Sekundär traumatisk stress – när andras svåra berättelser börjar påverka dig utanför arbetet

Sekundär traumatisk stress – när andras svåra berättelser börjar påverka dig utanför arbetet

Du lämnar arbetsplatsen, men delar av samtalet följer med. En klients berättelse dyker upp när du lagar mat. En detalj från ett patientmöte kommer tillbaka när du ska somna. Kanske reagerar du starkare än vanligt på en nyhetsbild eller märker att du helst vill slippa nästa samtal om ett liknande trauma.

Att arbeta nära människor som har utsatts för våld, övergrepp, olyckor, förluster eller andra traumatiska erfarenheter innebär en särskild form av emotionell exponering. För vissa professionella kan den över tid förknippas med reaktioner som i forskningen benämns sekundär traumatisk stress, ofta förkortat STS efter engelskans secondary traumatic stress.

Här ligger fokus på vad sekundär traumatisk stress betyder, hur den skiljer sig från PTSD, burnout, compassion fatigue och vikarierande traumatisering samt vilka individuella och organisatoriska faktorer som kan ha betydelse. Målet är inte att göra vanliga reaktioner på svårt arbete till sjukdom, utan att göra det lättare att upptäcka när andras traumatiska erfarenheter börjar ta ovanligt stor plats även utanför den professionella situationen.

Sekundär traumatisk stress – när andras trauma börjar påverka dig

Sekundär traumatisk stress används inom forskningen för att beskriva traumaliknande reaktioner som kan uppstå hos människor som genom sitt arbete återkommande exponeras för andra personers traumatiska erfarenheter. Det kan exempelvis gälla psykoterapeuter, psykologer, sjuksköterskor, socialarbetare, räddningspersonal och andra professionella som lyssnar på eller bevittnar konsekvenserna av svåra händelser. Begreppet är framför allt ett forsknings- och arbetslivsbegrepp och bör inte användas som om det vore en enkel diagnos som går att fastställa genom ett självtest. En aktuell systematisk översikt av terapeuter visar betydande variation i hur sekundär traumatisk stress mäts och definieras. Det innebär att forskningsresultat behöver tolkas försiktigt. En mer användbar utgångspunkt är därför att undersöka vilka konkreta förändringar som har uppstått, hur länge de pågått och om de påverkar arbete, sömn, relationer eller fritid.

Det handlar om indirekt exponering – inte om att du själv varit med om traumat

Det som gör sekundär traumatisk stress särskild är att belastningen är kopplad till någon annans traumatiska erfarenheter. En behandlare kan exempelvis under lång tid höra detaljerade berättelser om våld eller övergrepp. En sjuksköterska kan återkommande möta svårt skadade patienter och deras familjer. En socialarbetare kan ta emot detaljerade beskrivningar av barns utsatthet. Den professionella har inte själv varit med om klientens händelse, men innehållet kan ändå påverka föreställningar, känslor och kroppsliga reaktioner. En metaanalys av terapeuter som arbetar med traumautsatta personer har visat små samband mellan STS och bland annat mängden traumarelaterade ärenden. Sambanden är dock långt ifrån deterministiska. Många professionella arbetar med trauma utan att utveckla betydande problem. Exponering är alltså en möjlig belastningsfaktor, inte ett öde eller bevis på att arbetet kommer att skada den som utför det.

Sekundär traumatisk stress är inte samma sak som PTSD

Sekundär traumatisk stress kan innehålla reaktioner som liknar sådana som förekommer vid posttraumatiskt stressyndrom, exempelvis påträngande föreställningar, undvikande eller förhöjd vaksamhet. Det betyder inte att STS och PTSD är samma sak. PTSD är en etablerad diagnos med särskilda diagnostiska kriterier och kräver en professionell bedömning. 1177 beskriver bland annat återupplevande, undvikande, förändringar i tankar och känslor samt ihållande förhöjd alarmberedskap som centrala symtomområden vid PTSD. För sekundär traumatisk stress används däremot flera olika forskningsinstrument och definitioner. En terapeut som några kvällar tänker mycket på ett svårt ärende har därför inte automatiskt PTSD eller sekundär traumatisk stress. Tid, intensitet, exponeringens karaktär och påverkan på vardagen spelar roll. Om besvären blir omfattande behöver en individuell bedömning göras i stället för att personen själv försöker välja mellan närliggande traumabegrepp.

Compassion fatigue och sekundär traumatisk stress överlappar – men är inte identiska

Compassion fatigue används ofta i samma litteratur som sekundär traumatisk stress, och begreppen blandas ibland ihop. Det finns forskningsmodeller där secondary traumatic stress betraktas som en del av compassion fatigue, medan andra forskare använder compassion fatigue mer självständigt för att beskriva emotionell utmattning i hjälparbete. Den begreppsliga variationen är en anledning att inte behandla orden som exakta diagnoser. Sekundär traumatisk stress är mer specifikt knuten till indirekt exponering för traumatiskt material och traumaliknande reaktioner. Compassion fatigue används bredare kring belastningen av att återkommande möta lidande. Om du framför allt märker påträngande bilder från klienters berättelser, vaksamhet eller undvikande kan STS vara ett relevant forskningsperspektiv. Om huvudproblemet snarare är emotionell uttömning och minskat engagemang kan andra begrepp vara lika relevanta. Läs även Compassion fatigue – vad begreppet betyder och varför det inte är samma sak som utmattning.

Burnout beskriver en bredare arbetsrelaterad belastning

Burnout behöver också skiljas från sekundär traumatisk stress. Burnout kan utvecklas i många typer av arbete och är inte beroende av exponering för trauma. Arbetsbelastning, låg kontroll, otillräckligt stöd och andra långvariga arbetsförhållanden kan bidra till utmattning, cynism och minskad upplevelse av professionell effektivitet. Sekundär traumatisk stress beskriver i stället mer specifikt reaktioner i samband med indirekt traumaexponering. Samtidigt kan båda förekomma parallellt. En systematisk översikt och metaanalys publicerad 2025 fann ett samband mellan secondary traumatic stress och burnout hos vårdpersonal, men ett samband innebär inte att fenomenen är samma sak. För den enskilda personen är frågan därför vad som framför allt verkar driva belastningen. Är det mängden arbete generellt, återkommande traumamaterial, otillräcklig återhämtning eller flera faktorer samtidigt? En sådan analys ger bättre vägledning än att välja en etikett för tidigt.

Vikarierande traumatisering beskriver delvis andra förändringar

Vicarious trauma, ofta översatt till vikarierande traumatisering, är ytterligare ett närliggande begrepp. Traditionellt har det använts för att beskriva mer långsiktiga förändringar i hur professionella ser på sig själva, andra människor och världen efter återkommande arbete med trauma. Det kan exempelvis handla om att världen gradvis upplevs som farligare eller att tilliten till andra förändras. Sekundär traumatisk stress brukar i stället fokusera mer på traumaliknande symtom. I verkliga arbetslivsstudier är gränsen inte alltid skarp och litteraturen använder STS, vicarious trauma och compassion fatigue på delvis överlappande sätt. En systematisk översikt av organisatoriska faktorer hos mentalvårdspersonal diskuterar alla tre fenomenen tillsammans just på grund av denna överlappning. Det är därför klokt att låta den konkreta erfarenheten komma före begreppet: vad har förändrats i tankar, känslor, beteenden och sättet att möta andra människor?

Påträngande bilder kan komma från berättelser du bara har hört

En professionell behöver inte själv ha bevittnat en traumatisk händelse för att detaljer ur berättelsen ska bli levande i föreställningsvärlden. Efter ett svårt samtal kan du exempelvis märka att du ser situationen framför dig när du inte vill tänka på den. Det kan vara särskilt tydligt när klienten berättat detaljerat om våld, olyckor eller övergrepp. Enstaka mentala bilder efter emotionellt starka samtal är inte i sig bevis på sekundär traumatisk stress. Men om bilderna blir återkommande, påträngande och börjar störa sömn, fritid eller koncentration finns mer skäl att uppmärksamma mönstret. Ett första steg kan vara att notera vilka typer av ärenden som föregår reaktionen och om belastningen har förändrats över tid. Om du regelbundet arbetar med mycket traumamaterial behöver arbetsmängden, handledningen och återhämtningen också ingå i analysen.

Vaksamheten kan börja följa med utanför arbetet

Ett annat möjligt mönster är att sådant du hör i arbetet börjar påverka vad du uppmärksammar privat. Efter många berättelser om våld kanske du oftare registrerar människor bakom dig när du går hem. Efter arbete med allvarliga olyckor kanske du känner mer oro när familjemedlemmar kör bil. Det betyder inte automatiskt att du har utvecklat en traumarelaterad störning. Människans uppmärksamhet påverkas naturligt av vad hon regelbundet arbetar med. Frågan blir hur stark och begränsande förändringen är. Om försiktigheten är proportionerlig kan den vara oproblematisk. Om världen däremot gradvis börjar upplevas betydligt farligare och vardagslivet organiseras runt risker som tidigare inte tog stor plats kan det vara värt att diskutera i handledning eller annan professionell kontakt. Vikarierande traumatisering kan också vara ett relevant perspektiv på sådana mer långsiktiga förändringar.

Undvikande kan smyga sig in i den professionella vardagen

En professionell som blivit starkt påverkad av visst traumamaterial kan börja känna motstånd inför liknande ärenden. Det kan märkas som att du skjuter upp journalföringen, känner ovanlig olust inför nästa besök eller hoppas att någon annan tar ett särskilt fall. Ibland är detta helt enkelt information om att arbetsbelastningen är hög och att mer variation behövs. I andra fall kan mer tydligt undvikande vara en del av ett traumarelaterat mönster. Försök därför inte avgöra betydelsen utifrån ett enda beteende. Hur länge har det pågått? Gäller det enstaka mycket svåra ärenden eller en växande del av arbetet? Har du fortfarande möjlighet att vara professionellt närvarande? Handledning kan hjälpa till att skilja mellan rimlig arbetsanpassning, behov av kompetensstöd och ett undvikande som håller på att begränsa den professionella funktionen.

Sömnen kan bli platsen där andras berättelser återkommer

Under arbetsdagen finns uppgifter, klienter och praktiska krav som håller uppmärksamheten sysselsatt. När det blir tyst på kvällen kan traumatiskt material bli mer påtagligt. Du kanske tänker på en berättelse när du ska somna eller vaknar efter en dröm med inslag som påminner om arbetet. Enstaka nätter efter särskilt svåra ärenden kan vara begripligt. Det är utvecklingen över tid som är mer relevant. 1177 beskriver sömn som central för hjärnans och kroppens återhämtning, och långvariga sömnproblem kan i sin tur minska koncentration och stresstålighet. Om traumarelaterat arbetsmaterial återkommande stör sömnen kan det därför både vara ett symptom och skapa mindre kapacitet att hantera nästa arbetsdag. Frågan bör då omfatta både individuellt stöd och hur mycket traumatiskt material personen faktiskt exponeras för i arbetet.

Kroppen kan reagera trots att berättelsen inte handlar om dig

Att lyssna på en detaljerad traumatisk berättelse kan väcka kroppsliga reaktioner. Du kanske spänner musklerna, märker ökad puls eller känner obehag i magen. Kroppen skiljer inte alltid på ett abstrakt professionellt resonemang och en starkt emotionell föreställning. Det innebär inte att behandlaren själv traumatiseras varje gång ett samtal känns i kroppen. Kroppslig aktivering är en bred stressreaktion som kan uppstå i många situationer. En användbar fråga är därför vad som händer efter samtalet. Återgår kroppen relativt snabbt till sitt normala läge eller fortsätter aktiveringen under flera timmar? Har mönstret blivit vanligare? Finns tillräckligt med mellanrum mellan belastande möten? Arbetsmiljöverket beskriver arbete med människor i svåra och traumatiska situationer som potentiellt starkt psykiskt påfrestande. Den kroppsliga belastningen bör därför inte automatiskt behandlas som en privat svaghet.

Irritation och avstängdhet kan vara signaler på samlad belastning

Sekundär traumatisk stress behöver inte bara upplevas som rädsla. En person kan bli mer lättirriterad, känna sig emotionellt avstängd eller ha svårare att engagera sig i sådant som vanligtvis känns viktigt. Samma reaktioner kan samtidigt förekomma vid sömnbrist, generell arbetsstress, burnout, depression eller många andra tillstånd. Därför går det inte att dra slutsatsen STS utifrån att tålamodet minskat. Men förändringen kan vara värdefull information. När började den? Uppstår den särskilt efter traumaärenden? Finns en upplevelse av att behöva stänga av för att orka lyssna? Har teamets arbetsbelastning förändrats? Genom att beskriva reaktionen konkret blir det lättare att avgöra om mer återhämtning, ändrad ärendefördelning, handledning eller individuell bedömning kan vara relevant. Etiketten bör komma efter analysen, inte före den.

Den professionella empatin kan förändras utan att omsorgen har försvunnit

En terapeut eller annan hjälpare kan bli orolig när det plötsligt kräver mer ansträngning att känna samma närvaro som tidigare. Det är lätt att tolka detta moraliskt: ”Jag håller på att bli en sämre behandlare.” Men förändrad empati kan också vara ett tecken på att systemet försöker begränsa ytterligare emotionell belastning. Den professionella kanske har mött fler traumaberättelser än vanligt, arbetat utan tillräcklig återhämtning eller burit flera komplexa ärenden samtidigt. Det betyder inte att varje minskad empatisk respons är sekundär traumatisk stress. Men förändringen bör tas på allvar om den blir bestående. Frågan kan lyftas i handledning utan att personen behöver skämmas. Professionell hållbarhet innebär inte att känna lika mycket hela tiden. Det innebär bland annat att kunna upptäcka när den egna kapaciteten förändras och använda relevant stöd innan arbetet eller privatlivet påverkas mer.

Egen traumahistoria kan ha betydelse – men sambandet är inte ödesbestämt

Forskningen har undersökt om professionellas egna tidigare traumatiska erfarenheter påverkar risken för sekundär traumatisk stress. En systematisk översikt publicerad 2025 inkluderade 23 studier av mentalvårdspersonal. I 14 av 18 studier som analyserade sambandet fanns en statistiskt signifikant positiv relation mellan egen traumahistoria och STS. Majoriteten av studierna bedömdes dock ha endast måttlig metodologisk kvalitet, och resultaten kan inte användas för att säga att en person med egen traumaerfarenhet kommer att utveckla STS. Många människor med egen erfarenhet arbetar stabilt och väl med traumautsatta personer. Den kliniskt relevanta frågan är snarare om vissa berättelser aktiverar något som gör arbetet svårare att lämna eller reglera. Det kan i så fall vara en relevant fråga för handledning eller individuell psykoterapi utan att den professionellas historia behöver betraktas som ett yrkesmässigt problem.

Mängden traumarelaterade ärenden spelar roll

En enstaka period med ett svårt traumaärende är något annat än att under månader eller år huvudsakligen arbeta med omfattande traumatisering. En äldre men viktig metaanalys av 38 studier fann små samband mellan secondary traumatic stress och både mängden, frekvensen och andelen traumarelaterade ärenden i terapeutiskt arbete. Effektstorlekarna var små, vilket är viktigt: caseload förklarar långt ifrån hela variationen mellan professionella. Men resultaten stödjer att exponeringens omfattning är relevant och inte enbart personens individuella egenskaper. På arbetsplatsen kan det därför vara rimligt att undersöka hur traumarelaterade ärenden fördelas. Har vissa medarbetare nästan uteslutande de mest belastande fallen? Finns variation i arbetsuppgifterna? Kan särskilt intensiva perioder följas av andra typer av arbete? Att organisera exponeringen är en arbetsmiljöfråga, inte ett försök att skydda professionella från allt svårt innehåll.

Arbetsplatsens stöd kan påverka hur belastningen utvecklas

Den professionella exponeringen sker alltid i ett organisatoriskt sammanhang. Två terapeuter med liknande klientgrupper kan ha helt olika förutsättningar om den ena har regelbunden handledning, rimlig ärendemängd och ett tillgängligt team medan den andra arbetar isolerat och under ständig tidspress. Metaanalysen av riskfaktorer för STS fann små negativa samband mellan STS och både arbetsrelaterat och socialt stöd. En systematisk översikt av organisatoriska faktorer vid sekundär traumatisk stress, vikarierande traumatisering och compassion fatigue pekar också på betydelsen av organisatorisk kultur, arbetsbelastning, stöd och handledning. Det innebär inte att ett bra team garanterar att ingen påverkas. Det visar däremot varför förebyggandet inte bör reduceras till individuell motståndskraft. Arbetsförhållandena påverkar möjligheten att bearbeta och lämna emotionellt krävande material på arbetet.

Handledningen kan skapa ett professionellt hem för det svåra materialet

Traumamaterial blir ofta mer belastande när behandlaren känner att det måste förstås och bäras ensam. Handledning kan ge en plats där svåra reaktioner går att undersöka inom en professionell ram. Vad i berättelsen stannade kvar? Blev du ovanligt rädd, arg eller ansvarstagande? Påverkar reaktionen behandlingen? Behöver ärendet fördelas annorlunda eller krävs annan kompetens? Arbetsmiljöverkets AFS 2023:2 anger regelbundet stöd av handledare eller annan expert som en möjlig åtgärd vid starkt psykiskt påfrestande arbete. Det innebär dock inte att handledning är en etablerad specifik behandling för sekundär traumatisk stress. Den aktuella systematiska interventionsöversikten från 2026 fann endast tre studier som uppfyllde kriterierna. Handledning bör därför beskrivas som en relevant professionell och organisatorisk resurs snarare än som en garanterad metod för att förebygga eller behandla STS.

Kollegialt stöd kan bryta professionell isolering

Det kan vara stor skillnad mellan att ensam gå hem med en svår berättelse och att först ha kunnat kontrollera en bedömning eller få perspektiv av en kollega. Kollegialt stöd behöver inte innebära att känslor analyseras länge. Det kan handla om att höra ”det där var ett ovanligt svårt ärende”, få hjälp med en praktisk uppgift eller diskutera om nästa steg är rimligt. Sekretess och professionella regler behöver naturligtvis följas. En stödjande arbetskultur gör också något mer subtilt: den normaliserar att även erfarna professionella ibland påverkas. Det minskar behovet av att dölja reaktioner tills belastningen blivit större. Arbetsmiljöverket nämner uttryckligen hjälp och stöd från andra arbetstagare som en möjlig åtgärd vid psykiskt påfrestande arbete. Kollegialt stöd ersätter inte professionell vård när besvär blivit omfattande, men kan vara en viktig del av den förebyggande arbetsmiljön.

Professionella gränser begränsar hur långt traumamaterialet behöver följa med

En terapeut kan bry sig mycket om en klient utan att bära klientens säkerhet, framtid och lidande som ett personligt ansvar dygnet runt. Professionella gränser blir därför särskilt viktiga i traumaarbete. Finns tydliga kontaktvägar? Vet klienten vad som gäller mellan besöken? Finns en organisation som tar över ansvar utanför din arbetstid när sådan beredskap behövs? Kan du avsluta dokumentationen innan du går hem? Om den professionella ramen är otydlig kan traumamaterialet kombineras med ett överansvar som ökar belastningen ytterligare. Det betyder inte att tydliga gränser förebygger all sekundär traumatisk stress. De minskar däremot sådant emotionellt arbete som inte behöver följa av själva behandlingsuppdraget. Läs även Professionella gränser i hjälparbete – hur närvaro kan finnas utan att allt följer med hem.

Det svåra samtalet behöver få en tydlig slutpunkt

Ett traumarelaterat samtal kan kännas ofärdigt därför att själva berättelsen naturligtvis inte löstes under mötet. Det innebär inte att behandlarens arbetsdag behöver fortsätta tills den känns emotionellt färdig. Ett mer realistiskt avslut är att säkerställa att relevanta professionella uppgifter är omhändertagna: dokumentation, riskfrågor, nästa behandlingssteg och eventuellt behov av konsultation. Därefter kan resten placeras där det hör hemma tills nästa arbetsdag eller handledning. Den som regelbundet fortsätter att analysera traumamaterial hemma får mindre verklig återhämtning mellan exponeringarna. Ett tydligt avslut är därför både en praktisk och psykologisk gräns. För en fördjupning kan du läsa Efter ett svårt klient- eller patientsamtal – hur du hjälper arbetsdagen att få ett avslut.

Psykologisk frånkoppling ger hjärnan tid utan professionell traumaexponering

Efter arbetsdagen behöver hjärnan få perioder då den inte fortsätter lösa arbetsrelaterade problem. Forskningen använder begreppet psychological detachment för möjligheten att mentalt frigöra sig från arbetet under fritiden. Det betyder inte att varje tanke om arbetet är skadlig eller att professionella ska försöka förbjuda spontana minnen. Skillnaden ligger i om arbetet fortsätter dominera uppmärksamheten och utlöser ytterligare problemlösning. En konkret strategi är att notera en arbetsrelaterad tanke utan att omedelbart öppna journal, söka information eller fortsätta analysera ärendet om inget faktiskt behöver göras då. Om frånkoppling är nästan omöjlig behöver man också fråga varför. En kalender fylld av komplexa traumaärenden, ofärdig dokumentation och digital tillgänglighet på kvällen är inte ett individuellt avslappningsproblem utan också en organisatorisk fråga.

Kartlägg förändringen innan du sätter en etikett på den

Om du misstänker sekundär traumatisk stress kan det vara mer hjälpsamt att först beskriva vad som faktiskt förändrats. Har vissa bilder börjat återkomma? Har sömnen påverkats? Känner du dig mer vaksam privat? Undviker du vissa klientgrupper eller arbetsuppgifter? Har förändringen kommit plötsligt eller gradvis? Finns generell hög arbetsbelastning samtidigt? Genom att kartlägga erfarenheten blir det lättare att skilja mellan flera möjliga mekanismer. Sekundär traumatisk stress, burnout, compassion fatigue, sömnbrist och vanlig tidsbegränsad påverkan efter ett svårt ärende kan delvis ge liknande upplevelser. Den aktuella systematiska översikten av mätning hos terapeuter visar just hur metodologiskt oenhetligt STS-fältet fortfarande är. Därför är en konkret beskrivning ofta mer kliniskt och arbetsmiljömässigt användbar än att tidigt slå fast vad fenomenet ska kallas.

Notera vilka situationer som väcker starkast efterreaktion

En enkel kartläggning kan göras utan att hela arbetsdagen förvandlas till ett självobservationsprojekt. Under någon eller några veckor kan du notera vilka typer av ärenden som följs av tydligast reaktion. Är det detaljerade våldsberättelser, arbete med barn, suicidproblematik, sexuella övergrepp eller situationer som påminner om något i ditt eget liv? Notera också vad reaktionen består av och ungefär hur länge den sitter kvar. Syftet är inte att mäta varje känsla utan att se om det finns ett mönster som kan påverkas. Om tre särskilt krävande traumafall ligger efter varandra samma dag kan kalendern vara en del av problemet. Om en specifik typ av berättelse alltid ger stark reaktion kan handledning vara mer relevant. Om nästan allt arbete blivit belastande behöver den bredare arbetsmiljön och det egna måendet undersökas.

Ett litet förändringsförsök kan visa vad som faktiskt gör skillnad

När mönstret blivit tydligare kan en begränsad förändring ge värdefull information. Om reaktionerna kommer efter flera traumarelaterade möten i följd kan du pröva större variation i schemat om verksamheten tillåter det. Om materialet följer med hem kan du skapa en tydligare avslutningsrutin efter de mest krävande samtalen. Om du känner dig ensam med ärendena kan ett återkommande handledningsutrymme prioriteras. Följ sedan om något förändras under några veckor. Experimentet är inte ett test av om du själv kan ”bota” sekundär traumatisk stress. Det hjälper snarare till att identifiera vilken del av systemet som påverkar belastningen. Om individuella justeringar gör liten skillnad samtidigt som traumacaseloaden förblir hög kan frågan behöva lyftas organisatoriskt. Ibland är den mest betydelsefulla interventionen inte ytterligare en individuell copingstrategi utan en förändring i arbetets fördelning.

Arbetsgivaren behöver behandla traumaexponering som en arbetsmiljöfråga

Om arbetet regelbundet innebär möten med människor i svåra och traumatiska situationer bör den emotionella belastningen ingå i arbetsmiljöarbetet. AFS 2023:2 anger att arbetsgivaren ska vidta åtgärder så att starkt psykiskt påfrestande arbetsuppgifter inte leder till ohälsa. I de allmänna råden nämns just möten med människor i svåra och traumatiska situationer, och möjliga åtgärder omfattar handledning, utbildning, stöd från andra arbetstagare och rutiner för krävande kontakter. Det är en viktig princip för sekundär traumatisk stress. Organisationen kan inte enbart informera personalen om att de bör ta hand om sig själva och sedan lämna mängden traumaexponering oförändrad. Caseload, bemanning, arbetsvariation, pauser, professionellt stöd och möjlighet till återhämtning behöver också kunna diskuteras som organisatoriska förhållanden.

Ledarskapet avgör om tidiga reaktioner går att prata om

En chef behöver inte kunna diagnostisera sekundär traumatisk stress. Ledaren behöver däremot skapa ett klimat där medarbetare kan säga att vissa ärenden påverkar dem ovanligt mycket utan att detta omedelbart tolkas som olämplighet för yrket. Om normen är att erfarna professionella aldrig ska reagera kommer människor troligen vänta längre innan de söker stöd. Chefen kan i stället ställa konkreta frågor: Hur fungerar ärendefördelningen? Finns någon typ av arbete som blivit ovanligt belastande? Behöver handledningen förstärkas? Finns tillräcklig återhämtning mellan svåra möten? Ledarskapet kan också se gruppmönster. Om flera personer samtidigt får svårare att sova, blir mer cyniska eller börjar undvika samma typ av ärenden är det särskilt viktigt att inte individualisera frågan. Arbetsmiljön kan ha förändrats även om ingen formell incident har inträffat.

Professionell bedömning behövs när reaktionerna blir omfattande eller ihållande

Att bli påverkad av ett svårt traumarelaterat ärende är inte i sig en sjukdom. Många reaktioner minskar när belastningen går ned och återhämtningen fungerar. Om påträngande föreställningar, mardrömmar, undvikande, stark vaksamhet, ångest, nedstämdhet eller koncentrationssvårigheter däremot blir ihållande och påverkar vardagen behöver frågan bedömas bredare. 1177 betonar att traumarelaterade symtom som inte minskar och påverkar vardagen bör bedömas av vården. Företagshälsovård kan vara särskilt relevant när problemen tydligt är kopplade till arbetet och kan samtidigt bidra kring arbetsanpassning. Det är viktigt att inte förutsätta att symptomen ”bara” är sekundär traumatisk stress. Liknande besvär kan förekomma vid flera psykiska och kroppsliga tillstånd. En individuell bedömning kan därför vara betydligt mer användbar än ytterligare självtest på nätet.

Psykoterapeutiskt stöd kan ibland behövas utöver handledning

Handledningen utgår i första hand från yrkesutövningen. Om traumaärenden börjar aktivera egna erfarenheter, påverka relationer privat eller ge mer omfattande psykiska besvär kan ett separat individuellt terapeutiskt utrymme vara mer lämpligt. Det innebär inte att personen misslyckats professionellt. Skillnaden ligger i frågans fokus. Handledning kan undersöka hur ett klientärende påverkar behandlingsrelationen och det professionella arbetet. Psykoterapi kan i stället fokusera på egna reaktioner, tidigare erfarenheter och sådant som behöver förstås för personens egen skull. De två formerna kan ibland komplettera varandra. För vuxna som behöver individuell psykoterapeutisk bedömning finns information om psykoterapi online i hela Sverige. Arbetsplatsens organisatoriska ansvar kvarstår samtidigt även om den enskilde får behandling.

Vad den aktuella forskningen faktiskt kan säga om sekundär traumatisk stress

Forskningsfältet visar tydligt att professionell indirekt traumaexponering kan vara förknippad med betydande belastning hos en del yrkesverksamma, men kunskapsläget har viktiga begränsningar. En systematisk översikt från 2026 av STS-mätning hos terapeuter fann betydande metodologiska skillnader mellan studier, populationer och instrument. En systematisk översikt av professionell exponering för trauma och mänskligt lidande inkluderade 52 studier och drygt 10 000 deltagare och konstaterade att de flesta professionella inte hade betydande distress, samtidigt som en mindre grupp hade kliniskt relevanta symtom. Nyare metaanalyser bland sjuksköterskor rapporterar höga och mycket varierande prevalensnivåer, vilket ytterligare visar hur beroende resultaten är av yrkesgrupp och mätmetod. Därför bör forskningen användas för att förstå riskmönster och arbetsmiljö – inte för att diagnostisera en individ genom en procentsiffra.

Fördjupningar om compassion fatigue, gränser och emotionellt arbete

Sekundär traumatisk stress överlappar med flera närliggande områden men bör inte göras till en förklaring av all belastning i hjälparbete. Om den dominerande erfarenheten är emotionell tömning och förändrat engagemang kan artikeln Compassion fatigue – vad begreppet betyder och varför det inte är samma sak som utmattning vara mer relevant. Om klientarbete följer med hem finns Professionella gränser i hjälparbete. För fördjupad reflektion finns artikeln om handledning efter emotionellt krävande arbete. Strukturerat stöd kring arbetsbelastning och återhämtning finns även i Stress och återhämtning i arbetslivet.

Källor och rekommenderad vidare läsning

Forskningen om sekundär traumatisk stress omfattar psykoterapeuter, psykologer, sjuksköterskor, socialarbetare och andra professionella som möter traumautsatta människor. Begreppsapparaten är inte helt enhetlig och STS överlappar i delar av litteraturen med compassion fatigue och vikarierande traumatisering. Därför har källorna nedan valts för att både beskriva fenomenet och synliggöra metodologiska begränsningar. Arbetsmiljöverket ger den svenska organisatoriska ramen för arbete med människor i svåra och traumatiska situationer. 1177 används för att skilja STS från diagnostiserat PTSD samt för generell information om stress och sömn. WHO bidrar med rekommendationer om organisatoriska insatser för psykisk hälsa i arbetslivet. PubMed-källorna omfattar systematiska översikter och metaanalyser om mätning, riskfaktorer, organisatoriska faktorer, interventioner och olika yrkesgrupper.

Texten är generell och utbildande och ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk, psykoterapeutisk eller arbetsmiljömässig bedömning. Sekundär traumatisk stress är ett forsknings- och arbetslivsbegrepp och bör inte användas för självdiagnostik. Om påträngande traumarelaterade föreställningar, mardrömmar, stark vaksamhet, undvikande, ångest, nedstämdhet, sömnproblem eller annan psykisk påverkan blir omfattande, ihållande eller tydligt påverkar vardagsfunktionen behöver lämplig professionell bedömning sökas. Arbetsrelaterad traumaexponering och andra organisatoriska risker behöver samtidigt hanteras inom arbetsplatsens systematiska arbetsmiljöarbete.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen