Du säger något på ett möte.
Ingen reagerar särskilt mycket.
Samtalet fortsätter.
Men några minuter senare börjar du tänka:
Varför sa jag så?
Det lät säkert dumt.
De måste ha tyckt att jag var konstig.
Du känner hur det blir varmt i ansiktet.
Du önskar nästan att du kunde ta tillbaka meningen.
Eller så händer något ännu mindre.
Du råkar glömma ett namn.
Svarar fel på en fråga.
Blir känslosam inför någon.
Ber om hjälp.
Gör ett misstag.
Får kritik.
Någon verkar besviken på dig.
Och det är som om situationen snabbt förändras från:
Jag gjorde något jag inte är nöjd med.
till:
Det är något fel på mig.
Det är där skam kan bli så kraftfull.
Den handlar inte bara om vad som hände.
Den kan börja handla om vem du tror att du är.
Skam är en mänsklig känsla
Skam är inte i sig ett tecken på psykisk sjukdom.
1177 beskriver skuld och skam som exempel på svåra men normala mänskliga känslor. Känslor kan uppstå som reaktioner på sådant vi upplever, tänker eller är med om och fyller olika funktioner.
Det betyder inte att skam alltid är hjälpsam.
Precis som oro, ilska eller rädsla kan den bli oproportionerligt stark.
Problemet är alltså sällan:
Jag känner skam ibland.
En mer relevant fråga är:
Vad får skammen mig att tro om mig själv?
Och vad börjar jag göra för att slippa känna den?
Skam och skuld är inte riktigt samma sak
Orden används ibland som om de betydde samma sak.
Men inom psykologisk forskning brukar man skilja mellan dem, även om gränsen inte alltid är helt enkel.
Skuld är ofta mer kopplad till en handling:
Jag gjorde något jag ångrar.
Skam kan lättare beröra självbilden:
Jag är dålig.
Jag är pinsam.
Jag duger inte.
Jag är fel.
Forskningslitteraturen beskriver just hur skam ofta innebär en negativ värdering av den egna personen eller en upplevd otillräcklighet, medan skuld oftare är kopplad till ansvar för något man gjort. Forskarna betonar samtidigt att känslorna kan överlappa och förekomma samtidigt.
Skillnaden kan verka liten.
Men den får stora konsekvenser.
”Jag gjorde något dumt.”
går att reparera.
”Jag är dum.”
är svårare.
Ett misstag kan bli en identitet
Du skickar ett mejl med ett fel.
En person med mer proportionerlig självkritik kanske tänker:
Oj. Det där blev fel. Jag rättar det.
Men om skam aktiveras snabbt kan tankarna fortsätta:
Hur kunde jag missa det?
De kommer tro att jag är inkompetent.
Jag borde ha kontrollerat bättre.
Varför klarar alla andra sådant här?
Plötsligt handlar mejlet inte längre om ett stavfel.
Det har blivit ett test av ditt värde.
Det är en mycket tyngre börda att bära.
Skam förstorar betydelsen av vad andra tycker
Skam är nära kopplad till hur vi föreställer oss att vi framstår inför andra.
Du börjar nästan se dig själv utifrån.
Hur såg jag ut?
Hur lät jag?
Vad tror de om mig nu?
Har deras bild av mig förändrats?
Det behöver inte ens finnas någon faktisk kritik.
Det kan räcka att du föreställer dig den.
Du säger något.
Den andra personen är tyst några sekunder.
Skammen börjar fylla i resten:
Hon tyckte det var konstigt.
Han tappade respekten för mig.
Nu gjorde jag bort mig.
Men tystnaden var ett faktum.
Resten var en tolkning.
Du kanske blir expert på att upptäcka tecken på att du gjort bort dig
Ett ansiktsuttryck.
En paus.
Ett kort svar.
En person som tittar bort.
Någon som inte skrattar.
Det sociala livet innehåller mängder av tvetydig information.
Om du redan är rädd för att framstå som fel kan uppmärksamheten börja leta särskilt noggrant efter tecken som bekräftar det.
Samtidigt märker du kanske mindre av:
personen som log.
frågan som visade intresse.
komplimangen.
det vänliga meddelandet efteråt.
att ingen annan verkade tänka särskilt mycket på situationen.
Skammen fungerar då nästan som ett filter.
Kritik kan bli särskilt svår när skammen kommer snabbt
Någon säger:
”Jag tror att den här delen behöver utvecklas.”
Du hör:
Du är dålig på ditt arbete.
En partner säger:
”Jag blev ledsen när du gjorde så.”
Du hör:
Du är en dålig partner.
En vän säger:
”Jag hade önskat att du hörde av dig.”
Du hör:
Du är en dålig vän.
Problemet är att återkopplingen blir mycket svårare att använda när hela självkänslan samtidigt känns hotad.
Du behöver inte längre bara förstå:
Vad hände?
Du försöker försvara dig mot:
Vad betyder detta om mig?
Läs också: Varför tar jag åt mig så mycket av kritik? – när återkoppling känns som ett personligt avvisande
Försvar kan vara ett sätt att slippa skammen
Du får kritik.
Omedelbart säger du:
”Det var faktiskt inte mitt fel.”
”Ingen berättade det för mig.”
”Du gör ju själv samma sak.”
Ibland är ett försvar helt rimligt.
Kritik kan vara orättvis.
Men ibland kommer försvaret innan du ens hunnit bedöma vad personen faktiskt sa.
Varför?
För att ett erkännande kan kännas farligt.
Om:
Jag gjorde fel.
omedelbart riskerar att bli:
Jag är värdelös.
blir det begripligt att du vill fly från den första meningen.
Skam kan också göra att du förklarar för mycket
Du säger nej till något.
Sedan börjar du förklara.
Och fortsätter.
Du vill att den andra personen verkligen ska förstå att du inte är:
lat.
självisk.
otrevlig.
ointresserad.
Du kanske inte bara försöker förklara beslutet.
Du försöker kontrollera vad beslutet ska få säga om dig som person.
Detsamma kan hända när du gjort ett misstag.
”Jag vet att det blev fel, men anledningen var egentligen att…”
Förklaringen blir ett försök att skydda identiteten.
Du kan också försöka bli perfekt för att slippa skämmas
Om misstag skapar stark skam blir den logiska lösningen:
Gör inga misstag.
Var alltid förberedd.
Säg rätt saker.
Kom i tid.
Se rätt ut.
Prestera bra.
Ha kontroll.
Tänk innan du talar.
Kontrollera en gång till.
Problemet är uppenbart.
Ingen människa kan leva så.
Perfektionismen lovar:
Om du gör allt rätt slipper du känna dig otillräcklig.
Men eftersom fullständig perfektion inte går att uppnå blir skammen fortfarande möjlig.
Perfektion kan dessutom flytta sig
Du gör ett bra arbete.
Men tänker:
Det borde jag kunna.
Du får beröm.
Men:
De vet inte hur mycket tid jag lade ner.
Du lyckas med något svårt.
Men:
Nästa gång kanske jag misslyckas.
Det innebär att framgången inte riktigt får korrigera självbilden.
Den negativa informationen räknas.
Den positiva diskvalificeras.
1177 beskriver att självkänsla handlar om hur man ser på sitt eget värde och att personer med låg eller sårbar självkänsla bland annat kan vara rädda för vad andra tycker, jämföra sig mycket och ställa höga krav på sig själva.
Skam kan börja långt innan du gjort något fel
Det är ytterligare en viktig aspekt.
Du går in i en social situation och tänker redan:
Jag hoppas att jag inte gör bort mig.
Nu försöker du förebygga skammen.
Du kanske:
säger mindre.
undviker att ta plats.
inte frågar.
inte visar vad du tycker.
tackar nej till situationen.
låter andra bestämma.
förbereder vanliga samtal i förväg.
Skammen handlar alltså inte bara om det förflutna.
Rädslan för framtida skam kan börja styra beteendet.
”Om jag inte visar så mycket av mig kan ingen döma mig”
Det kan fungera.
Till viss del.
Du håller tillbaka.
Ingen får se vad du egentligen tänker.
Du berättar inte att du är osäker.
Du visar inte vad du längtar efter.
Du säger inte att du behöver någon.
Risken att bli bedömd minskar.
Men något annat minskar också:
möjligheten att faktiskt bli känd.
Det skapar en smärtsam paradox.
Du vill bli accepterad som du är.
Men är samtidigt så rädd för att visa vem du är att andra aldrig riktigt får möjlighet att göra det.
Skam älskar hemligheter
Det här kan vara ett starkt mönster.
Du tänker:
Om någon visste detta skulle de se på mig annorlunda.
Det kan handla om:
ett misstag.
ekonomiska problem.
en relation.
sexuella tankar.
något från barndomen.
hur dåligt du mår.
något du ångrar.
ett misslyckande.
något med kroppen.
Skammen säger:
Dölj det.
Det kan ibland vara klokt.
Alla människor behöver integritet och alla personer är inte trygga att anförtro sig åt.
Men om skammen gör att du inte kan berätta något viktigt för någon alls blir du ensam med både erfarenheten och föreställningen att den gör dig oacceptabel.
Då får skammen aldrig möta verkligheten
Du tänker:
Om någon visste skulle personen lämna mig.
Men du berättar aldrig.
Därför får du heller aldrig veta om det faktiskt är sant.
Skammens teori kan fortsätta leva helt ostörd.
Det betyder inte att du ska berätta allt för vem som helst.
Det innebär snarare att tillit ibland kan byggas gradvis.
Lite information.
En trygg person.
Se vad som händer.
Skam kan få dig att vilja försvinna
Inte bokstavligen nödvändigtvis.
Men socialt.
Du gör något pinsamt och första impulsen är:
Jag vill gå härifrån.
Du får kritik och vill undvika personen efteråt.
Du känner dig otillräcklig och börjar dra dig undan.
Skam förknippas ofta med sociala motiv och beteenden, men forskningen visar samtidigt att reaktionen inte alltid är enkel. Skam kan både kopplas till tillbakadragande och i vissa sammanhang till försök att återknyta till andra.
Det är viktigt.
Känslan säger inte automatiskt vad du bör göra.
Du kanske undviker personen som såg dig göra misstaget
Du råkade säga fel på mötet.
Nästa dag ser du kollegan i korridoren.
Du får lust att gå åt andra hållet.
Men vad kommer kollegan tänka om dig?
Kanske ingenting alls.
Det som är enormt i ditt minne kan ha varit en tvåsekundershändelse i någon annans dag.
Om du undviker personen får du ingen ny information.
Du blir kvar med den version skammen redan skapade.
Skam kan också göra det svårt att be om ursäkt
Det låter motsägelsefullt.
Om jag skäms borde jag väl lättare säga förlåt?
Inte alltid.
För en genuin ursäkt kräver att du står kvar och erkänner:
Det här gjorde jag.
Om erkännandet känns som ett hot mot hela självkänslan kan du i stället:
förklara.
försvara.
minimera.
skylla på omständigheterna.
byta ämne.
En mer stabil självkänsla gör ofta ansvarstagande lättare.
Jag kan säga:
”Det där gjorde jag fel.”
utan att behöva fortsätta:
”Därför är jag en värdelös människa.”
Ansvar och självnedvärdering är olika saker
Det är kanske en av artikelns viktigaste skillnader.
Du kan ha gjort något dumt.
Sårat någon.
Misslyckats.
Varit självisk.
Fattat ett dåligt beslut.
Det ska inte förnekas.
Men ansvarstagande kräver inte att du först attackerar dig själv.
Tvärtom kan överdriven skam ibland göra det svårare att se händelsen klart.
Om all energi går åt till:
Jag är hemsk.
finns mindre utrymme för:
Vad gjorde jag?
Vad blev konsekvensen?
Vad behöver jag reparera?
Vad vill jag göra annorlunda nästa gång?
Självkritik kan kännas som ett sätt att hålla sig moralisk
Du kanske tänker:
Om jag inte är hård mot mig själv kommer jag bli självgod.
Sluta anstränga mig.
Göra samma misstag igen.
Det kan därför kännas nästan ansvarsfullt att fortsätta straffa sig själv.
Men hård självkritik är inte samma sak som noggrann självreflektion.
En systematisk forskningsöversikt har funnit samband mellan hög självkritik och flera typer av psykiska besvär, inklusive depressiva symtom, social ångest och interpersonella problem. Forskarna framhåller samtidigt att självkritik är ett komplext fenomen och att all självvärdering inte är dysfunktionell.
Frågan är därför inte:
Får jag aldrig kritisera mig själv?
Utan:
Hjälper sättet jag talar till mig själv mig att förstå och förändra något?
Eller gör det mig bara mindre?
Det finns stor skillnad mellan självkritik och självkorrigering
Självkritik:
”Du är så dum. Hur kunde du göra så?”
Självkorrigering:
”Det där blev inte bra. Vad behöver jag göra annorlunda?”
Självkritik:
”Du klarar aldrig någonting.”
Självkorrigering:
”Jag underskattade hur lång tid detta skulle ta.”
Självkritik:
”Ingen normal människa hade reagerat så här.”
Självkorrigering:
”Jag reagerade starkt. Vad blev jag så berörd av?”
Den andra formen är inte snäll i betydelsen att allt accepteras.
Den kan vara mycket mer krävande.
Men den riktar kravet mot beteendet.
Inte mot ditt människovärde.
Tidiga erfarenheter kan påverka vad som väcker skam
Självkänslan utvecklas över tid.
1177 beskriver att den påverkas både av personliga förutsättningar, uppväxt och hur man blivit sedd och bemött av andra, samtidigt som erfarenheter senare i livet också kan påverka den.
Kanske blev misstag mycket uppmärksammade när du växte upp.
Kanske blev du retad.
Jämförd.
Kritiserad.
Eller så behövde ingen uttryckligen säga:
Du duger bara när du lyckas.
Det räckte att du märkte när du fick mest uppskattning.
När du var:
duktig.
hjälpsam.
lugn.
framgångsrik.
självständig.
Då kan regler utvecklas:
Jag får inte vara besvärlig.
Jag måste göra rätt.
Jag får inte behöva för mycket.
Jag måste vara kompetent.
Det betyder inte att all skam kommer från barndomen
Människor kan utveckla stark skam efter många olika erfarenheter.
Mobbning.
En destruktiv relation.
Arbetslöshet.
Sjukdom.
Ekonomiska problem.
Sexuella erfarenheter.
Ett offentligt misslyckande.
Social utsatthet.
Traumatiska händelser.
Eller återkommande situationer där man upplevt sig förminskad.
Det går därför inte att dra en enkel slutsats om orsaken bara utifrån att någon känner mycket skam.
Du kan också skämmas över att du skäms
Första nivån:
Jag gjorde bort mig.
Andra nivån:
Varför reagerar jag så starkt på detta?
Nu skäms jag för att jag är så känslig också.
Det blir en märklig spiral.
Du har en mänsklig emotionell reaktion.
Och använder sedan samma skamsystem för att bedöma reaktionen.
Det är sällan särskilt hjälpsamt.
”Alla andra verkar så trygga”
Kanske.
Men du har tillgång till deras utsida.
Och hela din egen insida.
Du ser personen hålla presentationen.
Du hör inte tanken:
Jag kommer göra bort mig.
Du ser någon ta emot kritik lugnt.
Du vet inte vad personen tänker efteråt.
Du ser en självsäker bild på sociala medier.
Du ser inte den timme som användes för att välja den.
Vi kan därför lätt jämföra:
min osäkerhet.
med:
andras presentation av sig själva.
Det blir en ganska orättvis jämförelse.
Skam kan minska när du gör upplevelsen mer specifik
När tanken kommer:
Jag är värdelös.
fråga:
Vad hände egentligen?
Var konkret.
Jag tappade bort mig under presentationen i ungefär tio sekunder.
Jag glömde att svara på mejlet.
Jag blev för hård i tonen mot min partner.
Jag visste inte svaret på frågan.
Det första språket beskriver identiteten.
Det andra beskriver händelsen.
Händelser går att bedöma.
Reparera.
Lära sig av.
Identitetsdomar är mycket svårare att arbeta med.
Separera fakta från skammens berättelse
Exempel:
Fakta:
Min chef bad mig göra om en del av rapporten.
Skammens berättelse:
Hon har förstått att jag egentligen är inkompetent.
Fakta:
Jag blev röd i ansiktet när jag pratade.
Skammens berättelse:
Alla tyckte synd om mig.
Fakta:
Min partner blev besviken.
Skammens berättelse:
Jag är självisk.
Du behöver inte bestämma att berättelsen är falsk.
Bara upptäcka att den inte är samma sak som faktumet.
Prova frågan: Vad skulle jag tänka om någon annan gjorde samma sak?
En kollega gör samma misstag.
Tycker du:
Den människan är fullständigt inkompetent.
Eller:
Det där blev fel.
En vän börjar gråta under ett svårt samtal.
Tycker du:
Vilken svag människa.
Eller:
Hon verkar väldigt berörd.
En bekant glömmer ditt namn.
Tänker du på det tre veckor senare?
Förmodligen inte.
Skillnaden mellan de regler du använder för dig själv och de regler du använder för andra kan vara mycket avslöjande.
Du behöver inte ersätta skam med självgodhet
Det finns ofta en rädsla:
Om jag börjar acceptera mig själv kommer jag bara tycka att allt jag gör är bra.
Men alternativen är inte:
Jag är fruktansvärd.
eller:
Jag gör aldrig något fel.
Det finns ett mycket större område däremellan:
Jag är en människa som ibland gör bra saker och ibland dåliga.
Jag har styrkor.
Jag har svagheter.
Jag kan göra misstag.
Jag kan ta ansvar.
Jag kan förändras.
Och mitt människovärde behöver inte omförhandlas vid varje händelse.
Läs också: Självkänsla och självkritik – varför vi dömer oss själva och hur det kan förändras
Självmedkänsla är inte att slippa ansvar
Begreppet kan låta mjukt.
Men självmedkänsla betyder inte:
Det spelar ingen roll vad jag gjorde.
Det kan snarare innebära:
Jag försöker möta min egen svårighet utan att göra situationen värre genom nedvärdering.
En systematisk översikt och metaanalys av randomiserade studier fann att interventioner med fokus på självmedkänsla gav en måttlig minskning av självkritik jämfört med kontrollgrupper. Forskarna påpekade samtidigt att studierna varierade och att evidensen hade metodologiska begränsningar.
Det finns alltså stöd för att sättet människor förhåller sig till sin självkritik går att påverka.
Prova att prata med dig själv som en bra handledare
Inte som din största supporter.
Som en bra handledare.
En bra handledare säger inte:
Allt du gör är fantastiskt.
Men heller inte:
Du är hopplös.
Hen kanske säger:
Det här fungerade.
Det här gjorde det inte.
Här behöver du ta ansvar.
Här tror jag att du är för hård mot dig själv.
Prova igen.
Det går att kombinera:
värme.
tydlighet.
krav.
ansvar.
Stanna kvar lite efter ett pinsamt ögonblick
Du säger något konstigt.
Impulsen är:
Fly.
Byt ämne.
Förklara.
Gå därifrån.
Ibland kan du i stället göra nästan ingenting.
Låt ögonblicket passera.
Se vad som händer.
Ofta fortsätter världen.
Någon pratar vidare.
Fem minuter senare handlar samtalet om något helt annat.
Det ger hjärnan en erfarenhet som grubblandet hemma aldrig kan ge:
Jag gjorde något som kändes pinsamt.
Och jag kunde fortfarande vara kvar.
Undvik att försöka reparera sådant som ingen annan verkar uppfatta som trasigt
Efter ett samtal vill du kanske skriva:
”Jag hoppas att du inte missförstod vad jag sa förut…”
Fråga först:
Finns det någon faktisk indikation på ett missförstånd?
Eller försöker jag få bort min egen skam?
Ibland behöver något redas ut.
Men ibland blir reparationsförsöket bara ytterligare en försäkran:
Säg att du fortfarande tycker att jag är okej.
Om du faktiskt har gjort fel – reparera det konkret
Skam blir ofta vag.
Jag är hemsk.
Ansvar behöver vara specifikt.
Vad gjorde jag?
Vem påverkades?
Behöver jag be om ursäkt?
Behöver något ersättas?
Behöver jag ändra ett beteende?
Sedan:
Kan handlingen få vara avslutad?
Du behöver inte straffa dig själv för evigt för att bevisa att du förstått.
Var försiktig med människor som aktivt använder skam mot dig
All skam skapas inte bara inifrån.
Någon kan regelbundet:
förlöjliga dig.
förminska dina behov.
använda privata saker emot dig.
få dig att känna dig dum när du säger ifrån.
kommentera din kropp eller personlighet på kränkande sätt.
göra misstag till bevis på att du är värdelös.
Då behöver inte huvudfrågan vara:
Hur ska jag bli mindre känslig?
Det kan också vara:
Hur blir jag behandlad?
Att arbeta med skam betyder inte att lära sig tolerera respektlöshet.
En trygg relation kan göra något annat med skammen
Du berättar något du skämts över.
Den andra personen lyssnar.
Kanske säger:
”Jag förstår varför du känner så.”
Eller:
”Det där förändrar inte hur jag ser på dig.”
Det betyder inte att alla problem försvinner.
Men något viktigt händer.
Du får en erfarenhet som konkurrerar med skammens antagande:
Om någon ser detta blir jag avvisad.
Det är en av anledningarna till att relationer kan vara betydelsefulla när skam bearbetas.
När bör du söka professionellt stöd?
Skam är en normal känsla och behöver inte behandlas bara för att den förekommer.
Men professionellt stöd kan vara värdefullt om skammen:
tar mycket plats i vardagen.
gör att du undviker människor eller situationer.
hindrar dig från att söka hjälp.
gör att du ständigt nedvärderar dig själv.
påverkar nära relationer.
gör kritik nästan outhärdlig.
är kopplad till traumatiska erfarenheter.
eller förekommer tillsammans med tydlig depression, ångest eller andra psykiska besvär.
Forskning visar samband mellan hög självkritik och flera typer av psykiska symtom, men samband innebär inte att skam eller självkritik ensamt orsakar ett visst tillstånd.
1177 beskriver också att självkänslan påverkar psykiskt välbefinnande och att stöd kan vara relevant när psykiska besvär påverkar livet och är svåra att hantera på egen hand.
Nästa gång skammen säger ”det är något fel på dig”
Stanna.
Fråga:
Vad hände faktiskt?
Gjorde jag något fel?
Eller känns det bara pinsamt?
Finns något jag behöver reparera?
Vad är jag rädd att andra ska tänka?
Vet jag att de tänker så?
Har jag förvandlat en handling till en dom över hela mig?
Vad skulle jag säga till någon annan som gjort samma sak?
Sedan kan du försöka formulera situationen igen.
Inte:
Jag är hopplös.
Utan:
Jag gjorde ett misstag.
Inte:
Jag är konstig.
Utan:
Jag känner mig väldigt självmedveten efter det jag sa.
Inte:
Jag är en dålig människa.
Utan:
Jag gjorde något jag inte är stolt över och behöver ta ansvar för det.
Skillnaden kan se språklig ut.
Den är större än så.
Den första formuleringen låser fast dig i en identitet.
Den andra lämnar utrymme för handling.
Och kanske är det just det skammen ibland behöver.
Inte att förnekas.
Inte att få bestämma sanningen om vem du är.
Utan att bli tillräckligt konkret för att du ska kunna förstå vad som faktiskt hände, ta ansvar där det behövs och sedan fortsätta vara en människa som fortfarande har värde även efter ett mindre perfekt ögonblick.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver vad självkänsla innebär, hur den kan påverkas av både tidigare och aktuella erfarenheter och hur en sårbar självkänsla kan påverka psykiskt välbefinnande.
1177 – Att må dåligt – så kan du må bättre
1177 beskriver bland annat skuld och skam som vanliga svåra mänskliga känslor och ger generell information om känslor, psykiskt mående och när stöd kan behövas.
PubMed – Reconsidering the Differences Between Shame and Guilt
Artikeln diskuterar psykologiska skillnader och överlappningar mellan skam och skuld, bland annat hur skam ofta är kopplad till upplevd otillräcklighet och självbild medan skuld mer direkt kan beröra ansvar för en handling.
Den systematiska översikten sammanställde forskning om självkritik och fann samband med flera typer av psykiska besvär och interpersonella problem. Författarna diskuterar även olika psykoterapeutiska sätt att arbeta med självkritik.
Metaanalysen omfattade randomiserade kontrollerade studier av interventioner med fokus på självmedkänsla och fann en måttlig minskning av självkritik jämfört med kontrollgrupper. Forskarna framhåller samtidigt variation och metodologiska begränsningar i forskningsunderlaget.
PubMed – The social side of shame: approach versus withdrawal
Studien undersökte skam som social känsla och visade att reaktionen inte enbart behöver innebära tillbakadragande. I vissa situationer kan skam också vara förknippad med en önskan om social närhet eller återknytning.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Skam och självkritik är inte i sig psykiatriska diagnoser och kan förekomma i många olika livssituationer. Stark eller ihållande skam kan också förekomma tillsammans med andra psykiska besvär, vilket behöver bedömas individuellt. Artikeln ersätter inte medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling.