjälpa dig avgöra när din egen uppgift faktiskt är avslutad.

Verkliga risker och bristande ansvar hos andra ska inte psykologiseras bort

Det finns situationer där fortsatt uppmärksamhet är motiverad. Någon kanske inte fullföljer sitt ansvar, ett ärende har blivit felhanterat eller en verklig säkerhetsrisk kvarstår. Psykologiskt förändringsarbete innebär inte att du ska ignorera sådana problem. Tvärtom behöver du kunna skilja verkliga varningssignaler från den interna impulsen att kontrollera därför att fullständig trygghet saknas. Fråga vad som objektivt har förändrats, vilka belägg du har och vilken handling situationen kräver. Om svaret är att någon faktiskt inte gör det som avtalats kan gränssättning, uppföljning eller annan praktisk åtgärd vara mer relevant än att träna på att släppa frågan.

När ansvarstagandet fortfarande ligger inom normal variation

Att kontrollera en viktig sak en extra gång, tänka på familjen eller planera för problem betyder inte automatiskt att oro har blivit ett kliniskt problem. Samvetsgrannhet är ofta en styrka. Mer informativt är flexibiliteten. Kan du avsluta när uppgiften är tillräckligt gjord? Kan du vila trots att allt i framtiden inte är säkert? Kan du låta andra bära sitt ansvar? Om svaret oftast är ja ligger beteendet sannolikt inom ett brett normalt område. Professionellt stöd blir mer relevant när känslan av ansvar återkommande leder till timmar av bevakning, omfattande kontroll, sömnproblem eller tydligt minskad frihet.

När mönstret kan vara en del av bredare generaliserad oro

Om känslan av ansvar för att förebygga negativa utfall återkommer inom arbete, ekonomi, hälsa, familj och relationer kan mönstret ingå i en bredare problematik. Forskning om GAD beskriver både intolerans för osäkerhet, säkerhetsbeteenden och överdrivna ansvarsteman som relevanta processer. Det betyder inte att ansvarskänslor i sig innebär GAD. Diagnosen kräver ett bredare symtommönster och individuell bedömning. För en övergripande genomgång kan du läsa Generaliserat ångestsyndrom (GAD) – när oron flyttar från problem till problem. Den här artikeln fokuserar specifikt på kopplingen mellan oro och upplevt ansvar.

Kartlägg ett konkret tillfälle då oro kändes som ansvar

Välj en verklig situation och skriv kedjan. Exempel: lämnar jobbet → tänker ”tänk om jag glömde något viktigt” → känner ansvar → öppnar mejlen → hittar inget problem → känner lättnad → tänker ”men jag kanske borde kontrollera kalendern också” → kontrollerar → känner lättnad → får nästa kväll samma impuls. När kedjan blir synlig märks att varje kontroll inte bara söker information utan också reglerar ansvarskänslan. Du kan då fråga vilken del som var faktisk arbetsuppgift och vilken del som uppstod efter att uppgiften rimligen var avslutad. Ett konkret exempel ger betydligt mer förändringsbar information än slutsatsen ”jag är bara en person som måste ha kontroll”.

Skilj observation, tolkning och ansvarsslutsats

Observation: ”kollegan har ännu inte svarat på mitt meddelande.” Tolkning: ”kanske har hon missat frågan.” Ansvarsslutsats: ”jag måste fortsätta kontrollera så att projektet inte går fel.” De tre leden är inte samma sak. Observationen kan vara helt korrekt medan ansvarsslutsatsen ändå behöver granskas. Finns en tidsfrist? Har du gjort det som ligger på dig? När är nästa rimliga uppföljning? Genom att lägga till ansvar som en egen nivå blir det lättare att upptäcka när ett möjligt problem automatiskt förvandlas till en obegränsad personlig skyldighet att fortsätta bevaka. Du behöver inte förneka risk för att avgränsa ditt faktiska ansvar.

Gör ett beteendeexperiment med ett enda bevakningsbeteende

Välj en situation med låg eller måttlig risk där ditt praktiska ansvar redan är uppfyllt. Om du brukar kontrollera en färdig arbetsuppgift tre extra gånger kan du avstå från en av kontrollerna. Om du alltid skickar ett extra meddelande för säkerhets skull kan du följa den redan överenskomna tidsramen. Skriv först vad du tror ska hända: vilket konkret problem förväntar du dig och vad tror du att det skulle säga om dig? Forskning på beteendeexperiment riktade mot intolerans för osäkerhet vid GAD visar lovande resultat. Experimentet ska däremot aldrig innebära att verkliga säkerhetsrutiner, vårdinstruktioner eller faktiska skyldigheter ignoreras.

Definiera när ditt ansvar är tillräckligt uppfyllt och följ större handlingsfrihet

Det viktigaste steget kan vara att skapa ett rimligt stoppkriterium före nästa orosvåg. Vad behöver vara gjort för att du ska kunna säga: ”min del är klar för nu”? Det kan vara att skicka ett meddelande, dokumentera beslutet eller bestämma nästa uppföljningstid. Följ sedan utvecklingen över veckor. Kan du avsluta fler frågor utan extra kontroll? Låta andra bära mer av sitt ansvar? Vila trots att framtiden inte är helt säker? Professionellt stöd kan vara relevant när ansvarskänslan leder till omfattande oro, sömnproblem, kontroll eller minskad livskvalitet. Läs mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.

För strukturerat arbete med oro, kontrollbehov, ovisshet och beteendeförändring finns programmet Ångest och oro – förstå, hantera och minska ångest. Programmet ska användas för reflektion och beteendeförändring, inte som ytterligare ett system för att försäkra dig om att du gjort allting perfekt.

Källor, forskning och vidare läsning

Det finns inget eget diagnostiskt begrepp för vardagsformuleringen ”när oro känns som ansvar”. Artikelns modell bygger i stället på forskning om generaliserad oro, intolerans för osäkerhet, föreställningar om ansvar att fortsätta tänka, säkerhetsbeteenden, kontroll och försäkringssökande. En kognitiv analys av GAD har specifikt föreslagit att överdrivet ansvar för vardagliga yttre situationer och försök att skapa säkerhet om att ansvaret är uppfyllt kan vara viktiga teman. Detta är en forskningsmodell, inte ett påstående om att allt starkt ansvarstagande är patologiskt. Faktiska skyldigheter, individuella värderingar och den verkliga situationen behöver alltid vägas in.

Att känna ansvar och tänka igenom sådant som betyder mycket är normalt och ofta funktionellt. Professionell bedömning kan vara relevant när ansvarskänslan gör det svårt att sluta oroa sig, delegera, vila eller lämna frågor obesvarade och när kontroll eller bevakning tydligt påverkar arbete, sömn, relationer eller livskvalitet. Verkliga medicinska, juridiska, säkerhetsrelaterade eller andra skyldigheter ska alltid hanteras utifrån relevant professionell information och faktisk risk. Vid akut psykisk eller medicinsk fara ska akut vård kontaktas.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen