Du ser att något behöver göras och tar tag i det.
Någon verkar ledsen och du försöker få personen att må bättre.
En kollega har glömt en uppgift och du löser den innan det blir ett problem. Hemma håller du koll på tider, ansvar, stämningar och sådant som riskerar att falla mellan stolarna.
Det kan se ut som omtanke, kompetens och ansvarstagande.
Och ofta är det just det.
Men ibland går gränsen gradvis från ansvar till överansvar.
Du märker att du inte bara gör din del. Du försöker också förebygga andras misstag, reglera deras känslor, se till att ingen blir besviken och bära konsekvenser som egentligen tillhör fler än dig.
Det kan bli svårt att ens upptäcka mönstret eftersom du ofta får positiv återkoppling för det.
Du är pålitlig. Hjälpsam. Den som får saker att fungera.
Problemet märks först när kostnaden ökar.
Du blir trött, irriterad eller vaksam. Det känns svårt att släppa kontrollen. Du får skuldkänslor när du säger nej och kan uppleva andras missnöje som ett tecken på att du borde ha gjort mer.
Överansvar är ingen psykiatrisk diagnos. Det är ett användbart vardagsbegrepp för ett mönster där den upplevda ansvarszonen blivit större än den faktiska rollen, kontrollen eller möjligheten att påverka.
I vissa kliniska sammanhang finns närliggande begrepp. Forskning om tvångssyndrom har exempelvis studerat inflated responsibility: föreställningen att man har en avgörande möjlighet att orsaka eller förhindra mycket negativa utfall. Men vanligt överansvar i arbete och relationer är inte samma sak som OCD och ska inte beskrivas som en diagnos bara för att personen tar mycket ansvar.
Den här artikeln handlar i stället om den bredare vardagsfrågan: hur du kan skilja omtanke från överansvar, ansvar från kontroll och hjälpsamhet från ett mönster där du blir den som bär mer än din del.
Vad menas med överansvar?
Överansvar innebär här att du upplever ett större personligt ansvar än situationen rimligen kräver. Du kanske känner att det är ditt jobb att förebygga problem som andra också har ansvar för, se till att alla mår bra eller garantera resultat som du bara delvis kan påverka.
Mönstret syns ofta i handling. Du tar över, dubbelkontrollerar, påminner, räddar upp eller går in förebyggande innan någon annan ens hunnit agera.
Det är inte själva hjälpsamheten som gör det till överansvar. Den avgörande frågan är om ansvaret har blivit större än din roll och om det återkommande kostar dig återhämtning, frihet eller jämlikhet i relationer.
Ansvar och kontroll är inte samma sak
Du kan ha ansvar för din del av en situation utan att kunna kontrollera hela utfallet.
En chef kan ge tydliga instruktioner men inte garantera att varje medarbetare följer dem. En förälder kan skapa goda förutsättningar men inte styra ett barns alla känslor. En partner kan försöka vara lyhörd men kan inte säkerställa att den andra aldrig blir besviken.
Överansvar växer lätt när ansvar och kontroll blandas ihop.
Då känns ett negativt utfall automatiskt som bevis på att du borde ha förhindrat det, även när flera andra faktorer spelade roll.
Det är skillnad mellan att hjälpa och att ta över
Hjälp lämnar fortfarande den andra personen med ett eget ansvar.
Att ta över innebär att du gör den del som egentligen tillhör den andra, ofta för att minska din egen oro eller för att undvika att något ska gå fel.
Det kan vara svårt att se skillnaden i stunden eftersom båda beteendena kan se omtänksamma ut.
Fråga därför vad som händer efter din hjälp. Blir den andra mer kapabel och ansvarig – eller blir du allt mer nödvändig för att systemet ska fungera?
Om din insats gör att du måste fortsätta bära samma område nästa gång kan hjälpen ha börjat omforma ansvarsfördelningen.
Överansvar kan belönas av omgivningen
Den som tar mycket ansvar blir ofta uppskattad. Arbetsplatsen fungerar smidigare. Familjen vet vem som har koll. Vänner vet vem de kan ringa.
Det skapar en stark förstärkning av mönstret.
Du får bekräftelse för något som samtidigt kan vara ohållbart.
Det förklarar varför förändring kan kännas obekväm. När du börjar göra mindre av det extra arbetet kan omgivningen först uppleva att du gör mindre – trots att du egentligen bara slutar göra sådant som aldrig borde ha varit ditt ensamansvar.
Du kan känna skuld även när du gör en rimlig gränsdragning
En vanlig anledning till att överansvar fortsätter är att gränssättning skapar skuld.
Du säger nej till en extra uppgift och börjar tänka att kollegan får det svårt. Du låter partnern lösa sin del och känner dig självisk. Du hör att en vän mår dåligt och upplever att du borde göra mer än du faktiskt har möjlighet till.
Skuldkänslan säger då inte nödvändigtvis att du gjort något fel.
Den kan vara en inlärd signal som uppstår när du bryter mot ett gammalt mönster där du brukar ta ett större ansvar än situationen kräver.
Faktisk skuld handlar om att du rimligen hade ett ansvar, bröt mot det och kan behöva reparera något.
Skuldkänslor är däremot en upplevelse. De kan uppstå även när du satt en legitim gräns.
Den skillnaden är central vid överansvar.
Fråga: Vad var faktiskt mitt ansvar här? Vad hade jag rimligen kunnat påverka? Vad tillhör den andra personen eller organisationen?
Om svaret visar att du gjort din del behöver skuldkänslan inte bli en order att omedelbart ta tillbaka gränsen.
Att förebygga alla problem kan bli ett omöjligt uppdrag
Överansvar innehåller ofta en förebyggande komponent. Du försöker ligga steget före så att ingen blir missnöjd, inget glöms och ingen risk uppstår.
Det kan fungera kortsiktigt.
Problemet är att vardagen innehåller osäkerhet som inte går att eliminera helt.
Om ditt mål är att inget ska gå fel måste du ständigt kontrollera fler områden. Ansvarszonen expanderar och du får allt mindre möjlighet att vila från den.
Det hållbara målet är inte noll risk. Det är rimlig omsorg och rimligt ansvar inom en verklig kontrollzon.
Forskning om inflated responsibility visar en mer specifik klinisk variant
Inom kognitiva modeller av OCD har forskare länge studerat överdrivna ansvarsföreställningar. En klassisk definition beskriver inflated responsibility som föreställningen att man har avgörande makt att orsaka eller förhindra mycket negativa utfall.
Studier har funnit att sådana ansvarsföreställningar är förhöjda hos vissa personer med OCD.
Det är viktigt att använda forskningen korrekt: överansvar i vardagen betyder inte att du har OCD. Men forskningen illustrerar en generell princip som också är relevant utanför diagnosen – människor kan överskatta hur mycket ansvar de själva har för att förebygga negativa konsekvenser.
Läs studien om inflated responsibility på PubMed.
Överansvar kan börja i goda egenskaper
Plikttrogenhet, empati, omsorg och förmåga att planera är positiva egenskaper.
Överansvar uppstår ofta inte därför att dessa egenskaper är dåliga, utan därför att de används utan tillräcklig gräns.
Du är så bra på att lösa problem att du börjar lösa sådant andra borde lösa. Du är så lyhörd att du börjar känna ansvar för andras humör. Du är så förutseende att du håller allt i huvudet innan någon annan behöver märka något.
Det gör förändringen mer nyanserad. Målet är inte att bli mindre omtänksam eller kompetent. Målet är att använda förmågorna där de faktiskt hör hemma.
Omsorg utan tillräcklig omsorg om sig själv kan bli belastande
Forskning har beskrivit ett relationsmönster som unmitigated communion: starkt fokus på andras behov samtidigt som det egna jaget får för lite plats.
Studier har kopplat detta mönster till sämre psykologisk anpassning och lägre välbefinnande.
Begreppet är inte identiskt med överansvar och ska inte användas som diagnos. Men det belyser en relevant skillnad: att bry sig om andra är inte problemet. Belastningen ökar när omsorgen om andra systematiskt sker utan motsvarande hänsyn till egna behov och gränser.
Läs studien om omsorg om andra och psykologiskt välbefinnande på PubMed.
I familjen kan överansvar bli osynlig projektledning
Överansvar syns ofta i hushållets mentala arbete. Du håller reda på tider, planerar, påminner och kontrollerar att saker blev gjorda.
Även om andra hjälper till ligger ägarskapet fortfarande kvar hos dig.
Det betyder inte att all vardagsplanering är överansvar. Men om du upplever att du inte kan släppa ett område eftersom du förväntar dig att andra ska misslyckas, eller om du alltid går in innan de fått möjlighet att ta ansvar, kan överansvar bidra till att ansvarsfördelningen förblir ojämn.
Du kan läsa mer i När vardagens logistik blir den största stresskällan.
På jobbet kan överansvar se ut som professionalism
Du svarar på kvällar, täcker upp när andra missar och löser problem innan chefen ens behöver fråga.
Det kan göra dig mycket värdefull på kort sikt.
Men om organisationen börjar bygga på att du ständigt tar extra ansvar kan det som först var en individuell vana bli en arbetsmiljöfråga.
Det är viktigt att skilja på hög professionell standard och ett system där en person kompenserar för underbemanning, otydliga roller eller andras bristande ansvarstagande.
Individuell gränssättning kan hjälpa, men den ersätter inte organisatoriskt ansvar.
Att alltid ligga steget före kan minska andras möjlighet att ta ansvar
När du agerar innan någon annan hunnit upptäcka behovet får den personen aldrig öva på att se, planera och lösa problemet själv.
Det skapas då en paradox.
Du tar över därför att andra inte tar tillräckligt ansvar – men ditt övertagande kan samtidigt göra det lättare för dem att fortsätta ta mindre ansvar.
Det betyder inte att du ska låta viktiga eller farliga saker falla. Men i säkra vardagssituationer kan det vara värdefullt att inte alltid förekomma andra.
Kontroll kan minska oro på kort sikt
Överansvar kan också fungera som ångestreglering.
Du kontrollerar därför att det känns lättare att veta att inget missats. Du skickar en extra påminnelse för att minska risken att någon glömmer. Du tar över en uppgift för att slippa osäkerheten i hur den andra kommer att lösa den.
Den kortsiktiga lättnaden gör beteendet begripligt.
Men varje gång kontrollen blir nödvändig för att du ska känna dig trygg får du mindre möjlighet att upptäcka att situationen ibland fungerar även utan din extra insats.
Överansvar är inte samma sak som perfektionism
Perfektionism handlar ofta om höga standarder och självvärdering kopplad till prestation. Överansvar handlar mer specifikt om vilken del av ansvaret du upplever som din.
De kan överlappa.
Du kanske tänker att om du inte gör uppgiften själv blir den inte tillräckligt bra. Då driver perfektionismen ett övertagande av ansvar.
Men en person kan också ha överansvar utan särskilt höga kvalitetskrav – exempelvis genom att känna ansvar för allas känslor eller trygghet.
Att skilja mekanismerna åt gör förändringen mer precis.
Överansvar är inte heller samma sak som gränssvårigheter
Gränssättning och överansvar ligger nära varandra men är inte identiska.
Du kan vara bra på att säga nej till tid och arbetsmängd men ändå känna starkt ansvar för hur andra mår. Eller du kan ha tydligt ansvarstänkande men svårt att säga nej när någon ber om något.
Om huvudproblemet är att du anpassar dig för att undvika konflikt eller avvisande kan artikeln om gränssättning vara mer relevant.
Här ligger fokus på ansvarsfördelningen: vad tillhör mig, vad tillhör dig och vad kan ingen av oss kontrollera fullt ut?
En enkel ansvarskarta kan göra mönstret tydligare
Välj en aktuell situation och dela upp den i tre zoner.
Mitt ansvar: sådant jag faktiskt ska göra eller rimligen kan påverka.
Delat ansvar: sådant flera behöver bidra till.
Inte mitt ansvar: den andres val, känslor, reaktioner eller utfall som ligger utanför min kontroll.
Du behöver inte göra detta till en exakt juridisk modell. Syftet är att synliggöra om du spontant placerar nästan allt i den första zonen.
Fråga vad som händer om du inte går in
Överansvar bygger ofta på förutsägelsen att något allvarligt händer om du inte agerar.
Gör den förutsägelsen konkret.
Vad tror jag faktiskt kommer hända om jag inte påminner? Om jag låter den andra lösa sin del? Om jag säger nej till den extra uppgiften?
Bedöm sedan sannolikhet och konsekvens.
Ibland visar analysen att ingripandet verkligen behövs. I andra fall märker du att din hjärna behandlar obehag, irritation eller mindre ineffektivitet som om de vore katastrofer.
Låt mindre konsekvenser få tillhöra rätt person
Om en vuxen glömmer något som huvudsakligen är deras ansvar kan en liten konsekvens ibland vara en del av hur ansvar utvecklas.
Om du alltid går in och räddar situationen får du själv bära kostnaden medan den andra slipper återkopplingen.
Detta gäller naturligtvis bara när konsekvensen är rimlig och säker.
Du ska inte använda principen där barn, patienter, säkerhet eller allvarliga risker kräver att du faktiskt agerar.
Men i många vardagssituationer kan det vara sunt att inte eliminera varje konsekvens åt andra.
Öva på att svara senare i stället för att automatiskt säga ja
1177 rekommenderar bland annat att öva på att säga nej vid stress och att ge sig själv tid innan man svarar på nya krav.
Det är särskilt användbart vid överansvar eftersom ja-svaret ofta kommer före bedömningen.
Pröva formuleringar som: ”Jag behöver titta på min vecka först”, ”Jag återkommer i eftermiddag” eller ”Jag kan inte lova det just nu.”
Den korta pausen skapar utrymme att fråga om uppgiften verkligen är din innan plikten redan hunnit bli ett åtagande.
Läs 1177:s råd om att minska stress och öva på att säga nej.
Den första frågan kan vara viktig men är ofullständig.
Någon kan behöva mycket mer än du har möjlighet eller ansvar att ge.
Fråga därför också vad som är rimligt av dig utifrån relationen, rollen, tiden och din egen kapacitet.
Det är inte samma sak som att göra minsta möjliga.
Det betyder att din hjälp får en gräns som tar hänsyn både till den andres behov och till verkligheten i ditt eget liv.
Lär dig tolerera att någon kan bli besviken
Överansvar hålls ofta uppe av en stark vilja att förebygga andras besvikelse.
Men rimliga gränser skapar ibland negativa reaktioner.
Någon kan föredra att du gör mer. En kollega kan bli frustrerad. En familjemedlem kan tycka att din nya ansvarsfördelning är obekväm.
Missnöje är inte automatiskt bevis på att gränsen är fel.
En viktig del av förändringen kan vara att tåla den andres reaktion utan att omedelbart lösa den genom att ta tillbaka ansvaret.
Andras känslor är verkliga utan att vara ditt fulla ansvar
Om någon blir ledsen av ett beslut ska känslan inte avfärdas.
Du kan lyssna, visa empati och ta ansvar för hur du själv kommunicerat.
Men du kan inte samtidigt lova att den andra aldrig ska känna sorg, frustration eller besvikelse.
Det är en viktig skillnad mellan empati och emotionellt ansvar.
Om du ofta bär med dig andras känslor länge efter samtal kan du läsa Emotionell belastning – när du tar in andras problem hela dagen.
Professionellt ansvar behöver tydliga mandat
På arbetet blir överansvar lättare när rollerna är otydliga.
Du vet att något behöver lösas men inte vem som ska göra det. Då tar den mest samvetsgranna personen ofta över.
Fråga därför efter ansvar, mandat och prioritering.
Vem äger frågan? Vad ska jag göra om tiden inte räcker? Vilken uppgift ska prioriteras bort om denna läggs till?
Det flyttar ansvar från personlighet till struktur och minskar risken att arbetsorganisationen blir beroende av att någon ständigt gör mer än rollen kräver.
Överansvar kan vara en del av omsorgsbelastning
I familjer där någon vårdar en sjuk, äldre eller funktionsnedsatt närstående finns ofta ett verkligt stort ansvar. Där ska problemet inte reduceras till ”du tar för mycket ansvar”.
Forskning om informella omsorgsgivare visar tydliga samband mellan subjektiv omsorgsbörda och psykisk belastning. En metaanalys av 80 studier från 2024 fann att copingmönster var relaterade till hur starkt omsorgsbördan upplevdes.
Det illustrerar varför överansvar alltid behöver bedömas i kontext. Ibland är ansvaret faktiskt stort och det som behövs är avlastning och stöd – inte bara nya tankesätt.
Läs metaanalysen om subjektiv omsorgsbörda och coping på PubMed.
Fråga om du löser ett verkligt problem eller reglerar din egen oro
Det är en av de mest användbara skiljelinjerna.
Behöver något faktiskt göras nu?
Eller gör du det för att det känns obehagligt att inte veta hur den andra kommer att hantera situationen?
Ibland är båda svaren delvis sanna.
Men om den främsta vinsten är att din egen oro minskar kan du överväga att vänta en stund innan du agerar. Då får du möjlighet att se om den andra personen faktiskt tar sitt ansvar utan att du går in först.
Gör ett litet experiment med ett säkert ansvarsområde
Välj inte det mest känsliga eller riskfyllda området.
Välj något litet där en annan vuxen rimligen kan bära sitt eget ansvar.
Bestäm att du inte påminner, inte dubbelkontrollerar och inte tar över. Observera vad som händer.
Notera också vad som händer i dig: oro, skuld, impulsen att ingripa.
Målet är inte att bevisa att den andra alltid gör rätt. Målet är att samla erfarenhet av vad som faktiskt händer när du inte automatiskt kompenserar.
Utvärdera vad ditt extra ansvar gör med relationen
Överansvar kan skapa tacksamhet men också obalans.
Du kan börja känna dig utnyttjad eller ensam i ansvaret. Den andra kan känna sig kontrollerad, kritiserad eller infantiliserad.
Båda kan alltså förlora på ett mönster som från början handlade om att få vardagen att fungera.
Fråga därför om din extra insats ökar ömsesidighet och tillit – eller om den gör relationen mer beroende av att du leder, påminner och följer upp.
Återhämtning blir svår när ansvarszonen aldrig stängs
Om du känner ansvar för arbete, familj, andras känslor och alla tänkbara problem finns ingen tydlig tidpunkt då uppdraget är slut.
Du kan ligga i soffan och samtidigt mentalt kontrollera flera system.
Då blir återhämtning en fråga om ansvar lika mycket som om aktivitet.
Det kan vara nödvändigt att tydligt bestämma: ”Det här tar jag upp i morgon”, ”Det här tillhör den andra personen” eller ”Det här kan jag inte kontrollera.”
Om hjärnan aldrig får lämna sitt beredskapsläge kan du läsa Varför känns det som att hjärnan aldrig får vila?.
Stress kan öka när du alltid kompenserar för andra
1177 beskriver hur långvariga krav utan tillräcklig återhämtning kan bidra till stressrelaterade besvär.
Överansvar kan bli en del av detta genom att du ständigt lägger till uppgifter och vaksamhet som egentligen inte skulle behöva ligga hos dig.
Det betyder inte att allt extra ansvar är frivilligt. Familje- och arbetssituationer kan objektivt kräva mycket.
Men när en del av belastningen består av ansvar som faktiskt kan delas eller lämnas tillbaka finns en konkret möjlighet att minska stressen utan att bara försöka bli mer tålig.
Läs 1177:s information om stress.
Arbeta med gränser innan du är helt slut
Om du väntar tills du inte längre orkar blir gränsen ofta tvär och reaktiv.
”Nu gör jag ingenting mer.”
Det är förståeligt, men svårare för både dig och andra att hantera.
Försök i stället justera tidigare. Säg nej till en mindre uppgift. Låt någon annan äga ett område. Be om tydligare prioritering på jobbet.
Små korrigeringar medan du fortfarande har marginal kan vara mer hållbara än en total reträtt efter att överbelastningen redan blivit stor.
När självhjälp inte är tillräckligt
Sök professionell bedömning om överansvaret hänger samman med stark ångest, omfattande kontrollbeteenden, tvångsmässiga ritualer eller en rädsla för att orsaka skada som tydligt begränsar vardagen.
Detsamma gäller om långvarig belastning påverkar sömn, koncentration, arbete, relationer eller annan central funktion.
Om ansvaret faktiskt är objektivt stort – exempelvis omfattande omsorg, vård eller en ohållbar arbetsorganisation – behöver stöd och avlastning riktas mot situationen och inte enbart mot individens sätt att tänka.
Arbeta mer strukturerat med gränssättning och överanpassning
Om överansvar är en del av ett bredare mönster där du prioriterar andras behov framför dina egna och har svårt att sätta gränser kan ett mer sammanhållet arbete vara relevant.
Gävleborgs Psykoterapis program Gränssättning och överanpassning är ett psykoedukativt självhjälpsmaterial för arbete med bland annat behov, ansvar, skuld, gränser och relationella mönster.
Programmet ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling när sådan behövs.
Läs mer om programmet Gränssättning och överanpassning.
Vanliga frågor
Överansvar kan se ut på många olika sätt och är inte en diagnos. För en person handlar det främst om arbete, för en annan om familj eller relationer och för en tredje om stark oro för att något ska gå fel.
Frågorna nedan sammanfattar några av de viktigaste skillnaderna.
Hur vet jag om jag tar för mycket ansvar?
Fråga om du regelbundet gör sådant som andra rimligen skulle kunna och borde göra själva, om du känner ansvar för andras känslor eller om du har svårt att slappna av eftersom du hela tiden bevakar vad som kan gå fel.
Ett annat tecken är att du ofta känner dig nödvändig för att vardagen ska fungera samtidigt som du blir allt mer trött eller frustrerad över att andra inte tar ansvar.
Det är då relevant att undersöka både den faktiska ansvarsfördelningen och vad som gör det svårt för dig att lämna över.
Är det själviskt att sluta ta ansvar för andra?
Nej, inte om du fortfarande tar ditt rimliga ansvar och behandlar andra med omsorg.
Att låta en vuxen person bära konsekvenserna av sina egna val kan vara en del av en jämlik relation. Det är något annat än att strunta i någon som faktiskt behöver hjälp.
Frågan är därför inte om du hjälper eller inte. Frågan är om hjälpen ligger inom en rimlig ansvarszon och om den gör relationen mer eller mindre ömsesidig över tid.
Varför får jag så mycket skuld när jag säger nej?
Om du länge har kopplat hjälpsamhet till att vara en god, trygg eller värdefull person kan ett nej kännas som ett hot mot den identiteten.
Skuld kan också uppstå därför att andra faktiskt blir besvikna när du ändrar ett etablerat mönster.
Det betyder inte automatiskt att gränsen är fel. Pröva att bedöma situationen utifrån faktisk ansvarsfördelning i stället för enbart utifrån hur stark skuldkänslan är.
Med upprepade erfarenheter kan känslan gradvis förändras när du ser att relationer och vardag kan fungera även när du inte bär allt.
Kan överansvar vara kopplat till OCD?
I OCD-forskning finns begreppet inflated responsibility, som handlar om en överdriven upplevelse av ansvar för att orsaka eller förhindra negativa utfall. Det är en etablerad mekanism i vissa kognitiva modeller av tvångssyndrom.
Men vanligt överansvar betyder inte att du har OCD.
Om du däremot har återkommande påträngande tankar, omfattande kontroll, ritualer eller stark rädsla för att vara ansvarig för skada kan professionell bedömning vara viktig för att avgöra om tvångsproblematik finns med i bilden.
Källor och rekommenderad vidare läsning
1177 – Vad kan jag göra för att minska stress?
PubMed – Inflated perceptions of responsibility and obsessive-compulsive symptoms
PubMed – Multiple pathways to inflated responsibility beliefs in obsessional problems
Avslutande perspektiv
Ansvarstagande är en viktig styrka.
Det är så arbete blir gjort, människor kan lita på varandra och relationer hålls samman.
Men ansvar blir ohållbart när gränsen mellan din del och allas del försvinner.
Om du känner att du måste förebygga varje problem, reglera varje känsla och kompensera för varje brist får du ett uppdrag som i praktiken aldrig tar slut.
En mer hållbar position är inte att sluta bry sig.
Det är att vara tydlig med tre saker: vad du faktiskt ansvarar för, vad du delar med andra och vad du inte kan kontrollera oavsett hur mycket du försöker.
Ibland kommer någon annan att göra på ett annat sätt än du hade gjort.
Ibland kommer någon att bli besviken.
Ibland kommer ett mindre problem att uppstå därför att du inte gick in och förebyggde det.
Det är inte automatiskt ett misslyckande.
Det kan vara början på en ansvarsfördelning där du fortfarande är omtänksam och pålitlig – men inte längre behöver bära mer än din del.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning, diagnos eller behandling.