Du kanske är den som kommer ihåg vad som behöver göras.
Den som ser till att saker blir klara.
Den som försöker förebygga problem innan de uppstår.
På arbetet tar du kanske ett extra ansvar när andra inte hinner. I relationer märker du snabbt om någon är missnöjd. Hemma kan du känna att det är ditt ansvar att få vardagen att fungera.
Utifrån kan det se ut som engagemang och pålitlighet.
Och ofta är det precis det.
Men när ansvarstagandet blir så omfattande att du känner dig ansvarig även för sådant du egentligen inte kan styra kan det börja kosta mycket energi.
Du kanske tänker:
”Om inte jag gör det kommer det inte att bli gjort.”
”Jag borde ha förstått att något var fel.”
”Jag måste se till att alla är nöjda.”
”Jag borde kunna lösa det här.”
”Tänk om något går fel för att jag inte gjorde tillräckligt?”
Då handlar ansvar inte längre bara om vad du faktiskt behöver göra.
Det börjar också handla om att försöka kontrollera sådant som ligger utanför ditt eget handlingsutrymme.
Ansvar är i grunden något värdefullt
Att kunna ta ansvar är en viktig förmåga.
Det gör att vi kan hålla överenskommelser, slutföra uppgifter, ta hand om relationer och bidra till att saker fungerar.
Problemet är därför inte ansvar i sig.
Det blir mer komplicerat när gränsen mellan ditt ansvar och andras ansvar börjar suddas ut.
Du kanske tar ansvar för:
hur andra människor känner sig.
hur andra reagerar på dina beslut.
att alla arbetsuppgifter blir lösta.
att ingen blir besviken.
att konflikter aldrig uppstår.
att andra människor får det de behöver.
att inget någonsin går fel.
Det är ett betydligt större ansvar än någon människa kan bära.
När ansvar övergår i överansvar
Överansvar innebär inte nödvändigtvis att du gör för mycket rent praktiskt.
Det kan också vara mentalt.
Du kanske sitter hemma och funderar över en kollegas problem.
Går igenom ett samtal flera gånger för att försäkra dig om att du inte sa något fel.
Planerar hur andra människor ska reagera.
Försöker förutse alla risker.
Eller känner skuld över att inte ha gjort mer, trots att situationen egentligen inte var din att lösa.
Överansvaret kan därför fortsätta även när du har lämnat arbetet eller situationen.
Kroppen är hemma.
Men ansvaret följer med i tankarna.
Varför utvecklar vissa människor ett starkt överansvar?
Det finns sällan en enda förklaring.
För vissa människor har ansvarstagande länge varit ett sätt att skapa trygghet.
Kanske fick du tidigt mycket uppskattning för att vara självständig, hjälpsam eller duktig.
Kanske lärde du dig att konflikter blev mindre om du anpassade dig.
Kanske fanns människor omkring dig vars reaktioner var svåra att förutse.
Eller så har du under lång tid haft roller där andra faktiskt har förlitat sig mycket på dig.
När ansvarstagandet fungerar väl kan det dessutom förstärkas.
Du blir uppskattad.
Får fler uppgifter.
Andra vet att de kan vända sig till dig.
Till slut kan det bli svårt att skilja mellan:
”Jag kan hjälpa till.”
och:
”Jag måste hjälpa till.”
När självkänslan blir kopplad till att vara behövd
För vissa blir känslan av värde nära kopplad till vad de gör för andra.
Det kan kännas tryggt att vara:
den som löser problem.
den som alltid ställer upp.
den som vet vad som behöver göras.
den som andra kan lita på.
Men om självkänslan i hög grad bygger på att vara användbar kan det bli svårt att sätta gränser.
Vad händer om du säger nej?
Om någon annan löser uppgiften?
Om du inte är tillgänglig?
Om någon blir besviken?
Då kan en vanlig gräns börja kännas som något mycket större.
Inte bara:
”Jag kan inte hjälpa till den här gången.”
Utan nästan:
”Vad säger det om mig om jag inte hjälper?”
Läs också: Varför känner jag mig aldrig tillräcklig? – självkritik, höga krav och perfektionism
Överansvar på arbetsplatsen
I arbetslivet kan överansvar vara särskilt svårt att upptäcka eftersom beteendet ofta uppskattas.
Du kanske är den som:
stannar kvar när något behöver bli klart.
svarar snabbt på mejl.
tar över när någon annan inte hinner.
förbereder dig mer än vad uppgiften kräver.
försöker lösa problem innan du ber om hjälp.
har svårt att lämna ifrån dig en uppgift.
känner ansvar även för sådant du inte har mandat att påverka.
På kort sikt kan detta bidra till att arbetet fungerar.
Men om det blir ett permanent sätt att kompensera för hög arbetsbelastning, otydliga roller eller otillräckliga resurser kan det bli ohållbart.
En enskild person kan inte långsiktigt bära strukturella problem genom att själv anstränga sig mer.
”Det går snabbare om jag gör det själv”
En vanlig tanke hos personer med starkt ansvarstagande är:
”Det är enklare om jag bara gör det själv.”
Och ibland är det sant.
På kort sikt.
Att delegera, be om hjälp eller låta någon annan lösa en uppgift kan kräva kommunikation och innebära viss osäkerhet.
Men om du alltid löser situationen själv kan allt mer ansvar gradvis samlas hos dig.
Andra får heller inte möjlighet att utveckla eller ta sitt eget ansvar.
Det som först var effektivt kan därför efter hand bli ett mönster som ökar din belastning.
När du känner ansvar för andras känslor
Överansvar kan också visa sig i relationer.
Du märker att någon är irriterad och börjar omedelbart fundera över vad du gjort.
En vän blir besviken och du känner att du borde ändra ditt beslut.
En kollega verkar stressad och du börjar fundera på hur du kan avlasta personen.
Empati är en viktig förmåga.
Men empati är inte samma sak som ansvar.
Du kan förstå att någon är besviken utan att behöva ändra ett rimligt beslut.
Du kan bry dig om en annan människa utan att kunna lösa hennes problem.
Du kan sätta en gräns även när någon annan önskar något annat.
Om detta är ett återkommande mönster kan du läsa vår fördjupande artikel Varför känner jag mig ansvarig för hur andra mår? – när andras känslor blir ditt ansvar
Dåligt samvete betyder inte alltid att gränsen var fel
När människor börjar minska sitt överansvar kommer ofta skuldkänslor.
Du kanske tackar nej till en uppgift och tänker:
”Jag borde egentligen hjälpa.”
Du lämnar arbetet i tid och tänker:
”De andra är ju fortfarande kvar.”
Du säger att du inte kan ta ansvar för något och börjar senare tvivla på beslutet.
Det är lätt att tolka skulden som bevis på att gränsen var fel.
Men känslor fungerar inte alltid så.
Skuld kan också uppstå därför att du gör något som bryter mot ett invant mönster.
Om du under lång tid har varit den som alltid ställer upp kan ett normalt nej kännas ovanligt.
Det betyder inte automatiskt att det är fel.
Skillnaden mellan ansvar och kontroll
Ett viktigt sätt att förstå överansvar är att skilja mellan ansvar och kontroll.
Du kan ansvara för att förbereda dig inför ett möte.
Du kan inte kontrollera exakt vad alla andra kommer att tycka.
Du kan ansvara för att kommunicera tydligt.
Du kan inte kontrollera att ingen blir besviken.
Du kan ansvara för att göra ditt arbete professionellt.
Du kan inte garantera att du aldrig gör ett misstag.
Du kan ansvara för att uppmärksamma en orimlig arbetsbelastning.
Du kan inte ensam lösa organisationens resursproblem.
När dessa skillnader blir tydligare kan ansvaret bli mer realistiskt.
Vad är faktiskt mitt ansvar?
När du känner att du måste lösa en situation kan du stanna upp och fråga:
Vad är mitt faktiska ansvar här?
Vad har jag mandat att påverka?
Vad kan jag bidra med?
Vad tillhör någon annan?
Finns det något jag försöker kontrollera som egentligen inte går att kontrollera?
Vad skulle vara ett tillräckligt bra sätt att ta ansvar?
Den sista frågan kan vara särskilt viktig om du har höga krav på dig själv.
Ansvar behöver inte innebära att göra allt som är möjligt.
Det kan innebära att göra det som rimligen hör till din roll.
När perfektionism förstärker överansvaret
Överansvar och perfektionistiska krav kan förstärka varandra.
Om du känner att saker måste göras på ett visst sätt kan det bli svårt att släppa kontrollen.
Du kanske tänker:
”Jag måste kontrollera en gång till.”
”Jag kan inte lämna ifrån mig det här ännu.”
”Det borde vara bättre.”
”Jag måste vara säker.”
Problemet är att perfektion saknar en tydlig slutpunkt.
Det går nästan alltid att:
kontrollera lite mer.
förbereda sig lite längre.
förbättra ytterligare en detalj.
En mer hållbar fråga kan därför vara:
Vad kräver situationen faktiskt?
I stället för:
Vad mer skulle jag kunna göra?
Överansvar kan bli ett sätt att minska osäkerhet
Det finns ytterligare en anledning till att det kan kännas svårt att släppa ansvar.
Kontroll minskar osäkerhet.
Om du själv kontrollerar uppgiften vet du hur den blir gjord.
Om du själv planerar behöver du inte vänta på någon annan.
Om du försöker förutse alla problem minskar risken att bli överraskad.
Om du löser situationen själv slipper du kanske undra om någon annan kommer att göra det.
Det kan ge trygghet på kort sikt.
Men priset kan bli att du successivt tar ansvar för allt fler saker.
Efter en tid kan känslan bli:
Om jag släpper taget faller allt.
Då är det värt att fråga:
Är detta faktiskt sant?
Eller har jag blivit så van vid att bära ansvaret att jag inte längre vet vad som skulle hända om andra fick bära sin del?
Att be om hjälp är också ansvarstagande
Personer som tar mycket ansvar kan ibland uppleva hjälp som ett misslyckande.
”Jag borde klara det här själv.”
Men att be om hjälp kan vara ett uttryck för gott omdöme.
Särskilt när uppgiften faktiskt kräver fler resurser än du har.
På arbetsplatsen kan ansvar ibland innebära att säga:
”Jag hinner inte båda dessa uppgifter. Vad ska prioriteras?”
”Jag behöver stöd för att kunna genomföra det här.”
”Det här ligger utanför mitt mandat.”
”Arbetsbelastningen är inte hållbar som den ser ut nu.”
Det är inte att undvika ansvar.
Det är att tydliggöra vilka förutsättningar som krävs för att kunna ta ansvar på ett rimligt sätt.
När överansvar gör återhämtningen svår
Om du ständigt känner att det finns något mer du borde göra kan det också bli svårt att återhämta sig.
Även när du är ledig fortsätter kanske tankarna:
Borde jag svara på mejlet?
Behöver någon mig?
Har jag missat något?
Borde jag förbereda morgondagen?
Då blir fritiden inte helt fri från ansvar.
Det är en anledning till att människor med starkt ansvarstagande kan känna sig trötta trots att de försöker vila.
Återhämtning kräver inte att alla problem är lösta.
Ibland kräver den att vissa saker får förbli olösta tills det faktiskt är dags att hantera dem.
Läs också: Stress – symtom, orsaker och vägar till återhämtning
Öva på att låta andra bära sitt ansvar
Ett sätt att minska överansvar är att observera vad som händer när du inte automatiskt går in och löser situationen.
Om en kollega har en uppgift – låt personen börja med den.
Om någon blir besviken – låt känslan få finnas utan att du omedelbart försöker förändra den.
Om du har bett om prioritering – vänta på svaret i stället för att försöka göra allt.
Om någon annan behöver komma ihåg något – se vad som händer om du inte påminner först.
Det kan kännas ovant.
Andra människor kan också reagera.
Särskilt om de har blivit vana vid att du tar ett stort ansvar.
Men en ny gräns behöver inte vara fel bara för att den märks.
Det kan vara svårt att se vad som händer eftersom överansvar ofta fungerar
Det här är en viktig komplikation.
När du tar över uppgiften blir den kanske klar.
När du påminner kommer personen ihåg.
När du stannar kvar blir arbetet färdigt.
När du kontrollerar en extra gång upptäcker du kanske ett fel.
Överansvaret kan alltså ge positiva resultat.
Det är en anledning till att beteendet kan vara svårt att förändra.
Men frågan är inte bara:
Fungerade det?
Fråga också:
Behövde det vara jag?
Var ansvaret rimligt?
Vad kostade det?
Och vad händer på längre sikt om jag alltid är den som kompenserar?
Du behöver inte bli mindre engagerad
Att minska överansvar betyder inte att bli likgiltig.
Det handlar inte om att sluta hjälpa andra eller göra ett bra arbete.
Målet är snarare att utveckla ett mer hållbart ansvarstagande.
Du kan fortfarande vara:
engagerad.
noggrann.
hjälpsam.
pålitlig.
Men utan att automatiskt ta ansvar för allt som händer omkring dig.
När problemet egentligen finns i organisationen
Det är särskilt viktigt att inte göra all arbetsrelaterad belastning till en fråga om personliga gränser eller individuellt ansvar.
Om verksamheten är underbemannad kan en enskild person inte långsiktigt lösa problemet genom att arbeta hårdare.
Om ansvarsfördelningen är otydlig behöver den tydliggöras.
Om arbetsmängden regelbundet är större än vad arbetstiden och resurserna rymmer behöver prioriteringar och förutsättningar hanteras organisatoriskt.
Individuella strategier kan öka handlingsutrymmet.
Men de ersätter inte ett fungerande arbetsmiljöarbete.
Frågor att fundera över
Tänk på en situation där du nyligen kände ett stort ansvar.
Vad var faktiskt ditt ansvar?
Vad tog du ansvar för utöver det?
Vad var du rädd skulle hända om du inte gjorde mer?
Försökte du förhindra att någon annan blev besviken?
Försökte du kontrollera ett resultat som egentligen inte gick att kontrollera?
Fanns det något som tillhörde någon annans ansvar?
Vad hade varit ett rimligt ansvar i situationen?
Vad hade kunnat lämnas?
Vad hade kunnat delegeras?
Vad hade någon annan kunnat bära?
Det kan vara lättare att upptäcka överansvar i efterhand än mitt i situationen.
Med tiden kan skillnaden bli tydligare även i stunden.
När bör du söka professionellt stöd?
Att vara ansvarstagande är inte ett psykiskt problem.
Det finns dessutom perioder i livet där människor faktiskt behöver bära ett större ansvar, exempelvis vid sjukdom, omsorg om närstående, kriser eller särskilt krävande arbetssituationer.
Professionellt stöd kan däremot vara värdefullt om överansvaret under längre tid bidrar till:
stark stress.
svårigheter att återhämta sig.
återkommande skuldkänslor.
problem med att sätta gränser.
svårigheter att delegera eller be om hjälp.
konflikter eller obalans i relationer.
eller en känsla av att allt omkring dig är beroende av att du håller ihop det.
I psykoterapi kan sådana mönster undersökas utifrån bland annat självkänsla, prestationskrav, relationer, kontrollbehov, tidigare erfarenheter och den aktuella livs- eller arbetssituationen.
Målet behöver inte vara att bli mindre ansvarstagande.
Det kan vara att få större frihet att avgöra vilket ansvar som faktiskt är ditt.
Ett hållbart ansvar har gränser
Att vara ansvarstagande är en styrka.
Men styrkor behöver också kunna regleras.
Noggrannhet kan bli överkontroll.
Hjälpsamhet kan bli självuppoffring.
Engagemang kan bli ständig tillgänglighet.
Ansvar kan bli överansvar.
Ett hållbart ansvarstagande innebär därför inte att göra så mycket som möjligt.
Det innebär att kunna se vad som faktiskt är ditt att bära, göra det på ett rimligt sätt och låta resten ligga där det hör hemma.
Du behöver inte lösa allt du kan lösa.
Du behöver inte förebygga varje möjligt problem.
Du behöver inte bära andra människors uppgifter för att vara pålitlig.
Och du behöver inte kontrollera allt omkring dig för att vara ansvarstagande.
Ibland är en viktig del av ansvar just att veta var det egna ansvaret slutar.
Källor och vidare läsning
1177 beskriver bland annat självkänsla, egna behov och betydelsen av att kunna sätta rimliga gränser.
https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/sjalvkansla/
Arbetsmiljöverket – Förebygg ohälsosam arbetsbelastning
Arbetsmiljöverket beskriver arbetsgivarens ansvar för att förebygga ohälsosam arbetsbelastning och betydelsen av balans mellan krav och resurser.
https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/forebygg-ohalsosam-arbetsbelastning/
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Ett starkt ansvarstagande eller överansvar är inte i sig en psykiatrisk diagnos och kan ha många olika orsaker. Artikeln ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning, diagnostik eller behandling.