Att lyssna när du känner dig kritiserad – varför försvar kommer så snabbt

Partnern säger att något du gjorde blev sårande och nästan omedelbart känner du behov av att förklara dig. Du vill rätta detaljer, berätta vad du egentligen menade eller påminna om vad partnern själv gjorde. Innan du vet ordet av diskuterar ni inte längre den ursprungliga frågan – ni diskuterar om kritiken över huvud taget är berättigad.

Att gå i försvar när man känner sig kritiserad är mänskligt. Kritik kan snabbt upplevas som mer än information om ett beteende. Den kan låta som ett omdöme om vem du är: självisk, opålitlig, dålig eller otillräcklig.

Att lyssna bättre betyder däremot inte att du måste hålla med om allt partnern säger. Det handlar om ordningsföljden: förstå först vad partnern försöker säga, och ge sedan din egen förklaring, korrigering eller upplevelse.

Den här artikeln gäller vanliga relationskonflikter. Vid våld, hot, tvång, rädsla eller stark kontroll ska den utsatta personen inte behöva träna på att lyssna bättre för att förhindra den andres beteende. Säkerhet och individuellt stöd behöver då prioriteras.

Att lyssna när du känner dig kritiserad – vad behöver förstås först?

Det svåra med kritik är ofta att lyssnandet måste ske samtidigt som du själv känner dig hotad, missförstådd eller orättvist bedömd. Din uppmärksamhet dras därför lätt från frågan ”vad försöker partnern berätta?” till ”hur visar jag att detta inte är mitt fel?”. Ett första mål är inte att ta bort försvarsimpulsen, utan att skapa några sekunder mellan impulsen och ditt svar. Där kan du försöka identifiera kärnan innan du börjar argumentera. Om partnern säger att du gjorde något som sårade behöver du inte direkt avgöra om hela beskrivningen är korrekt. Börja med att förstå vilken händelse och vilken effekt partnern faktiskt försöker sätta ord på.

Försvar kan komma innan du hunnit avgöra vad som faktiskt sades

Försvarsreaktionen kan aktiveras mycket snabbt. Partnern säger ”jag blev besviken när du inte ringde” och din hjärna hör kanske ”du bryr dig aldrig om mig”. Då börjar du försvara dig mot en mycket större anklagelse än den som faktiskt uttalades. Du berättar att du visst bryr dig, räknar upp andra tillfällen då du ringt och börjar ifrågasätta partnerns rimlighet. Problemet är att den ursprungliga meningen nästan försvinner. Träna därför på att återvända till de faktiska orden. Vad sa partnern bokstavligen? Vilken större betydelse lade du själv till? Den skillnaden kan minska mängden självförsvar som egentligen riktas mot din egen första tolkning.

Kritik kan upplevas som information – eller som ett hot mot självkänslan

Samma mening kan landa väldigt olika beroende på vad den verkar säga om dig som person. ”Jag önskar att du hade frågat mig först” kan uppfattas som praktisk återkoppling eller som bevis på att du är en hänsynslös partner. När självvärdet kopplas till kritiken blir behovet av att rentvå sig starkare. Då handlar konflikten inte längre bara om vad som hände utan om vem du får vara. Ett mer hjälpsamt perspektiv är att ett problematiskt beteende inte sammanfattar hela personligheten. Du kan ha gjort något ogenomtänkt och samtidigt vara omtänksam i många andra situationer. När handling och identitet hålls isär blir ansvar mindre hotfullt och lyssnande mer möjligt.

Skilj det partnern sa från det du hörde om dig själv

Fråga dig: ”Vad hörde jag att detta betydde om mig?” Kanske hörde du ”du räcker inte till”, ”du är en dålig partner” eller ”allt är ditt fel”. Därefter kan du jämföra den tolkningen med partnerns faktiska budskap. Ibland visar det sig att partnern verkligen uttryckte en hård persondom. Men ibland var kritiken betydligt mer avgränsad. Om du ofta märker att konflikter glider från beteende till identitet kan Att skilja problem från person – varför etiketter gör förändring svårare vara relevant. Skillnaden gör att du kan bemöta det som faktiskt sagts i stället för den större dom som väcktes inuti dig.

Lyssnande betyder inte att hålla med

En vanlig orsak till snabbt försvar är föreställningen att lyssnande innebär kapitulation. Om du säger ”jag förstår att du blev ledsen” kanske du är rädd att partnern tolkar det som att hens hela version är korrekt. Men förståelse och enighet är två olika saker. Du kan förstå hur partnern kom fram till en känsla utan att dela varje tolkning av situationen. Du kan också erkänna ett konkret beteende och samtidigt ha en annan uppfattning om motivet bakom det. När dessa nivåer hålls isär behöver du inte avvisa partnerns upplevelse för att skydda din egen. Ni kan ha två perspektiv på samma händelse och fortfarande lyssna på varandra.

Spegla innan du förklarar din avsikt

Ett konkret verktyg är att sammanfatta partnerns kärna innan du ger din egen version. ”Du blev ledsen när jag fortsatte titta på telefonen medan du berättade eftersom det kändes som att jag inte lyssnade.” Fråga sedan om du förstått rätt. Först därefter kan du säga vad du själv tänkte eller gjorde. Speglingen är inte ett erkännande av skuld. Den visar bara att informationen kommit fram. När partnern upplever att kärnan blivit mottagen minskar ofta behovet av att upprepa samma budskap allt starkare. Det kan i sin tur minska din upplevelse av att vara attackerad och skapa bättre förutsättningar för att din egen förklaring senare faktiskt ska kunna höras.

Bekräfta upplevelsen utan att godkänna varje tolkning

Bekräftelse kan vara mycket specifik. Du behöver inte säga ”du har helt rätt”. Du kan säga ”jag förstår att du blev osäker när jag inte svarade” eller ”jag hör att du upplevde min ton som hård”. Den formuleringen erkänner partnerns erfarenhet utan att fastställa varför du gjorde som du gjorde. Om partnern säger ”du ignorerade mig för att straffa mig” och det inte stämmer kan du först bekräfta effekten och sedan korrigera motivet: ”Jag förstår att det kunde kännas så. Jag försökte inte straffa dig; jag var överväldigad och behövde tid.” Då behöver du inte välja mellan att helt ge efter och att avvisa partnerns erfarenhet.

Avsikt och effekt kan finnas samtidigt

”Jag menade inget illa” är en relevant uppgift men svarar inte fullt ut på vad partnern upplevde. Du kan ha haft en neutral eller god avsikt och ändå orsakat en negativ effekt. Om avsikten alltid presenteras först kan partnern höra att hens reaktion borde försvinna så snart du förklarat dig. Prova i stället: ”Jag försökte inte såra dig, men jag hör att det gjorde ont.” Den meningen ger plats åt båda perspektiven. Det gör också ansvar mer nyanserat. Du behöver inte erkänna ett motiv du inte hade för att kunna ta konsekvensen på allvar. När både avsikt och effekt ryms i samtalet minskar behovet av ett domslut om vem som har rätt.

När ordet ”men” tar tillbaka lyssnandet

”Jag förstår att du blev ledsen, men du överreagerade” landar ofta som att den första halvan inte räknades. Det som kommer efter ”men” blir lätt det budskap partnern minns. Om du behöver uttrycka ett annat perspektiv kan du ge bekräftelsen lite eget utrymme först. ”Jag förstår att du blev ledsen när jag gick därifrån utan att säga när jag skulle komma tillbaka.” Stanna. Låt partnern svara. Därefter kan du säga: ”Jag vill också berätta vad som hände i mig.” Det handlar inte om att förbjuda ett visst ord, utan om att undvika en struktur där varje försök att förstå partnern omedelbart neutraliseras av en förklaring till varför upplevelsen egentligen var fel.

Fråga efter kärnan i stället för att försvara varje detalj

Kritik innehåller ibland överdrifter eller oprecisa formuleringar. Partnern säger ”du lyssnar aldrig”, trots att du kan komma på många exempel där du gjort det. Det kan vara sant att ordet ”aldrig” är fel, men detaljstriden kan göra att huvudbudskapet försvinner. Fråga i stället: ”Vilken situation tänker du mest på?” eller ”vad är det viktigaste du vill att jag ska förstå?”. Då får kritiken möjlighet att bli mer konkret. Du kan senare korrigera generaliseringen om det behövs. Genom att först söka kärnan slipper ni använda tio minuter till att avgöra om ”alltid” bokstavligen betyder hundra procent av gångerna när den verkliga frågan kanske gäller ett återkommande beteende.

Korrigera fakta först när du förstått huvudbudskapet

Ibland innehåller partnerns kritik ett faktiskt fel som behöver korrigeras. Det är inte fel att göra det. Men ordningsföljden spelar roll. Om partnern säger ”du kom två timmar sent och hörde inte av dig” och du egentligen var sjuttio minuter sen kan du fastna i tidsangivelsen och aldrig möta besvikelsen. Förstå först kärnan: partnern väntade och saknade information. Därefter kan du säga att tidsbilden skiljer sig åt. Om ni ofta fastnar i detaljer om vem som minns rätt kan Att fastna i vem som har rätt – när sakfrågan ersätter relationens behov hjälpa er skilja nödvändiga fakta från själva rättighetskampen.

När kritik snabbt väcker skam

Skam kan göra lyssnande särskilt svårt eftersom kritiken börjar kännas som bevis för att något är fel med dig. Du kanske vill försvinna, argumentera eller få partnern att ta tillbaka budskapet. Motattack kan då vara ett sätt att flytta skammen från dig själv till den andre. Det betyder inte att du måste acceptera kritiken okritiskt. Försök först upptäcka känslan: ”Jag märker att jag blir skamsen och direkt vill försvara mig.” När skammen får ett namn behöver den inte automatiskt styra svaret. Om självkritik och rädsla för att inte räcka till ofta driver konflikter kan Självkänsla och självkritik vara ett relevant individuellt stöd.

När du vill gå till motattack

Partnern tar upp något du gjort och du kommer omedelbart på tre saker hen själv gjort värre. Impulsen kan kännas rättvis: varför ska bara du granskas? Problemet är att den ursprungliga frågan då aldrig får ett eget samtal. Du kan i stället säga: ”Jag vill lyssna på din fråga först. Det finns också något jag behöver ta upp efteråt.” Då försvinner inte ditt perspektiv, men det används inte som moteld. Om båda gör detta ökar chansen att varje problem får en tydlig början och ett tydligt slut. Ansvar blir dessutom mindre hotfullt när det inte betyder att en person måste acceptera all skuld för hela relationens konflikter.

När du börjar samla motexempel

En annan försvarsform är att börja producera bevis för att kritiken inte beskriver dig korrekt. ”Jag ringde ju förra veckan”, ”jag tog faktiskt hand om allt i lördags” eller ”du sa själv att jag var omtänksam i somras”. Exemplen kan vara sanna men svarar inte alltid på dagens situation. Fråga om motexemplet behövs för att förstå problemet eller främst för att återställa din självbild. Om partnern gjort en global persondom kan det vara rimligt att nyansera den. Men om frågan gäller ett konkret beteende kan motbevisen vänta. När du inte behöver försvara hela din identitet blir det lättare att säga: ”Ja, just den här gången borde jag ha gjort annorlunda.”

När du överförklarar för att bli frikänd

Känslan av att vara missförstådd kan skapa mycket långa förklaringar. Du beskriver varför du gjorde som du gjorde, vad som hände före, vad du trodde partnern menade och varför situationen egentligen var mer komplicerad. Förklaringen kan innehålla viktig information men blir lätt så omfattande att partnerns första upplevelse försvinner. Försök sammanfatta din version i en eller två meningar efter att du speglat partnern. Om hen behöver mer detaljer kan hen fråga. Om detta mönster återkommer kan Att känna sig missförstådd – varför mer förklaring inte alltid ger mer kontakt hjälpa dig skilja förtydligande från defensiv överförklaring.

När du blir tyst eller går undan

Försvar är inte alltid argumentation. Vissa blir helt tysta, lämnar samtalet eller svarar ”det spelar ingen roll” när kritik känns för stark. Avstånd kan vara ett försök att reglera stress och behöver inte vara avvisande. Problemet uppstår om partnern inte vet vad tystnaden betyder eller om du aldrig återkommer. Då kan kritiken inte behandlas och partnern börjar kanske söka ännu mer kontakt. Om du behöver paus, säg det tydligt: ”Jag märker att jag stänger ned. Jag vill fortsätta men behöver en halvtimme.” Om du ofta tappar orden under gräl kan Att bli tyst i konflikt vara relevant.

Ta paus utan att använda pausen för att slippa kritiken

En paus kan vara mycket hjälpsam om du märker att du inte längre kan lyssna utan att gå i försvar. Men pausen behöver leda tillbaka till samtalet. Säg exempelvis: ”Jag märker att jag bara letar motargument nu. Jag behöver fyrtio minuter och vill fortsätta klockan åtta.” Det visar både gräns och ansvar. Om du däremot lämnar varje kritiskt samtal och aldrig återkommer lär sig relationen att kritik inte går att diskutera. För mer struktur kring detta finns Att pausa ett bråk utan att överge samtalet – hur en fungerande paus ser ut. Reglering och undvikande skiljs framför allt åt av återkomsten.

Partnerns sätt att kritisera spelar också roll

Du har ansvar för din defensivitet, men det betyder inte att kritikens form saknar betydelse. Det är svårare att lyssna på ”du förstör alltid allt” än på ”jag blev ledsen när detta hände”. Hård kritik, generaliseringar och förakt ökar belastningen och gör försvar mer sannolikt. Ett relationellt perspektiv innebär därför att båda kan undersöka sin del: den ena hur kritiken uttrycks och den andra hur den tas emot. Om första minuten ofta blir hård kan Att börja ett svårt samtal utan anklagelse – hur första minuten påverkar resten vara relevant. Bättre lyssnande ersätter inte behovet av respektfull kommunikation från båda.

Du får sätta gräns för förakt och personangrepp

Att försöka lyssna bättre innebär inte att du ska acceptera kränkningar. Om partnern kallar dig värdelös, hånar dig eller använder förnedrande etiketter kan du stoppa formen utan att undvika sakfrågan: ”Jag vill förstå vad du är arg över, men jag kan inte fortsätta när du kallar mig sådana saker. Säg vad jag gjorde som blev problematiskt.” Gränsen skyddar samtalet från att bli en attack på personvärdet. Det är en viktig skillnad mellan legitimt självskydd och automatiskt försvar. Du behöver inte försvara dig mot varje obekväm synpunkt, men du får kräva att svåra frågor uttrycks på ett sätt där båda fortfarande har möjlighet att delta med värdighet.

Den första minuten kan avgöra hur mycket försvar som väcks

Konflikter får ofta sin riktning mycket tidigt. En hård öppning kan göra att den som lyssnar går i försvar innan sakfrågan blivit tydlig. En mjukare öppning skapar större chans att budskapet hörs. Den som tar upp problemet kan därför försöka börja med en konkret situation och egen upplevelse. Den som tar emot kan i sin tur försöka låta de första sekunderna handla om förståelse i stället för motargument. Ingen teknik garanterar ett gott samtal, men ordningsföljden påverkar förutsättningarna. När första minuten inte behöver användas till att försvara personlighet eller motiv blir det lättare att komma fram till den praktiska fråga som egentligen behöver hanteras.

Stress och sömnbrist minskar lyssningsmarginalen

Din förmåga att lyssna är inte exakt densamma varje dag. När du är stressad, hungrig eller sovit dåligt kan mild kritik lättare kännas överväldigande. Du får svårare att hålla både partnerns perspektiv och ditt eget samtidigt och går snabbare till försvar. Belastning är ingen ursäkt för personangrepp eller respektlöst beteende, men den kan vara viktig information om vilka förutsättningar samtalet behöver. Om ni vet att svåra diskussioner nästan alltid havererar sent på kvällen kan ni försöka välja en annan tid. Att ta hänsyn till marginaler betyder inte att problemen skjuts upp på obestämd tid. Det innebär att viktiga frågor får en rimligare chans att behandlas med tillräcklig kognitiv och emotionell kapacitet.

Tidigare erfarenheter kan göra dagens kritik större

Om kritik tidigare har inneburit förnedring, avvisande eller starka krav kan dagens mer begränsade synpunkt väcka ett oproportionerligt starkt försvar. Du kanske reagerar som om partnern kommer att fortsätta tills du erkänner att du är värdelös, trots att det aktuella budskapet gäller en mindre händelse. Detta innebär inte att allt ska förklaras med barndom eller tidigare relationer. Dagens partner och dagens kommunikation behöver fortfarande bedömas konkret. Men historiken kan hjälpa dig förstå varför en viss typ av kritik går rakt in i ett gammalt skydd. När du kan skilja dagens situation från tidigare erfarenheter blir det lättare att välja en respons som passar det som faktiskt händer nu.

Anknytning kan vara ett perspektiv – inte en etikett

Perspektiv från vuxen anknytning kan bidra till förståelsen av varför kritik och konflikt påverkar människor olika. För någon väcker kritik stark oro för att relationen är hotad. En annan skyddar sig genom att skapa avstånd. Samma person kan reagera olika beroende på situation och relation. Därför blir anknytningsbegrepp mindre hjälpsamma när de används som diagnoser i vardagliga gräl: ”du är undvikande” eller ”du är otrygg”. Fråga hellre vad som blev hotfullt i just den här situationen. Var du rädd att bli bortvald? Kände du dig kontrollerad? Vad försökte försvaret skydda? För mer strukturerad reflektion finns Relationer och anknytning – förstå dig själv och dina relationer.

Ett första experiment: spegla i en enda mening

Välj en relativt liten situation där partnern framför kritik. Bestäm att du ska säga en enda sammanfattande mening innan du försvarar dig. ”Du blev besviken för att jag ändrade planen utan att fråga dig.” Fråga sedan: ”Har jag förstått kärnan?” Om partnern korrigerar dig, lyssna igen. Först därefter ger du din egen bild. Övningen tränar inte underkastelse utan tidsförskjutning. Lägg märke till hur stark impulsen är att omedelbart förklara, korrigera eller lägga till ett ”men”. Den informationen är värdefull. Du ser hur snabbt självskyddet aktiveras och får samtidigt möjlighet att undersöka om en liten förändring i ordningsföljden påverkar resten av samtalet.

Ett andra experiment: ställ en nyfiken fråga

Nästa gång du känner dig kritiserad kan du ersätta det första motargumentet med en fråga. ”Vad var det som gjorde mest ont?” ”Vad hade du velat att jag gjorde annorlunda?” eller ”vilken del vill du att jag verkligen förstår?” Frågan ska söka information, inte fungera som korsförhör. Den kan hjälpa dig upptäcka att du försvarade dig mot en bredare anklagelse än partnern avsåg. Om partnern exempelvis framför en tolkning av dina motiv som du inte känner igen kan du fortfarande korrigera den senare. Skillnaden är att du nu vet vad som faktiskt är viktigt för den andre innan du presenterar din egen förklaring. Nyfikenhet kan därmed minska mängden onödigt självförsvar.

Ett tredje experiment: vänta två minuter med din förklaring

I en hanterbar konflikt kan du bestämma att din egen förklaring får vänta ungefär två minuter. Under den tiden lyssnar du, speglar och ställer högst en förtydligande fråga. Målet är inte att mäta tiden exakt utan att upptäcka vad som händer när din version inte får komma först. Kanske ökar obehaget tillfälligt. Du kanske känner stark rädsla att partnern ska tro något fel om dig. Se om du ändå kan vänta. Därefter säger du: ”Jag tror att jag förstått dig. Nu vill jag också berätta hur det såg ut från mitt håll.” Jämför med tidigare konflikter. Behöver partnern upprepa sig mindre? Blir din egen förklaring kortare och lättare att höra?

Reparera när du redan gått i försvar

Du kommer ibland upptäcka försvarsreaktionen först efter att den redan tagit över. Då är samtalet inte förstört. Du kan reparera mitt i processen: ”Jag märker att jag började förklara emot allt du sa och slutade lyssna. Kan du säga kärnan en gång till?” Om du gick till motattack behöver du också ta ansvar för det. Reparation behöver inte vara en stor ceremoni. Den kan vara en liten kurskorrigering där du visar att du sett vad som hände. Om hårda ord redan hunnit sägas kan Att reparera efter hårda ord vara relevant. Förmågan att återvända är minst lika viktig som att aldrig reagera defensivt.

Tecken på att du blir bättre på att lyssna under kritik

Framsteg betyder inte att kritik slutar kännas obehaglig. Ett bättre mått är vad du kan göra trots obehaget. Du kanske märker att motargumentet fortfarande dyker upp men kan vänta lite längre innan du säger det. Du behöver färre exempel för att bevisa att du egentligen är en bra partner. Det blir lättare att erkänna en konkret del utan att känna att hela din identitet står på spel. Partnern kanske också behöver upprepa kritiken mindre eftersom budskapet snabbare uppfattas. Konflikterna kan fortfarande innehålla oenighet, men återhämtningen går fortare. Målet är större flexibilitet mellan att ta in partnerns perspektiv, ta ansvar där det behövs och därefter uttrycka ditt eget.

Vanliga fallgropar när man tränar på att lyssna bättre

En fallgrop är att göra spegling till en mekanisk teknik där du upprepar partnerns ord utan att egentligen försöka förstå. En annan är att tro att bättre lyssnande innebär att aldrig säga emot. Du får fortfarande korrigera fakta, uttrycka gränser och ha en annan upplevelse. Undvik också att göra dig själv till ”den defensiva personen”. Beteendet varierar och går att påverka. Ytterligare en risk är att ta allt ansvar för samtalet även när partnern använder förakt eller personangrepp. Lyssnande behöver vara ömsesidigt. Målet är inte att tåla vilken kritik som helst utan att kunna skilja användbar återkoppling från en hotkänsla som snabbt får dig att försvara mer än situationen faktiskt kräver.

När självhjälp kan vara rimlig

Egen träning kan vara hjälpsam när relationen i grunden känns säker och kritiken går att uttrycka utan hot eller rädsla. Då kan du öva på spegling, nyfikna frågor, kortare förklaringar och att låta partnerns perspektiv komma före ditt motargument. För mer strukturerat arbete med återkommande relationella mönster finns Relationer och anknytning – förstå dig själv och dina relationer. Om stark skam och självkritik driver försvarsreaktionen kan Självkänsla och självkritik vara relevant. Hela utbudet och fler artiklar om relationer och kommunikation finns på Gävleborgs Psykoterapi Akademi.

När professionellt stöd eller säkerhetsfokus behövs

Professionellt stöd kan vara relevant när nästan varje synpunkt utvecklas till försvar och motattack, när ingen längre vågar ta upp missnöje eller när konfliktmönstret blivit svårt att förändra på egen hand. För individuellt stöd finns information om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige. Vid våld, hot, tvång, fysisk skrämsel eller stark kontroll gäller däremot en annan bedömning. Den utsatta personen ska inte behöva lyssna mer empatiskt eller formulera sig bättre för att förhindra den andres beteende. Vid akut fara ska 112 kontaktas. Säkerhet och individuellt stöd behöver då prioriteras framför vanliga gemensamma kommunikationsövningar.

Källor och rekommenderad vidare läsning

Källorna nedan ger bakgrund till resonemangen om relationskonflikt, kommunikation, anknytning, demand–withdraw-processer och parterapi. Studierna omfattar olika populationer, metoder och behandlingsmodeller. Resultat på gruppnivå kan därför hjälpa till att förstå generella samband men kan inte avgöra varför en specifik person går i försvar eller om partnerns kritik är rimlig i en enskild situation. Begrepp som spegling och bekräftelse bör användas som praktiska kommunikationsprinciper, inte som diagnostiska regler. Vid våld, hot, tvång, rädsla eller stark kontroll behöver individuell säkerhetsbedömning väga tyngre än generella råd om ömsesidigt lyssnande.

• 1177 – Att bli utsatt för våld i nära relationer
• PubMed – Communication skills and marital functioning: systematic review
• PubMed – Marriage and relationship education and couples' communication skills: meta-analysis
• PubMed – Relationship conflict: meta-analytic findings
• PubMed – Demand-withdraw communication in intimate relationships
• PubMed – Attachment, hostile conflict and relationship quality
• PubMed – Attachment and conflict processes in romantic relationships
• PubMed – Meta-analysis of couple therapy across outcomes
• PubMed – Couple interventions in marital distress: systematic review and meta-analysis
• PubMed – Client-reported outcomes of couple therapy: qualitative meta-analysis

Att lyssna när du känner dig kritiserad betyder inte att du ska ge upp din version av det som hände. Det handlar om att ändra ordningsföljden. När du först kan förstå vad partnern försöker säga, skilja beteendet från en dom över hela dig själv och spegla kärnan innan du förklarar din avsikt behöver samtalet inte bli en kamp om vem som har rätt. Ditt perspektiv finns fortfarande kvar – men det får större chans att bli hört när partnern först märker att också hens upplevelse har fått plats.