Du står utanför dörren.
På andra sidan finns människor du egentligen tycker om.
Ingenting farligt väntar.
Ändå känner du hur kroppen förändras.
Pulsen ökar.
Du börjar fundera på var du ska sätta dig.
Vad du ska säga.
Om du verkar stel.
Om du borde hälsa först.
Om någon kommer märka att du är nervös.
Några minuter senare är du inne i rummet.
Men i stället för att vara helt upptagen av samtalet pågår ett andra samtal samtidigt.
Inuti dig.
Hur låter jag?
Pratar jag för mycket?
För lite?
Var det där konstigt sagt?
Varför skrattade ingen?
Vart ska jag titta?
Ser jag nervös ut?
När du kommer hem börjar nästa fas.
Du går igenom kvällen igen.
Det där jag sa till Anna.
Borde jag ha formulerat det annorlunda?
Varför blev det tyst just då?
Undrar om de tyckte att jag var konstig.
För andra människor var det kanske bara en vanlig kväll.
För dig blev den först en prestation och sedan en lång utvärdering.
Att vara nervös bland andra är mänskligt
De flesta människor blir ibland nervösa i sociala situationer.
Ett viktigt möte.
En första dejt.
En fest där du knappt känner någon.
En presentation.
En middag med nya människor.
Att träffa en partners familj första gången.
Det finns något att förlora:
andras uppskattning.
status.
tillhörighet.
möjligheten att göra ett gott intryck.
Därför är en viss social vaksamhet inte märklig.
Problemet börjar snarare när rädslan för att bli bedömd blir så stark att själva mötet med andra människor förändras.
1177 beskriver social ångest som starkt obehag i sociala sammanhang där oron exempelvis kan handla om att bli granskad, göra bort sig eller tappa kontrollen inför andra. Samtidigt betonar 1177 att alla människor kan känna sig blyga eller nervösa ibland; det är när nervositeten blir stark, återkommande och begränsande som problemet får en annan omfattning.
Du kan vara social och ändå känna stark social oro
Det här missförstås ibland.
En person med social oro behöver inte vara:
tyst.
introvert.
ensam.
dålig på att prata.
Du kan vara den som andra uppfattar som social.
Du kanske arbetar med människor hela dagarna.
Håller presentationer.
Skämtar.
Har vänner.
Pratar mycket på middagar.
Och ändå använda enormt mycket energi på att övervaka hur du framstår.
Skillnaden ligger inte alltid i vad andra ser.
Den kan ligga i vad situationen kostar inuti.
Efter mötet kanske någon tänker:
Vilken trevlig kväll.
Du tänker:
Jag hoppas att jag inte gjorde bort mig.
Social ångest handlar ofta om risken att bli negativt bedömd
Det kan handla om något mycket konkret.
Att rodna.
Staka sig.
Tappa tråden.
Säga fel namn.
Spilla kaffe.
Men rädslan kan också vara mer diffus.
Tänk om de tycker att jag är:
tråkig.
konstig.
okunnig.
osäker.
för på.
för tyst.
för känslig.
självupptagen.
obekväm.
Problemet är att kriterierna blir nästan omöjliga att uppfylla.
Du försöker inte bara vara dig själv i ett samtal.
Du försöker samtidigt säkerställa att ingen får en negativ uppfattning om dig.
Det är en betydligt större uppgift.
Kroppen kan reagera kraftigt
Social nervositet är inte bara tankar.
1177 beskriver vanliga kroppsliga reaktioner vid social ångest som bland annat hjärtklappning, muntorrhet, rodnad, svettningar, darrningar, yrsel och obehag i magen eller halsen.
Och när du märker kroppen kan ytterligare en rädsla uppstå:
Tänk om de ser att jag är nervös?
Nu blir du inte bara nervös över situationen.
Du blir nervös över nervositeten.
Du känner att kinderna blir varma.
Sedan tänker du:
Nu ser alla att jag rodnar.
Pulsen ökar ytterligare.
Självmedvetenheten kan ta över hela uppmärksamheten
Tänk dig ett samtal där den andra personen berättar något.
Samtidigt observerar du dig själv.
Hur står jag?
Vad gör jag med händerna?
Har jag ögonkontakt för länge?
Log jag på rätt ställe?
Ser jag spänd ut?
Det blir nästan som att försöka delta i samtalet och samtidigt se dig själv genom en kamera.
Ju mer uppmärksamhet som går till självövervakningen, desto mindre finns kvar till det som faktiskt händer mellan er.
Det kan i sin tur skapa precis det du fruktar.
Du tappar tråden.
Blir mindre spontan.
Tänker för länge innan du svarar.
Sedan tolkar du detta som:
Jag är dålig socialt.
Fast en del av problemet egentligen var att så mycket av din uppmärksamhet var upptagen av att kontrollera prestationen.
Du börjar kanske förbereda vanliga samtal
Du ska ringa någon.
Innan du trycker på knappen tänker du igenom:
Hur börjar jag?
Vad säger jag om personen frågar det här?
Hur avslutar jag samtalet?
Du ska träffa några bekanta.
På vägen dit förbereder du möjliga ämnen.
Semester.
Arbete.
Barnen.
Nyheter.
Det kan kännas klokt.
Och viss förberedelse är naturligtvis helt rimlig.
Men om vanliga sociala situationer börjar kräva samma förberedelse som en presentation blir frågan:
Vad försöker jag förhindra?
Ofta är svaret:
En stund där jag inte vet exakt vad jag ska säga.
Tystnad kan börja kännas som ett misslyckande
Samtalet stannar upp några sekunder.
För en person:
En paus.
För dig:
Katastrof.
Nu måste jag säga något.
Vad som helst.
Du börjar leta efter ett ämne.
Känner dig stel.
Den andra personen kanske inte ens registrerade pausen som problematisk.
Men du gjorde det.
Och efteråt kan minnet bli:
Samtalet flöt inte alls.
Trots att resten av mötet var helt vanligt.
Du kanske försöker göra dig så säker som möjligt
1177 beskriver flera så kallade säkerhetsbeteenden vid social ångest, exempelvis att undvika ögonkontakt, förbereda vad man ska säga eller ställa frågor för att själv slippa prata. Sådana beteenden kan minska obehaget för stunden men riskerar att hålla problemet vid liv.
Säkerhetsbeteenden kan också se väldigt diskreta ut.
Du:
kommer extra tidigt för att slippa gå in när alla tittar.
sätter dig längst ut.
håller hårt i telefonen.
dricker något för att känna dig mindre nervös.
säger väldigt lite.
pratar väldigt mycket för att undvika tystnad.
repeterar meningar innan du säger dem.
låter en mer social vän ta initiativen.
går på toaletten när du behöver en paus.
kontrollerar flera gånger hur du ser ut.
Inget enskilt sådant beteende behöver vara ett problem.
Frågan är vilken funktion det fyller.
Säkerhetsbeteendet kan göra det svårt att upptäcka att situationen faktiskt gick bra
Tänk:
Du genomför presentationen.
Det går bra.
Men du tänker:
Det gick bara bra eftersom jag läste nästan ordagrant från mina anteckningar.
Nästa gång vågar du ännu mindre släppa dem.
Eller:
Du går på festen och blir väl bemött.
Men tänker:
Det gick bara för att min vän var med hela tiden.
Då får hjärnan aldrig riktigt lära sig:
Jag kanske klarade situationen.
I stället lär den sig:
Jag överlevde tack vare säkerhetssystemet.
Det gör säkerhetssystemet ännu viktigare nästa gång.
Undvikande fungerar snabbt – och det är därför det är så lockande
Du får en inbjudan.
Du känner oro.
Sedan tackar du nej.
Nästan omedelbart minskar spänningen.
Skönt.
Problemet är att lättnaden kan förstärka mönstret.
Situationen försvann.
Ångesten sjönk.
Nästa gång känns undvikandet ännu mer logiskt.
1177 beskriver just undvikande som centralt vid social ångest: det kan ge lättnad i stunden men bidra till att rädslan blir starkare och att livet begränsas mer över tid.
Det du undviker kan gradvis bli allt större
Först:
Jag gillar inte stora fester.
Sedan:
Jag går helst inte på middagar där jag inte känner alla.
Sedan:
Jag undviker lunchrummet.
Sedan:
Jag tackar nej till möten där jag kan behöva prata.
Sedan:
Jag låter bli att söka jobbet eftersom intervjun känns outhärdlig.
Ingen enskild förändring behöver kännas dramatisk.
Men tillsammans kan de skapa ett mindre liv.
Det är en viktig markör.
Inte bara:
Hur mycket ångest känner jag?
Utan:
Vad gör jag inte längre på grund av den?
Social oro kan bli särskilt tydlig när du träffar nya människor
Med en nära vän vet du redan ungefär var du står.
Du har bevis.
Personen har träffat dig många gånger.
Hen känner dina konstiga skämt.
Har sett dig trött.
Hört dig formulera dig dåligt.
Relationen överlevde.
En ny person är däremot mer osäker.
Du vet inte ännu:
Vad tycker hon om mig?
Kommer han vilja träffas igen?
Fungerade kemin?
Osäkerheten gör det lätt att börja läsa av varje signal.
Ett ansiktsuttryck.
Ett kort svar.
Att personen tittar på telefonen.
Du behöver bara några få detaljer för att bygga en hel teori.
En neutral signal kan snabbt bli negativ
Personen svarar:
”Okej.”
Det kan betyda:
Okej.
Men den socialt oroliga hjärnan har fler förslag.
Han är irriterad.
Jag sa fel.
Hon vill avsluta samtalet.
Jag verkar jobbig.
Problemet är att social information ofta är tvetydig.
Vi får sällan fullständig information om exakt vad andra tänker.
När du redan är rädd för negativ bedömning blir det lätt att fylla tomrummet med just det scenario du fruktar.
Läs också: Varför tar jag allt så personligt? – när andras reaktioner snabbt känns som kritik eller avvisande
Du kan försöka kontrollera hur andra uppfattar dig genom att förklara för mycket
”Jag menade inte så.”
”Det jag egentligen försökte säga var…”
”Anledningen till att jag gjorde så var…”
Ibland behöver saker förstås.
Men ibland har ingen ens reagerat.
Ändå börjar du reparera.
Du kanske försöker förhindra en möjlig negativ tolkning innan den ens har uppstått.
Det är förståeligt.
Om andras bild av dig känns mycket viktig vill du gärna styra den.
Problemet är att full kontroll aldrig blir möjlig.
Läs också: Varför överförklarar jag mig hela tiden? – när varje beslut känns som något du måste försvara
Social ångest kan fortsätta långt efter att människorna gått hem
Kvällen är över.
Men huvudet fortsätter.
Vad sa jag?
Hur reagerade hon?
Varför formulerade jag mig så?
Tänk om de pratade om mig efteråt?
Du kanske försöker hitta bevis.
Minns hennes ansiktsuttryck.
Var det konstigt?
Ju mer du analyserar desto mer verklig kan din negativa version av kvällen kännas.
En systematisk översikt och metaanalys från 2024 fann ett måttligt samband mellan social ångest och så kallad post-event rumination, alltså återkommande granskning och ältande efter sociala situationer. Resultatet visar ett samband och innebär inte att all efteranalys är sjuklig eller att grubblande ensamt förklarar social ångest.
Efteranalysen lovar kunskap men ger sällan något säkert svar
Hjärnan säger:
Om jag bara tänker igenom det ordentligt kan jag avgöra hur det gick.
Men hur ska du egentligen veta?
Du kan analysera ett tonfall i tre timmar.
Du vet fortfarande inte exakt vad personen tänkte.
Det gör sociala situationer särskilt lämpliga för grubblande.
Frågorna har sällan definitiva svar.
Var jag lagom rolig?
Pratade jag lagom mycket?
Tyckte hon om mig?
Gjorde jag ett bra intryck?
Det finns ingen objektiv mätare.
Därför kan analysen fortsätta nästan obegränsat.
Det du minns efteråt behöver inte representera hela mötet
Du träffade fem personer i två timmar.
Fyra samtal var helt normala.
Ett skämt landade lite konstigt.
Vad minns du på vägen hem?
Skämtet.
Den socialt oroliga uppmärksamheten kan fungera som ett felsökningssystem.
Den registrerar:
pausen.
ordet.
blicken.
misstaget.
Medan resten snabbt blir bakgrund.
Efteråt kan minnet därför kännas som bevis:
Det gick dåligt.
Fast du i praktiken har sammanfattat två timmar med tio sekunder.
Fråga efter fakta och tolkningar var för sig
Efter en social situation kan du prova:
Vad vet jag faktiskt?
Vad tolkar jag?
Exempel:
Jag vet:
Det blev tyst några sekunder efter att jag berättade historien.
Jag tolkar:
Alla tyckte att jag var konstig.
Jag vet:
Hon gick hem klockan nio.
Jag tolkar:
Hon ville bort från mig.
Jag vet:
Han svarade kort.
Jag tolkar:
Han gillar mig inte.
Tolkningen kan vara korrekt.
Men det är fortfarande en tolkning.
Att skilja dem åt skapar lite mer psykologiskt utrymme.
Du behöver inte veta exakt vad alla tycker om dig
Det låter självklart.
Men tänk på hur mycket arbete som går åt om målet är:
Ingen får missförstå mig.
Ingen får tycka att jag är konstig.
Alla ska uppleva mig som trevlig.
Jag får aldrig säga något dumt.
Det målet går inte att uppnå.
Du kan vara respektfull.
Nyfiken.
Tydlig.
Vänlig.
Men du kan inte bestämma vad alla människor ska känna inför dig.
Två personer kan träffa exakt samma människa och få helt olika intryck.
Det är inte ett problem som går att kontrollera bort.
Målet behöver inte vara att bli helt orädd
Det är en viktig skillnad.
Om du väntar på:
När jag inte längre känner någon nervositet går jag på festen.
kan du få vänta länge.
Ett mer realistiskt mål är:
Jag går även om nervositeten följer med.
1177 rekommenderar vid social ångest att stegvis göra sådant man annars undviker och att börja i enklare situationer innan svårighetsgraden höjs.
Det betyder inte att du ska kasta dig in i den mest skrämmande situation du kan föreställa dig.
Tvärtom.
Förändring kan vara gradvis.
Börja med det som är lite obehagligt – inte omöjligt
Om din sociala rädsla är stark kan du skapa en enkel skala.
Exempel:
2 av 10:
säga hej till en granne.
3 av 10:
fråga personalen i en butik något.
4 av 10:
ringa ett kort telefonsamtal.
5 av 10:
äta lunch med kollegor.
6 av 10:
gå på en mindre tillställning.
8 av 10:
gå ensam till en fest där du bara känner en person.
9 av 10:
hålla en presentation.
Listan ser olika ut för alla.
Poängen är inte siffrorna.
Poängen är att upptäcka att mod inte behöver vara ett jättesprång.
Försök att vara kvar tillräckligt länge för att få ny information
Om du går in i ett rum.
Känner ångest.
Och går ut efter tre minuter.
blir erfarenheten lätt:
Situationen var farlig.
Jag kom undan.
Om du i stället kan stanna kvar, när det är rimligt och tryggt, får du möjlighet att upptäcka mer.
Ångesten kanske förändras.
Någon börjar prata med dig.
Du tappar ett ord och ingenting katastrofalt händer.
Du säger något lite konstigt och samtalet fortsätter ändå.
Den sortens erfarenhet är svår att få om all energi går åt till att undvika situationen.
Låt någon paus få finnas
Nästa gång ett samtal blir tyst:
vänta två sekunder längre.
Du behöver inte rädda allt omedelbart.
Se vad som händer.
Kanske säger den andra personen något.
Kanske blir pausen bara en paus.
Det är ett litet experiment.
Men för den som länge upplevt varje tystnad som ett socialt misslyckande kan det vara ganska betydelsefullt.
Prova att rikta uppmärksamheten utåt
I ett samtal kan du fråga:
Vad säger personen faktiskt?
Vad verkar hen intresserad av?
Vilken färg har rummet?
Vad händer omkring oss?
Inte för att distrahera dig från känslorna.
Utan för att din uppmärksamhet inte ska behöva vara helt upptagen av:
Hur framstår jag?
1177 rekommenderar också att försöka fokusera på själva samtalet i stället för hur man ser ut eller framstår.
Låt ett litet misstag få vara ett litet misstag
Du säger fel namn.
Glömmer vad du tänkte säga.
Tappar något.
Formulerar en mening konstigt.
Det finns en impuls:
Reparera.
Förklara.
Ursäkta.
Analysera.
Men ibland är en bättre respons:
”Oj, jag menade Erik.”
Och fortsätta.
Alla sociala situationer innehåller små friktioner.
Det är inte bevis på att du misslyckats.
Det är vad som händer när människor pratar utan manus.
Titta på hur du bedömer andra
En annan person blir röd i ansiktet när hen pratar.
Tänker du:
Vilken katastrof. Den människan borde aldrig prata inför grupp igen.
Förmodligen inte.
Någon tappar tråden.
Du kanske knappt reagerar.
Någon säger ett skämt som inte riktigt fungerar.
Tio minuter senare har du glömt det.
Det är intressant.
Du kanske applicerar en kvalitetskontroll på dig själv som du nästan aldrig använder på andra.
Din nervositet är ofta mer synlig för dig än för andra
Inifrån kan hjärtklappningen kännas enorm.
Du märker varje förändring.
Du känner svetten.
Spänningen.
Tankarna.
Den andra personen har inte tillgång till allt detta.
Hen kanske ser:
En person som tar en sekund innan hen svarar.
Det betyder inte att nervositet aldrig syns.
Ibland gör den det.
Men synlig nervositet är heller inte samma sak som social katastrof.
Människor får vara nervösa.
Du behöver inte bli den mest sociala personen i rummet
Målet med att arbeta med social oro behöver inte vara att förändra din personlighet.
Du behöver inte:
älska fester.
vilja prata inför hundra personer.
bli extrovert.
småprata med alla.
Vissa människor föredrar mindre sammanhang.
Djupare samtal.
Mer tid ensamma.
Det är helt förenligt med psykiskt välmående.
Den viktiga frågan är snarare:
Väljer jag detta för att det passar mig?
Eller för att rädslan väljer åt mig?
När personligheten får användas som förklaring till rädsla
”Jag är bara introvert.”
Kanske.
Men introversion och social rädsla är inte samma sak.
Du kan vara introvert och trygg bland människor.
Du kan också vara socialt utåtriktad och samtidigt mycket rädd för att bli bedömd.
Fråga därför:
Om jag visste att ingen skulle döma mig negativt, skulle jag fortfarande tacka nej?
Om svaret är ja:
Då kanske du helt enkelt inte vill gå.
Om svaret är:
Jag hade gärna gått.
då kanske rädslan spelar en större roll.
Alkohol kan kännas som en genväg
På festen blir du mindre självmedveten efter några glas.
Samtalet går lättare.
Du slutar övervaka varje mening.
Det kan göra kopplingen stark:
För att vara social behöver jag alkohol.
1177 lyfter specifikt att alkohol och andra droger inte bör användas för att minska social ångest och rekommenderar vårdkontakt om alkohol eller droger används på grund av rädsla för att träffa människor.
Om du märker att alkohol har blivit ett krav för sociala situationer är det därför något att ta på allvar.
Social oro kan påverka arbetslivet utan att någon ser det
Du kanske undviker:
att säga din mening på mötet.
att söka en högre tjänst.
att ringa kunder.
att hålla presentationer.
att nätverka.
att äta lunch med kollegor.
Utifrån kan det se ut som:
Han är bara tyst.
Hon vill inte bli chef.
Hen tycker inte om sociala aktiviteter.
Men inifrån kanske problemet är:
Jag är rädd att de ska upptäcka att jag inte är tillräckligt kompetent.
När social rädsla börjar styra karriärbeslut blir kostnaden större än obehaget i själva situationen.
Relationer kan också påverkas
Du vill lära känna någon.
Men väntar på att personen ska ta initiativ.
Du vill säga:
Jag tycker om dig.
Men låter bli.
Du behöver fråga:
Är allt okej mellan oss?
Men skäms för behovet.
Det kan skapa en paradox.
Du vill ha närhet.
Men det som krävs för att skapa närhet:
visa intresse.
ta initiativ.
riskera ett nej.
visa något personligt.
är precis sådant som kan kännas farligt.
Det går inte att skapa närhet utan någon risk
Du kan minska risk.
Välja människor med omsorg.
Bygga tillit gradvis.
Men du kan inte få en nära relation där ingen någonsin kan:
missförstå.
säga nej.
bli ointresserad.
tycka annorlunda.
Om målet är fullständig säkerhet blir priset lätt distans.
Att leva socialt innebär därför en viss tolerans för:
Jag vet inte exakt vad personen tycker.
Efter ett möte – försök att inte hålla rättegång
Du kommer hem.
Hjärnan vill börja:
Vad gjorde jag fel?
Prova en annan struktur.
Vad var helt normalt?
Vad fungerade?
Vad vet jag faktiskt?
Vad försöker jag gissa?
Finns något konkret jag behöver lära mig?
Sedan:
Kan analysen få vara färdig?
Det betyder inte att du aldrig ska reflektera över sociala situationer.
Vi kan alla lära oss.
Men reflektion behöver kunna sluta.
En systematisk översikt och metaanalys från 2024 fann att psykologiska interventioner kunde minska både grubblande före och efter sociala situationer hos vuxna med social ångest, vilket stödjer att dessa processer går att påverka.
När bör du söka professionellt stöd?
Att ibland känna sig nervös bland människor behöver inte behandlas.
Men det är rimligt att söka professionellt stöd om rädslan är stark och återkommande och börjar hindra dig från att:
arbeta.
studera.
skapa relationer.
delta i sociala situationer.
säga vad du tycker.
göra sådant som är viktigt för dig.
1177 rekommenderar att söka hjälp när nervositet eller ångest i sociala situationer hindrar dig från att må bra eller göra det du vill i vardagen. KBT och läkemedel anges som behandlingsalternativ, och KBT beskrivs som den psykoterapeutiska behandling som brukar hjälpa bäst vid social ångest.
Forskningen stödjer också psykoterapeutisk behandling. En systematisk översikt och metaanalys från 2024 av 66 randomiserade studier med sammanlagt 5 560 deltagare fann att psykoterapi minskade symtom vid social ångest jämfört med kontrollvillkor, även om författarna samtidigt noterade risk för bias i delar av forskningsunderlaget.
Nästa sociala situation behöver inte bli perfekt
Det är lätt att göra förändringen till ännu en prestation.
Nästa gång ska jag:
vara avslappnad.
prata mycket.
inte rodna.
inte analysera.
ha perfekt ögonkontakt.
Nej.
Kanske räcker nästa steg med:
Jag går dit.
Jag stannar lite längre.
Jag säger det jag tänkte säga trots att rösten känns nervös.
Jag låter en paus finnas.
Jag låter bli att förklara den där meningen en gång till.
Jag går hem utan att analysera kvällen i två timmar.
Det behöver inte kännas bekvämt för att vara ett steg framåt.
Du behöver inte prestera dig fram till rätten att tillhöra
Kanske är det den mest grundläggande frågan.
Social ångest kan göra varje möte till ett prov.
Var jag tillräckligt:
rolig?
intressant?
avslappnad?
smart?
trevlig?
Men relationer byggs inte enbart mellan människor som alltid säger rätt saker.
De byggs mellan människor som:
ibland blir nervösa.
tappar tråden.
säger något konstigt.
missförstår.
reparerar.
skrattar.
är tysta.
och fortsätter mötas ändå.
Nästa gång tanken kommer:
Tänk om de tycker att jag är konstig?
kanske svaret inte behöver vara:
Nej, det kommer de absolut inte göra.
Du kan inte lova det.
Ett mer hållbart svar kan vara:
Jag kan inte kontrollera exakt vad alla människor tänker om mig.
Men jag vill inte låta den osäkerheten bestämma hela mitt liv.
Det är en annan sorts trygghet.
Inte säkerheten i att aldrig bli bedömd.
Utan tryggheten i att kunna vara bland människor även när du inte helt kan kontrollera deras bedömning.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver symtom vid social ångest, rädsla för att bli granskad, undvikande och säkerhetsbeteenden samt när det är lämpligt att söka vård och vilka behandlingsalternativ som finns.
PubMed – Post-event rumination and social anxiety: a systematic review and meta-analysis
Den systematiska översikten och metaanalysen från 2024 undersökte sambandet mellan social ångest och grubblande efter sociala situationer.
Översikten omfattade 26 studier med sammanlagt 1 524 deltagare och fann att psykologisk behandling kunde minska både grubblande inför och efter sociala situationer.
Den systematiska översikten och metaanalysen från 2024 omfattade 66 randomiserade studier med sammanlagt 5 560 deltagare och fann att psykoterapi minskade symtom vid social ångest jämfört med kontrollvillkor. Författarna noterade samtidigt betydande risk för bias i delar av evidensunderlaget.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Nervositet i sociala situationer är vanligt och innebär inte automatiskt att en person har social ångestsyndrom. Diagnos och behandlingsbehov behöver bedömas individuellt. Artikeln ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling.