Ångest under träning – när normal pulsökning börjar kännas farlig

Ångest under träning – när normal pulsökning börjar kännas farlig

Ångest under träning kan kännas motsägelsefullt. Du vet kanske att pulsen ska öka när du springer, cyklar, styrketränar eller går uppför en brant backe. Ändå kan hjärtats ökade tempo plötsligt kännas hotfullt. Du saktar ned, känner efter och börjar undra om du håller på att få en panikattack.

Fysisk aktivitet skapar flera kroppsliga sensationer som också kan förekomma vid stark ångest: snabbare puls, kraftigare andning, värme, svettning, muskeltrötthet och ibland lätt yrsel. Därför ligger skillnaden inte alltid i själva kroppssignalen, utan i hur signalen tolkas.

Efter en tidigare panikattack kan detta bli särskilt tydligt. Kroppen börjar arbeta normalt under träningen, men hjärnan känner igen sensationerna från paniken. Tanken ”nu börjar det igen” kan då öka rädslan och göra samma kroppsliga aktivering ännu mer påtaglig.

Den här artikeln handlar om varför normal pulsökning under träning ibland börjar kännas farlig, hur kroppskontroll och undvikande kan förstärka problemet och hur större trygghet i fysisk aktivitet kan byggas stegvis utan att verkliga medicinska varningssignaler ignoreras.

Texten är generell och forskningsinformerad. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk, fysioterapeutisk eller psykoterapeutisk bedömning. Nya, ovanliga eller allvarliga symtom under fysisk aktivitet ska inte automatiskt förklaras med ångest.

Ångest under träning – när normal pulsökning börjar kännas farlig

Under fysisk aktivitet ska kroppen förändras. Hjärtat behöver pumpa mer blod, andningen ökar och temperaturen stiger. För någon som inte är rädd för dessa signaler är de ofta bara tecken på ansträngning. Efter en panikattack eller en period av stark kroppslig oro kan samma signaler däremot få en annan betydelse. Pulsen blir inte bara snabbare – den börjar kännas som ett möjligt tecken på fara. Då kan träningen snabbt övergå från fysisk aktivitet till kroppskontroll. Den centrala frågan blir därför inte bara hur snabbt hjärtat slår, utan vad du tror att signalen betyder och vad du börjar göra när du upptäcker den.

Varför pulsen stiger när du tränar

När musklerna arbetar behöver de mer syre och energi. Hjärtat ökar därför sin arbetsinsats och pulsen stiger. Hur tydligt detta märks påverkas bland annat av aktivitetens intensitet, kondition, temperatur, återhämtning, sömn, stress och individuella förutsättningar. Pulsökning är alltså en normal del av fysisk aktivitet. Samtidigt kan en generell artikel aldrig avgöra om ett visst symtom eller pulsmönster är medicinskt normalt för en viss person. Om du får nya, tydligt avvikande eller oroande symtom under träning behöver de bedömas utifrån din faktiska hälsa. Psykologiskt arbete blir mest relevant när den medicinska säkerhetsfrågan är rimligt klarlagd.

Träning och panik kan skapa liknande kroppsliga sensationer

Snabbare puls, kraftigare andning, värme, svettning och skakighet kan förekomma både under fysisk ansträngning och vid stark ångest. Det gör träning till en särskild situation för den som blivit rädd för kroppens alarmsignaler. En sensation behöver inte förändras särskilt mycket för att betydelsen ska förändras dramatiskt. ”Mitt hjärta arbetar eftersom jag springer” kan på några sekunder bli ”hjärtat slår för fort – något är fel”. När den senare tolkningen aktiveras tillkommer rädsla ovanpå den normala ansträngningen. Kroppen arbetar då både med träningen och med en psykologisk alarmreaktion, vilket kan göra sensationerna ännu tydligare.

Ångestkänslighet kan göra normala kroppssignaler skrämmande

Forskningen använder begreppet ångestkänslighet för rädsla för vad ångestrelaterade kroppssensationer skulle kunna innebära. Hjärtklappning kan exempelvis tolkas som fara, yrsel som ett tecken på att svimning är nära eller förändrad andning som början på kontrollförlust. Ångestkänslighet har ett särskilt tydligt samband med panikproblematik. Under träning blir mekanismen lätt synlig eftersom fysisk aktivitet avsiktligt skapar flera av de sensationer personen redan har lärt sig att frukta. Problemet behöver därför inte vara själva träningsformen. Det kan i stället vara betydelsen som hjärtats, andningens och kroppens normala förändringar har fått.

En tidigare panikattack kan förändra hur träning upplevs

Om du tidigare har fått panik samtidigt som hjärtat rusade kan nästa tydliga pulsökning väcka en snabb varningsreaktion. Du behöver inte aktivt tänka tillbaka på attacken. Kroppssensationen kan vara tillräcklig för att uppmärksamheten ska skärpas. Du känner efter, saktar ned och försöker avgöra om dagens puls känns likadan som då. På så sätt kan en tidigare attack förändra hur helt normal fysisk aktivering tolkas. Om just tiden efter en attack är relevant för dig kan du läsa Efter en panikattack – hur du kan återgå till vardagen utan att bygga nya undvikanden.

Kroppssignalen och tolkningen är två olika delar

Det kan hjälpa att dela upp förloppet. Först kommer en kroppslig signal: du börjar springa och pulsen stiger. Därefter kommer en tolkning: ”Det här är farligt.” Sedan ökar rädslan och du kanske börjar kontrollera pulsen, sänka tempot eller lämna situationen. När allt sker inom några sekunder känns det som en enda händelse. Men delarna fyller olika funktioner. Du kan inte träna utan att kroppen förändras, men du kan gradvis undersöka om varje välbekant träningssignal verkligen behöver följas av samma katastroftolkning och samma säkerhetsstrategi. Den skillnaden skapar en konkret möjlighet till förändring.

När uppmärksamheten lämnar träningen och flyttar in i kroppen

Du kanske börjar passet med fokus på själva aktiviteten men märker efter några minuter att nästan hela uppmärksamheten ligger på hjärtat. Du känner efter hur du andas, om benen känns svaga och om huvudet är lätt. Då tränar du och övervakar kroppen samtidigt. Ju mer detaljerad övervakningen blir, desto fler normala variationer kommer du att upptäcka. Sensationerna är inte inbillade – de får bara mer tid och betydelse. Ett bredare uppmärksamhetsfält kan därför vara hjälpsamt. Lägg också märke till rörelsen, omgivningen och det du faktiskt gör. Kroppen får finnas utan att bli den enda informationskällan.

Pulsklockan kan övergå från träningsverktyg till trygghetskontroll

En pulsklocka kan vara ett användbart träningsverktyg. Men om du börjar titta på den var trettionde sekund för att avgöra om du fortfarande är säker har den fått en annan funktion. Du ser ett lugnande värde, känner tillfällig lättnad och behöver snart kontrollera igen. Då riskerar siffran att bli ett villkor för fortsatt aktivitet. Om pulsmätning ingår i medicinsk uppföljning eller en professionell träningsplan ska relevanta rekommendationer förstås följas. Annars kan du fråga vad du tror skulle hända om du inte fick nästa pulsbesked omedelbart. Svaret kan visa om mätningen främst används för träning eller för att reglera rädsla.

Hjärtklappning kan bli den mest laddade delen av träningspasset

För vissa handlar oron nästan helt om hjärtat. Du känner varje slag, lägger handen mot bröstet eller pausar för att mäta pulsen. Om samma mönster förekommer även utanför fysisk aktivitet kan du läsa Ångest och hjärtklappning – varför pulsen kan bli det du börjar övervaka. Medicinsk avgränsning är samtidigt viktig när hjärtsymtom uppträder under belastning. Nya, tydligt förändrade eller allvarliga symtom ska inte behandlas som psykologiska experiment. När relevanta medicinska frågor är bedömda kan arbetet i stället rikta sig mot den kvarvarande rädslan för välkända kroppssignaler.

Andningen förändras normalt när kroppen arbetar

En kropp som arbetar behöver mer syre och du börjar därför andas snabbare och kraftigare. Om förändrad andning tidigare har varit en paniktrigger kan samma normala respons bli skrämmande. Du kanske börjar övervaka andetagen och saktar ned aktiviteten för att få tillbaka en känsla av ”rätt” andning. Målet är inte att ignorera verkliga andningsproblem eller träna igenom symtom som behöver medicinsk bedömning. Men när reaktionen är välkänd och säkerheten är bedömd kan det vara relevant att låta andningen förändras tillsammans med ansträngningen utan att varje variation måste korrigeras. Fysisk träning innebär att kroppen tillfälligt lämnar sitt viloläge.

Yrsel och ostadighetskänsla behöver bedömas med försiktighet

Yrsel under eller efter fysisk aktivitet kan ha flera möjliga förklaringar. Vätskebrist, energibrist, blodtryck, värme, mediciner, sjukdom och andra kroppsliga faktorer kan spela in. Därför ska ny, uttalad, återkommande eller svårbedömd yrsel inte automatiskt tolkas som panik. När relevanta medicinska frågor är bedömda kan en kvarvarande rädsla för lätt ostadighet däremot ingå i ett panikmönster. Personen kanske börjar undvika övningar, hålla sig nära en vägg eller avbryta så fort kroppen känns annorlunda. Psykologiskt arbete är då inriktat på rädslan och säkerhetsbeteendet – inte på att negligera ett symtom som faktiskt kräver medicinsk uppmärksamhet.

Koffein före träning kan förstärka kroppens aktivering

Kaffe, energidryck och vissa träningsprodukter innehåller koffein som kan förstärka upplevelsen av stimulering. Om du redan är vaksam på puls, skakighet eller rastlöshet kan kombinationen av koffein och fysisk aktivitet kännas särskilt laddad. Då blir det ännu svårare att avgöra vilken del av aktiveringen som kommer från träningen, koffeinet och rädslan. För en specifik genomgång kan du läsa Koffein och panikkänslor – varför stimulans kan likna ångestsymtom. Det innebär inte att alla med ångest behöver undvika koffein, utan att sammanhanget kan vara relevant när du kartlägger ditt eget mönster.

Sömn och stress kan förändra hur samma träningspass känns

En aktivitet som kändes helt hanterbar förra veckan kan ge betydligt mer kroppsligt obehag efter flera stressiga dagar eller en dålig natt. Då är det lätt att tänka att träningsformen plötsligt blivit farlig. Men dagsformen påverkar både kroppens respons och hur lätt sensationer uppfattas som hotfulla. Jämför därför flera konkreta situationer innan du drar slutsatsen att en viss aktivitet alltid leder till panik. Om kroppsliga panikreaktioner främst uppstår efter längre perioder av belastning kan du även läsa Panik efter långvarig stress – när kroppen reagerar efter en period av hög belastning.

Snabb lättnad efter att du avbryter kan påverka nästa träningspass

Du känner att pulsen ökar, blir rädd och slutar springa. Några minuter senare sjunker både puls och oro. Den snabba lättnaden gör beslutet mycket övertygande: ”Tur att jag slutade.” Om aktiviteten däremot var medicinskt säker fick du aldrig möjlighet att upptäcka vad som hade hänt om du fortsatt på en rimlig nivå. Nästa gång blir samma kroppssignal därför ännu mer betydelsefull. Detta betyder inte att du alltid ska fortsätta träna trots obehag. Skillnaden ligger i varför du avbryter. Faktisk fysisk säkerhet, träningskapacitet och sjukdom är något annat än automatiserad flykt från en välkänd och tidigare bedömd panikkänsla.

Att undvika träning helt kan göra kroppslig aktivering mer främmande

Om rädslan leder till att du slutar träna får du färre erfarenheter av normal pulsökning, värme, svettning och förändrad andning. När sådana signaler senare uppstår kan de därför kännas ännu mer främmande och betydelsefulla. Det kan skapa en cirkel där fysisk aktivitet undviks eftersom kroppen känns skrämmande, samtidigt som kroppen känns mer skrämmande eftersom den sällan får vara fysiskt aktiverad. Det betyder inte att alla ska träna på samma sätt eller intensitet. Träningsnivå och eventuella hälsobegränsningar behöver alltid anpassas individuellt. Psykologiskt är det däremot värdefullt att observera om rädslan snarare än kroppen gradvis har blivit den viktigaste begränsningen.

Fysisk aktivitet kan samtidigt vara positiv för ångestsymtom

Forskningsöversikter visar att fysisk aktivitet i genomsnitt kan minska ångestsymtom hos personer med ångest- och stressrelaterade problem. Det betyder inte att ett träningspass alltid känns lugnande i stunden eller att träning ersätter annan behandling. För en person som är rädd för hjärtklappning kan träningen tvärtom väcka stark oro initialt. Två saker kan därför vara sanna samtidigt: fysisk aktivitet kan generellt vara gynnsam för psykiskt välbefinnande och kroppslig hälsa, samtidigt som den för vissa personer fungerar som en trigger eftersom den framkallar sensationer som blivit förknippade med panik. Den individuella reaktionen behöver förstås i sitt sammanhang.

Träning är inte en etablerad ensam behandling för paniksyndrom

Forskning har undersökt regelbunden fysisk träning vid paniksyndrom, men kunskapsläget är mindre omfattande än för etablerade psykoterapeutiska behandlingar. Systematiska översikter visar inte tillräckligt tydligt att vanliga träningsprogram ensamma behandlar kärnsymtomen vid paniksyndrom. Förbättringar av mer generell ångest och nedstämdhet kan däremot förekomma. Därför bör träning inte beskrivas som en ersättning för evidensbaserad behandling när panikproblematiken är omfattande. Fysisk aktivitet kan samtidigt vara en viktig del av hälsa och återtagande av vardagen, särskilt när rädslan tidigare har gjort att personen helt slutat använda kroppen på sätt som egentligen är möjliga.

Träning kan ge nya erfarenheter av kroppens signaler

Studier på personer med förhöjd ångestkänslighet har visat att aerob fysisk aktivitet kan minska rädslan för ångestrelaterade kroppssensationer. En möjlig förklaring är att personen upprepade gånger får erfara högre puls, kraftigare andning och värme i ett sammanhang där den fruktade katastrofen inte automatiskt inträffar. Vanlig träning och klinisk exponering är dock inte samma sak. Fynden är främst intressanta därför att de visar att kroppslig aktivering inte alltid behöver ses som något som ska elimineras. Under rätt förutsättningar kan kontakt med kroppens normala variationer bidra till mer realistiska erfarenheter av vad sensationerna innebär och hur de faktiskt går att hantera.

Interoceptiv exponering och vanlig träning är olika saker

Interoceptiv exponering är en strukturerad behandlingsmetod där kroppsliga sensationer som blivit förknippade med panik möts under kontrollerade former. Vanlig fysisk träning har andra primära syften och ska inte automatiskt göras till ett behandlingsprogram. Skillnaden är särskilt viktig om det finns medicinska frågetecken. Du bör inte försöka framkalla starka kroppssymtom på egen hand bara för att ”exponera dig”. Om du vill förstå själva förändringsprincipen mer ingående kan du läsa Att stanna kvar när paniken stiger – vad exponering egentligen innebär.

Säkerhetsbeteenden på gymmet kan vara svåra att upptäcka

Du kanske bara tränar nära receptionen, håller vattenflaskan i handen, väljer maskiner där du snabbt kan sätta dig eller kontrollerar pulsen många gånger. Inget av dessa beteenden är automatiskt ett problem. Det blir mer relevant när du upplever att du inte skulle kunna träna utan strategin. Fråga därför vad du tror skulle hända om beteendet saknades. Säkerhetsbeteenden behöver bedömas utifrån sin funktion, inte bara sitt utseende. Målet är inte att mekaniskt ta bort allting som känns tryggt, utan att se vilka villkor som gradvis lär dig att kroppen endast går att hantera när en bestämd säkerhetslösning alltid finns tillgänglig.

En träningspartner kan vara stöd utan att bli ett krav

Att träna tillsammans med någon kan vara både socialt och motiverande. Efter en panikattack kan personen samtidigt få rollen som säkerhetsgaranti: ”Om något händer finns hen här.” Om du efter hand upplever att du inte kan träna utan samma person har stödet fått en annan funktion. Du behöver inte sluta träna tillsammans. Ett mer flexibelt mål är att även kunna genomföra vissa delar själv när det är rimligt och säkert. Bra stöd hjälper dig att återta aktiviteter och öka självständigheten. Det bör helst inte göra varje framtida träningspass beroende av att någon annan kan försäkra dig om att kroppens signaler är ofarliga.

Att alltid hålla intensiteten mycket låg kan fylla olika funktion

Lågintensiv träning kan vara helt rätt utifrån kondition, träningsmål, återhämtning eller medicinska rekommendationer. Samma beteende kan däremot fylla en annan funktion om du egentligen har kapacitet för högre aktivitet men systematiskt håller dig under den nivå där pulsen blir märkbar. Då kan det vara rädslan för sensationerna snarare än träningsbehovet som styr intensiteten. Därför räcker det inte att titta på själva träningsnivån. Fråga varför du väljer den. Vid osäkerhet om vilken belastning som är medicinskt eller fysiskt lämplig är rådgivning från relevant vårdpersonal eller fysioterapeut viktigare än att göra egna psykologiska experiment.

Kartlägg ett konkret träningspass från början till slut

Välj ett verkligt tillfälle. Du börjar cykla → pulsen stiger → du märker hjärtat → tänker ”nu kommer paniken” → tittar på pulsklockan → sänker motståndet → känner snabb lättnad → avslutar passet tidigare. Lägg sedan till vad som hände inför nästa träningspass. Kände du dig mer eller mindre rädd? Konkret kartläggning gör det möjligt att skilja den normala träningsresponsen från tolkningen och säkerhetsstrategin. Det ger mer information än den globala slutsatsen ”jag får panik när jag tränar”. Ofta finns en ganska specifik punkt där kroppens normala arbete börjar få en hotfull betydelse och beteendet därefter förändras.

Skilj kroppssignal, tolkning, strategi och konsekvens

Kroppssignal: ”Pulsen ökade när jag sprang.” Tolkning: ”Det här är farligt.” Strategi: ”Jag måste stanna och mäta pulsen.” Kort konsekvens: rädslan och pulsen minskar. Senare konsekvens: nästa pulsökning känns ännu mer beroende av kontroll. Denna uppdelning betyder inte att en orostanke alltid är fel. Nya kroppsliga symtom kan vara medicinskt relevanta. Men när säkerheten redan har bedömts går det att undersöka den psykologiska kedjan. Du behöver inte förhindra den första kroppssignalen. Förändringsarbetet kan i stället riktas mot vad du gör när en välbekant signal får en hotfull tolkning.

Gör inte ett beteendeexperiment av ett medicinskt frågetecken

Om du får nytillkommen bröstsmärta, verklig svimning, uttalade andningsbesvär eller andra allvarliga eller tydligt förändrade symtom är uppgiften inte att ”stanna kvar och exponera dig”. Medicinsk säkerhet kommer först. Samma försiktighet gäller om du har en känd sjukdom eller har fått särskilda träningsrestriktioner från vården. Psykologiska experiment är relevanta i situationer där den faktiska risken är rimligt bedömd och där problemet framför allt består av rädsla för kända kroppsliga sensationer. En webbartikel kan aldrig avgöra om ett visst symtom under fysisk belastning är medicinskt ofarligt för en enskild person.

När säkerheten är bedömd kan ett första experiment vara litet

Om fysisk aktivitet är medicinskt lämplig kan du välja ett litet experiment som förändrar en enda del av ditt vanliga mönster. Det kan vara att fortsätta gå i samma tempo en kort stund innan du kontrollerar pulsen eller att genomföra ett välbekant träningsmoment utan att automatiskt avbryta vid den första kända ångestsensationen. Skriv gärna i förväg vad du tror kommer hända och jämför senare med utfallet. Målet är inte att pressa kroppen eller bevisa att ingenting någonsin kan hända. Du undersöker om den gamla säkerhetsstrategin verkligen behöver användas varje gång samma välkända kroppssignal uppstår.

Öka stegvis i stället för att göra träningen till ett kraftprov

Om du har undvikit fysisk aktivitet länge är det sällan klokt att börja med maximal ansträngning. Det gäller både fysiskt och psykologiskt. En gradvis progression gör det möjligt att bygga kondition samtidigt som du får flera hanterbara erfarenheter av kroppslig aktivering. Ett kort pass kan följas av något längre. En lätt intensitetsökning kan senare följas av större variation. Principen liknar annan exponering: upprepade små erfarenheter är ofta mer användbara än ett stort prestationsprov. Träningsbelastningen behöver samtidigt anpassas efter din fysiska hälsa och aktuella kapacitet. Psykologisk förändring är inte ett skäl att ignorera normal träningsfysiologi.

Följ vad du kan göra – inte bara hur hög pulsen blev

Om framsteg alltid mäts i puls eller hur lite ångest du kände kan även uppföljningen bli ett nytt kontrollprojekt. Använd därför också funktionella mått. Kan du träna längre utan att avbryta av rädsla? Behöver du kontrollera pulsklockan färre gånger? Har du återgått till en aktivitet du saknat? Kan kroppen få vara aktiverad utan att hela träningspasset handlar om att övervaka den? Sådana förändringar säger mer om handlingsfriheten. Du kan fortfarande ha hög puls och känna viss oro samtidigt som mönstret förbättras. Målet är inte att träning ska kännas som vila, utan att normal aktivering inte automatiskt ska behöva behandlas som fara.

En sämre träningsdag betyder inte att allt tidigare lärande är borta

Kroppen varierar från dag till dag. Ibland är pulsen högre, benen tröttare eller andningen mer ansträngd. Sömn, stress, koffein, temperatur, infektioner och många andra faktorer kan påverka upplevelsen. Om du har fått medicinsk vägledning ska du förstås följa den. Psykologiskt är det samtidigt viktigt att inte göra varje variation till bevis för att tidigare framsteg var falska. Fråga vad som faktiskt var annorlunda och om någon ny säkerhetsinformation har tillkommit. Om inte kan en svårare dag vara just en svårare dag, snarare än ett krav på att alla tidigare kontroll- och undvikandestrategier måste återinföras.

När ångest under träning ingår i ett bredare panikmönster

Om rädslan för kroppsliga sensationer också uppstår i kollektivtrafik, butiker, sociala situationer och andra miljöer kan träningen vara en del av ett bredare panikmönster. Då behöver även förväntansångest, kroppskontroll och undvikande förstås. Läs gärna Paniksyndrom – när rädslan för nästa panikattack börjar styra livet. Om begränsningarna redan påverkar många områden finns också När panik begränsar livet – tecken på att rädslan för rädslan har tagit över. En artikel kan däremot inte ställa diagnos.

När professionellt stöd och mer strukturerat arbete kan vara relevant

Professionellt stöd kan vara relevant när rädsla för puls och andra kroppsliga sensationer gör att du undviker fysisk aktivitet, när panikattacker återkommer eller när det är svårt att skilja psykologisk rädsla från symtom som behöver medicinsk bedömning. En legitimerad behandlare kan hjälpa till att kartlägga katastroftolkningar, säkerhetsbeteenden och undvikande. Medicinsk eller fysioterapeutisk kompetens kan samtidigt behövas för frågor om fysisk säkerhet och lämplig belastning. Läs mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.

För strukturerat eget arbete med ångest, kroppsliga reaktioner, kontroll och större handlingsfrihet är Ångest och oro – förstå, hantera och minska ångest det mest relevanta självhjälpsprogrammet för den här artikeln.

Om paniken stiger mitt under aktiviteten kan du även läsa Vad hjälper under en panikattack? – strategier som minskar kamp utan att bli ritualer.

Fler forskningsinformerade artiklar och digitala självhjälpsprogram finns på Gävleborgs Psykoterapi Akademi.

Källor, forskning och vidare läsning

Forskningen visar att fysisk aktivitet på gruppnivå kan bidra till minskade ångestsymtom, medan evidensen specifikt för regelbunden träning som ensam behandling vid paniksyndrom är mer begränsad. Forskning om ångestkänslighet och interoceptiv rädsla är särskilt relevant för att förstå varför normala kroppsliga träningssignaler kan uppfattas som hotfulla. Studier har också undersökt om aerob träning kan minska rädsla för ångestrelaterade sensationer. Resultaten gäller grupper och kan inte avgöra om ett kroppsligt symtom under träning är medicinskt ofarligt för en enskild person. Individuell säkerhetsbedömning har därför alltid företräde när symtomen kräver det.

Normal fysisk aktivitet innebär att puls, andning, temperatur och andra kroppsliga signaler förändras. Samtidigt kan symtom under träning ha medicinska orsaker och ska inte automatiskt förklaras med ångest. Nya, tydligt förändrade eller allvarliga symtom, exempelvis uttalad bröstsmärta, verklig svimning eller betydande andningssvårigheter, behöver bedömas utifrån faktisk medicinsk risk. Vid akut fara ska akut vård sökas. Vid osäkerhet om vårdbehov kan 1177 ge rådgivning.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen