Du får ett nytt arbete.
Eller ett större ansvar.
Kanske blir du befordrad.
Får ett uppdrag du länge velat ha.
Någon säger:
”Vi tror att du är helt rätt person för det här.”
Du borde kanske känna dig stolt.
Och en del av dig gör det.
Men ganska snart kommer en annan tanke.
Om de bara visste.
Du börjar tänka på allt du inte kan.
Människorna omkring dig verkar så säkra.
De använder begrepp du inte känner till.
Svarar snabbt på frågor.
Verkar förstå sådant som du fortfarande försöker sätta dig in i.
Du tänker:
Hur lyckades jag hamna här?
Kanske hade jag bara tur.
Intervjun gick ovanligt bra.
De känner nog inte till mina svagheter ännu.
Snart kommer någon förstå att jag egentligen inte är så kompetent som de tror.
Det märkliga är att känslan kan finnas kvar även efter att du har lyckats.
Du genomför uppdraget.
Får positiv återkoppling.
Levererar resultat.
Men i stället för:
Jag klarade det.
kommer:
Det var inte så svårt.
Jag fick mycket hjälp.
De andra märkte nog inte misstagen.
Jag hade tur den här gången.
Nästa gång kanske jag blir avslöjad.
Framgången blir alltså inte bevis för kompetens.
Den blir bara ytterligare en situation där du lyckades undvika att bli upptäckt.
Bedragarsyndrom handlar om upplevelsen av att inte förtjäna sin kompetens eller framgång
Det som på svenska ofta kallas bedragarsyndrom och på engelska impostor phenomenon eller impostor syndrome beskriver ett mönster där människor har svårt att ta till sig sina egna prestationer och kan känna att andra överskattar deras förmåga.
En omfattande systematisk översikt av Bravata och kollegor beskriver fenomenet som återkommande självtvivel och en rädsla för att bli avslöjad som mindre kompetent än andra tror, trots objektiva tecken på prestation. Forskningsområdet använder olika definitioner och mätmetoder, vilket är viktigt när resultaten tolkas.
Bedragarsyndrom är inte en egen psykiatrisk diagnos.
Att känna igen sig i fenomenet betyder alltså inte att du har en psykisk sjukdom.
Det beskriver snarare ett sätt att tolka den egna kompetensen och framgången.
Du kan vara kompetent och samtidigt känna dig inkompetent
Det är en viktig paradox.
Självförtroende och självkänsla är inte exakt samma sak.
1177 beskriver självförtroende som tilliten till den egna förmågan att klara uppgifter, medan självkänslan handlar mer om hur man värderar sig själv som person. Det är möjligt att fungera väl och prestera bra men samtidigt ha en mer sårbar självkänsla.
Du kanske alltså objektivt kan:
leda möten.
lösa komplicerade problem.
ha lång utbildning.
få bra resultat.
bli uppskattad av kollegor.
och ändå känna:
Jag är egentligen inte tillräckligt bra.
Kompetensen och upplevelsen av kompetensen behöver inte följa varandra perfekt.
Framgången får en annan förklaring än misslyckandet
Något går bra.
Du tänker:
Jag hade tur.
Uppgiften var ganska enkel.
Teamet var bra.
Chefen hjälpte mig.
De hade låga förväntningar.
Något går mindre bra.
Nu förändras förklaringen:
Jag borde ha kunnat bättre.
Det visar att jag inte kan det här.
Nu kommer de förstå.
Lägg märke till asymmetrin.
Det positiva förklaras av omständigheterna.
Det negativa förklaras av dig.
På det sättet får nästan ingen framgång möjlighet att förändra självbilden.
Beviskravet blir olika beroende på vad informationen säger
En komplimang kanske inte räcker.
Ett bra resultat räcker inte.
Fem års erfarenhet räcker inte.
Men ett enda misstag?
Det känns trovärdigt direkt.
Du behöver alltså väldigt mycket information för slutsatsen:
Jag är kompetent.
Men väldigt lite information för:
Jag är inte tillräckligt bra.
Det är ett märkligt rättssystem.
Och du kanske är både domare och åklagare.
Att vara ny är inte samma sak som att vara en bluff
Du börjar på ett nytt arbete.
Alla andra känner systemen.
De vet vem man ska fråga.
Förstår förkortningarna.
Vet hur mötena fungerar.
Du behöver fråga.
Nu kommer tanken:
Jag borde kunna detta.
Men varför?
Du har kanske varit där i två veckor.
Det finns en stor skillnad mellan:
Jag kan inte detta ännu.
och:
Jag borde inte vara här.
Den första meningen beskriver en lärandeprocess.
Den andra gör kunskapsluckan till ett bevis på att du fått platsen av misstag.
Ju högre upp du kommer desto fler saker kan du upptäcka att du inte kan
Det kan också skapa en paradox.
När du utvecklas får du tillgång till mer komplexa problem.
En nybörjare ser kanske bara en liten del av området.
Den mer erfarna personen börjar förstå hur stort området faktiskt är.
Det kan skapa ödmjukhet.
Men om du redan tvivlar starkt på dig själv kan samma insikt bli:
Ju mer jag lär mig desto mer förstår jag hur lite jag kan.
Och sedan:
Alltså är jag en bluff.
Men kunskap om sina begränsningar är inte motsatsen till kompetens.
Det kan vara en del av den.
Riktigt kompetenta människor behöver också fråga
Det finns en föreställning om att expertis betyder att ha alla svar direkt.
I verkligheten kan professionell kompetens också innebära att kunna säga:
Jag vet inte.
Jag behöver kontrollera det.
Det där ligger utanför mitt område.
Jag vill höra hur du tänker.
Vi behöver mer information.
Om din standard däremot är:
En kompetent person tvekar aldrig.
blir varje fråga ett hot mot identiteten.
Då kan du börja dölja sådant du egentligen behöver fråga om
Du sitter på mötet.
Någon använder ett begrepp du inte förstår.
Du tänker:
Fråga.
Sedan:
Nej. Alla andra verkar förstå.
Du nickar.
Efter mötet googlar du begreppet.
Det fungerar den här gången.
Men om mönstret fortsätter blir priset större.
Du behöver lägga allt mer energi på att verka som om du redan vet sådant du faktiskt håller på att lära dig.
Rädslan att avslöjas kan skapa överarbete
Om du känner att din plats är osäker kan en strategi bli:
Arbeta mer.
Förbered dig mer.
Läs allt.
Kontrollera igen.
Kom tidigt.
Stanna sent.
Var alltid tillgänglig.
Svara snabbt.
Gör mer än någon förväntat sig.
Då kan prestationen bli mycket hög.
Utifrån ser människor kanske:
Ambitiös.
Noggrann.
Pålitlig.
Men inifrån kan drivkraften vara:
Jag måste hela tiden bevisa att de inte gjorde ett misstag när de valde mig.
1177 beskriver att människor med en mer sårbar självkänsla kan pressa sig hårt för att bevisa sitt värde och att mycket höga krav på sig själv kan bidra till stress.
Överprestation kan därför dölja osäkerheten
Det är lätt att tro att bedragarkänslor framför allt drabbar människor som presterar dåligt.
Fenomenet är snarare intressant just därför att människor kan prestera väl samtidigt som de fortsätter tvivla på om de egentligen förtjänar framgången.
Den systematiska översikten av Bravata och kollegor fann också samband mellan impostor-fenomenet och bland annat ångest, depressiva symtom, utbrändhet samt lägre arbetstillfredsställelse i delar av forskningsunderlaget. Studiernas design gör dock att sådana samband inte automatiskt visar vad som orsakar vad.
Du kan alltså lyckas utåt samtidigt som kostnaden för att lyckas blir mycket hög.
Problemet uppstår när framgång bara skapar nästa krav
Du genomför presentationen.
Den går bra.
I några minuter känner du lättnad.
Sedan:
Ja, men nästa gång är publiken större.
Du får tjänsten.
Sedan:
Nu måste jag visa att de gjorde rätt.
Du får beröm.
Sedan:
Nu kommer de förvänta sig den nivån varje gång.
Framgången blir inte en plats där du får landa.
Den blir startskottet för nästa prov.
När beröm blir obekvämt
Någon säger:
”Det där gjorde du väldigt bra.”
Du svarar:
”Äsch, det var inget.”
Eller:
”Det var egentligen Lisa som gjorde det mesta.”
Kanske bidrog Lisa mycket.
Det kan vara korrekt att säga.
Men lägg märke till om du nästan reflexmässigt behöver ta bort dig själv ur framgången.
För om komplimangen inte passar med din självbild behöver någonting förändras.
Antingen:
Kanske är jag faktiskt kompetent.
Eller:
Komplimangen måste vara fel.
Den senare lösningen kan kännas tryggare eftersom den gamla självbilden får vara kvar.
Läs också: Varför kan jag inte ta emot beröm? – när komplimanger känns obekväma eller svåra att tro på
”De är bara snälla”
Det är en perfekt förklaring.
Den går nästan inte att motbevisa.
Chefen ger beröm.
Snäll.
Kollegan uppskattar ditt arbete.
Snäll.
Kunden är nöjd.
Snäll.
Du blir befordrad.
Kanske hade de ingen bättre.
Varje positiv signal får en alternativ förklaring.
Men det negativa behöver ingen alternativ förklaring.
Där finns plötsligt full säkerhet.
Det blir svårt att samla erfarenheter som talar till din fördel
Tänk dig att du för statistik över ett helt år.
Du lyckas med hundra saker.
Gör fem tydliga misstag.
Om de hundra framgångarna förklaras bort och de fem misstagen lagras som bevis kommer din självbild bli ganska negativ.
Inte för att verkligheten nödvändigtvis var negativ.
Utan för att bevisen behandlades olika.
Jämförelser gör det ännu lättare att känna sig som en bluff
På mötet hör du kollegan prata självsäkert om ett område.
Du tänker:
Hon kan så mycket mer än jag.
Vad du inte ser:
området där hon själv känner sig osäker.
frågan hon förberedde sig på kvällen före.
misstaget hon gjorde förra veckan.
det hon själv inte förstår.
Du jämför alltså:
din fullständiga inre arbetsprocess
med:
någon annans synliga resultat.
Det är sällan en rättvis jämförelse.
1177 beskriver att en mer sårbar självkänsla kan innebära att man ofta jämför sig med andra och bedömer sig själv hårt.
Personen som verkar mest självsäker behöver inte kunna mest
Självsäker framtoning och faktisk kompetens är inte samma sak.
Någon kan tala snabbt.
Ta mycket plats.
Svara utan tvekan.
Det säger något om beteendet.
Inte automatiskt om kvaliteten på bedömningen.
Om du använder andras säkerhet som mått på deras kompetens och din egen tvekan som mått på din inkompetens kan jämförelsen bli missvisande.
Du kanske behöver hundraprocentig säkerhet innan du talar
Någon frågar:
”Vad tror du?”
Du har en ganska välgrundad idé.
Men tänker:
Jag är inte helt säker.
Du säger ingenting.
En kollega säger ungefär samma sak.
Nu tänker du:
Såklart visste hon det.
Det du inte såg var kanske att hon också bara var 80 procent säker.
Hon accepterade den osäkerheten.
Du krävde 100.
Perfektionism kan bli ett skydd mot att bli avslöjad
Om du aldrig gör ett misstag kan ingen upptäcka att du är en bluff.
Det låter logiskt.
Problemet är att den strategin kräver någonting omänskligt.
Perfektion.
Varje uppgift blir laddad.
Ett vanligt mejl kontrolleras fyra gånger.
En presentation måste bli exceptionell.
En rapport behöver bli bättre än vad någon egentligen efterfrågat.
Det kan ge hög kvalitet.
Men också en oproportionerligt hög kostnad.
Perfektionism kan även leda till uppskjutande
Du får en viktig uppgift.
Tanken kommer:
Det här måste bli riktigt bra.
Sedan:
Jag behöver först läsa lite mer.
Förbereda bättre.
Hitta rätt struktur.
Du skjuter upp starten.
Inte för att du inte bryr dig.
Utan för att uppgiften blivit ett test av din kompetens.
Så länge du inte börjar kan du fortfarande tänka:
Jag skulle kunna göra det bra.
När du börjar finns möjligheten att upptäcka att det blir svårt.
Höga krav är inte automatiskt problematiska
Det behöver sägas tydligt.
Ambition är inte en sjukdom.
Noggrannhet är inte ett problem.
Du får vilja bli skicklig.
Du får förbereda dig.
Du får ha höga professionella standarder.
Frågan är snarare:
Vad händer om du inte når standarden perfekt?
Kan du korrigera?
Lära?
Be om hjälp?
Eller börjar hela din rätt att vara där kännas hotad?
Att känna sig inkompetent är inte samma sak som att vara inkompetent
Känslan kan vara stark.
Den kan ändå behöva undersökas.
Fråga:
Vilken konkret information använder jag?
Hur har mina prestationer faktiskt sett ut?
Vad har människor som känner till mitt arbete sagt?
Vilken utbildning och erfarenhet har jag?
Vilka delar kan jag?
Vilka delar håller jag på att lära mig?
Var finns verkliga utvecklingsområden?
Det är en helt annan undersökning än:
Känner jag mig kompetent just nu?
Känslan av kompetens kan vara ovanligt dålig som daglig mätare
En morgon känner du dig säker.
Nästa dag gör du ett misstag.
Plötsligt tvivlar du på allt.
Om du bygger hela självbedömningen på dagens känsla får kompetensen en märklig volatilitet.
Men kunskap försvinner inte varje gång du känner dig osäker.
Erfarenheten raderas inte för att du fick kritik.
Be om konkret återkoppling i stället för generell försäkran
”Tycker du att jag är bra på mitt jobb?”
är svårt att använda.
Du får kanske:
”Självklart.”
Men du kan snabbt avfärda det.
Prova mer specifikt:
Vad tycker du fungerar bra i mitt arbete?
Vilken del behöver jag utveckla?
Var ser du att jag har blivit bättre?
Vad förväntas av någon på min erfarenhetsnivå?
Nu får du mer konkret information.
Feedback behöver inte bara användas för att lugna självtvivlet.
Den kan användas för att kalibrera självbilden.
Det är möjligt att vara bra och fortfarande behöva utvecklas
Det låter självklart.
Ändå behandlar bedragarkänslan ibland dessa två påståenden som motsatser.
Antingen:
Jag är kompetent.
Eller:
Jag har saker kvar att lära.
I verkligheten gäller nästan alltid båda.
En erfaren läkare behöver fortfarande lära.
En psykoterapeut behöver handledning.
En chef behöver utvecklas.
En forskare vet inte allt inom sitt område.
Kompetens är inte slutpunkten där utvecklingsbehovet försvinner.
Dokumentera vad du faktiskt gör
Inte affirmationer.
Bevis.
Under en period kan du skriva ner:
uppgifter du genomfört.
problem du löst.
positiv återkoppling.
sådant du lärt dig.
situationer där du bad om hjälp på ett bra sätt.
misstag du korrigerade.
Det kan låta banalt.
Men om ditt automatiska system är väldigt bra på att lagra brister och väldigt dåligt på att lagra kompetens behöver bevisinsamlingen kanske bli mer balanserad.
1177 rekommenderar också att aktivt uppmärksamma sådant man gör bra och tillåta sig att känna sig nöjd med egna prestationer som ett sätt att arbeta med självkänslan.
Skriv inte bara ned resultatet
Det är lätt att skriva:
Projektet gick bra.
Och sedan tänka:
Tur.
Skriv också ned:
Vad gjorde jag som bidrog?
Jag förberedde frågorna.
Jag upptäckte problemet tidigt.
Jag bad rätt person om hjälp.
Jag höll tidsplanen.
Jag ändrade strategin när den första inte fungerade.
Då blir det svårare att göra dig helt irrelevant för resultatet.
Ge även andra människor rätt mängd kredit
Du behöver inte gå åt andra hållet.
”Allt lyckades bara på grund av mig.”
Det är inte målet.
Teamarbete är teamarbete.
Tur spelar ibland roll.
Omständigheter spelar roll.
Andra människor hjälper oss.
En realistisk självbild klarar flera förklaringar samtidigt:
Jag fick bra stöd.
Och jag gjorde ett bra arbete.
Det är möjligt att båda är sanna.
Betrakta misstag med samma nyans
Du gör fel.
Fråga:
Berodde allt på mig?
Eller fanns flera faktorer?
Otydliga instruktioner?
Tidsbrist?
Bristande system?
En ny situation?
En rimlig mänsklig miss?
Dåligt omdöme från min sida?
Du behöver inte undvika ansvar.
Men ansvar blir mer användbart när det är proportionerligt.
”Jag borde redan kunna detta”
Det ordet är viktigt.
Redan.
Vem bestämde tidslinjen?
Hur länge har du haft rollen?
Hur komplex är uppgiften?
Vad är rimligt att någon på din nivå kan?
Det kan hjälpa att fråga en mer erfaren person:
”Hur lång tid tog det innan det här började kännas naturligt för dig?”
Svaret kan överraska.
Nya roller skapar ofta en ny kompetensgräns
Du var mycket erfaren i din gamla roll.
Sedan blir du chef.
Nu är du ny igen.
Du kan fortfarande vara kompetent.
Men kompetensen behöver byggas inom ett nytt område.
Det är lätt att jämföra:
hur säker du var efter tio år i den gamla rollen
med:
hur säker du känner dig efter tre månader i den nya.
Det blir en ganska hård jämförelse.
En befordran är inte alltid belöningen efter att du blivit färdig
Ibland får du större ansvar just därför att människor tror att du kan växa in i det.
Organisationen behöver inte tänka:
Den här personen kan redan exakt allt som rollen någonsin kommer kräva.
Det kan snarare vara:
Den här personen har en tillräckligt stark grund för att klara nästa nivå.
Det innebär att utveckling kan vara en del av uppdraget.
Inte ett bevis på att du fick uppdraget för tidigt.
Arbetsmiljön spelar också roll
Alla självtvivel ska inte individualiseras.
Om du arbetar i en miljö där:
förväntningarna är otydliga.
feedback nästan aldrig ges.
misstag bestraffas hårt.
arbetsbelastningen är orimlig.
kollegor konkurrerar på ett destruktivt sätt.
eller du förväntas kunna sådant du aldrig fått möjlighet att lära dig
kan osäkerheten delvis spegla arbetsmiljön.
1177 beskriver att höga krav, bristande balans och belastande förhållanden på arbetet kan bidra till stress. De betonar också betydelsen av socialt stöd, återkoppling och hjälp vid svåra arbetsuppgifter.
Det är alltså inte alltid du som behöver bli bättre på att ”tro på dig själv”.
Ibland behöver arbetets förutsättningar bli tydligare.
Bedragarkänslor ska inte användas för att förklara bort faktisk diskriminering eller exkludering
Om du blir återkommande ifrågasatt på ett sätt som andra inte blir.
Inte får tillgång till samma information.
Möts av kränkningar.
Eller befinner dig i en miljö där din position faktiskt görs osäker.
Då behöver inte huvudproblemet vara din självkänsla.
Det är viktigt att skilja mellan:
Jag föreställer mig att jag inte hör hemma.
och:
Jag blir faktiskt behandlad som om jag inte hör hemma.
Psykologiska begrepp ska inte användas för att göra reella arbetsmiljöproblem till enbart individuella tankefel.
Lägg märke till när standarden flyttas
Du tänker:
När jag fått examen kommer jag känna mig kompetent.
Du får examen.
När jag fått mitt första jobb.
Du får jobbet.
När jag jobbat ett år.
Ett år går.
När jag blivit befordrad.
Du blir befordrad.
Men känslan kommer aldrig ikapp.
Varje prestation som skulle bevisa något blir snart ett nytt minimikrav.
Det kan vara ett tecken på att problemet inte främst är brist på prestation.
Om beviset aldrig får räknas kan inget resultat lösa problemet
Det är kanske den centrala mekanismen.
Du försöker behandla självtvivel genom att prestera mer.
Men så länge varje prestation diskvalificeras behöver du snart nästa.
Det kan skapa en livslång jakt:
En prestation till.
Sedan känner jag mig legitim.
Men mållinjen flyttas.
Läs också: Varför känner jag mig aldrig tillräcklig? – självkritik, höga krav och perfektionism
Prova att låta ett gott resultat få vara information
Inte bevis på att du är fantastisk.
Bara information.
”Det här gick bra.”
Punkt.
Inte:
Men det var enkelt.
Inte:
Fast nästa gång…
Inte:
De såg inte misstagen.
Bara:
Det här gick bra.
Du behöver inte omedelbart göra framgången större än den är.
Men du behöver heller inte göra den mindre.
Ta emot beröm utan att argumentera
Någon säger:
”Bra presentation.”
Prova:
”Tack.”
Det kan kännas märkligt kort.
Du behöver inte svara:
”Ja, jag vet att jag är fantastisk.”
Du accepterar bara att den andra personen har gett dig sin bedömning.
”Tack.”
Sedan låter du den få stå kvar.
Sluta kräva en känsla innan du accepterar fakta
Du kanske tänker:
Jag vet att jag fått jobbet.
Jag vet att jag klarar uppgifterna.
Men det känns inte som om jag hör hemma.
Det är viktig information.
Men slutsatsen behöver inte bli:
Då hör jag inte hemma.
Du kan i stället säga:
Jag har objektiva skäl att vara här.
Min känsla har ännu inte kommit ikapp.
Det är en mycket annorlunda mening.
Fråga vad ”avslöjad” faktiskt betyder
Det här kan vara särskilt användbart.
Du är rädd att människor ska upptäcka:
Vad?
Att du inte vet allt?
Det vet de förmodligen redan.
Att du gör misstag?
Det gör alla.
Att vissa kollegor kan mer inom vissa områden?
Självklart.
Att du ibland är osäker?
Det är mänskligt.
Bedragarkänslan använder ibland ordet ”avslöjad” utan att specificera brottet.
När du gör frågan konkret kan hotet bli mindre mystiskt.
Vad skulle en rimlig kompetensstandard vara?
Inte:
Hur skulle den perfekta personen fungera?
Utan:
Vad kan rimligen förväntas av någon med min utbildning och erfarenhet?
Vad behöver personen kunna själv?
Vad är normalt att fråga om?
Vilka misstag går att acceptera?
Vad behöver alltid kontrolleras?
Vilka utvecklingsområden är normala?
En realistisk professionell standard är ofta mycket mer användbar än en diffus känsla av att du borde kunna allt.
Separera lärande från värde
När någon ger dig korrigerande feedback kan du prova:
Det här är information om mitt arbete.
Inte en dom över min rätt att vara här.
Det kan fortfarande göra ont.
Du kanske fortfarande blir besviken.
Men feedbacken får en rimligare storlek.
När självkritiken säger ”alla andra klarar detta lättare”
Fråga:
Hur vet jag det?
Har de sagt det?
Ser jag bara slutresultatet?
Hur mycket erfarenhet har de?
Fick de hjälp?
Hur många gånger gjorde de uppgiften innan den såg enkel ut?
Det är lätt att tolka andras rutin som medfödd självklarhet.
Men du ser inte alltid träningen bakom.
Du behöver inte känna dig självsäker för att agera kompetent
Det här kan vara befriande.
Målet behöver inte vara:
Jag ska gå in på mötet och känna mig hundra procent säker.
Målet kan vara:
Jag går in trots att jag känner mig osäker.
Jag använder den kunskap jag har.
Frågar när jag behöver.
Lyssnar.
Korrigerar mig om jag har fel.
Det är i sig ett professionellt beteende.
När bör du söka professionellt stöd?
Bedragarkänslor är inte i sig en psykiatrisk diagnos.
Men det kan vara värdefullt att söka professionellt stöd om självtvivlet blir så omfattande att du exempelvis:
arbetar betydligt mer än du mår bra av.
har svårt att sova på grund av prestationsoro.
undviker möjligheter trots att du är kvalificerad.
inte vågar fråga eller be om hjälp.
får stark ångest inför vanliga arbetsuppgifter.
nästan aldrig kan ta in positiv återkoppling.
eller känner att ditt värde ständigt behöver bevisas genom prestation.
Forskningsöversikter har funnit samband mellan impostor-fenomenet och bland annat ångest, depressiva symtom och utbrändhet, men fenomenet ska inte användas som en självdiagnos och sambanden visar inte i sig orsak och verkan.
1177 rekommenderar professionellt stöd när negativa tankar om en själv blir svåra att hantera och beskriver också att hög och långvarig stress bör tas på allvar.
Nästa gång tanken säger ”snart kommer de förstå”
Stanna några sekunder.
Fråga:
Vad är det jag tror att de ska upptäcka?
Vilka fakta har jag just nu?
Vilka prestationer räknar jag bort?
Behandlar jag mina framgångar och misstag med samma standard?
Är detta ett verkligt kunskapsgap?
Om ja:
Vad behöver jag lära mig?
Vem kan jag fråga?
Eller handlar det om att jag kräver att jag ska känna mig helt säker innan jag tillåter mig att tro att jag är kompetent?
Det är två olika problem.
Det första kan kräva utbildning.
Träning.
Handledning.
Erfarenhet.
Det andra kanske kräver att du slutar flytta mållinjen varje gång du når den.
Du behöver inte övertyga dig själv om att du är bäst.
Det räcker långt att börja acceptera en mer realistisk bild:
Jag kan en hel del.
Jag kan inte allt.
Jag har fått den här möjligheten av skäl.
Jag kommer göra vissa misstag.
Jag kan lära mig mer.
Och min osäkerhet är inte automatiskt ett bevis på att alla andra har misstagit sig om mig.
Kanske är du inte en bluff som lyckats lura alla omkring dig.
Kanske är du en människa som fortfarande håller på att lära sig att låta sina egna prestationer räknas.
Källa och vidare läsning
1177 beskriver skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, hur rädsla för misslyckande, jämförelser, höga krav och behov av bekräftelse kan hänga samman med en mer sårbar självkänsla samt olika sätt att arbeta med självkänslan.
1177 beskriver bland annat hur egna och andras höga krav kan bidra till stress, betydelsen av återhämtning och när det är klokt att söka professionellt stöd för stressbesvär.
PubMed – Prevalence, Predictors, and Treatment of Impostor Syndrome: a Systematic Review
Den systematiska översikten sammanställde forskning om impostor-fenomenet och beskriver bland annat återkommande självtvivel trots prestation samt samband med psykiskt mående, arbetstillfredsställelse och utbrändhet. Författarna lyfter också stora skillnader mellan studiernas definitioner och mätmetoder.
PubMed – Perfectionism, impostor phenomenon, and mental health in medicine: a literature review
Litteraturöversikten omfattade 16 artiklar om medicinstudenter, läkare under specialistutbildning och läkare och undersökte perfektionism, impostor-fenomen och psykiskt välbefinnande. Resultaten gäller dessa specifika studiepopulationer och ska inte automatiskt generaliseras till alla yrkesgrupper.
Artikeln är avsedd som generell information och psykoedukation. Bedragarsyndrom eller impostor-fenomen är inte en egen psykiatrisk diagnos. Självtvivel kring kompetens kan uppstå av många olika skäl och kan också påverkas av faktiska arbetsförhållanden, krav, erfarenhet och hur en person blir bemött. Artikeln ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk eller psykoterapeutisk bedömning eller behandling.