Att leva med ett öppet problem – hur du skiljer handling från fortsatt mental kontroll

Att leva med ett öppet problem – hur du skiljer handling från fortsatt mental kontroll

Att leva med ett öppet problem kan vara mer mentalt krävande än att hantera ett problem som går att lösa direkt. Du kanske väntar på ett besked, befinner dig i en relationell fråga som ännu inte har något svar, har ett arbetsproblem som kräver mer information eller vet att något behöver följas upp senare. Problemet finns alltså på riktigt – men det finns inget ytterligare meningsfullt steg att ta just nu.

Det är då mental kontroll lätt tar vid. Du tänker igenom situationen igen, kontrollerar samma information, söker fler svar eller försöker avgöra vad som sannolikt kommer hända. Aktiviteten kan kännas som problemlösning eftersom frågan fortfarande är olöst. Ändå behöver den inte föra dig närmare ett svar.

Skillnaden mellan handling och mental kontroll är därför central. Handling förändrar något i den faktiska situationen: du skickar ett mejl, bokar en tid, samlar relevant information eller bestämmer när nästa uppföljning ska ske. Mental kontroll försöker ofta skapa känslan av avslut innan verkligheten faktiskt har blivit klar.

Den här artikeln handlar om hur du kan leva med ett öppet problem utan att vare sig förneka det eller behöva hålla det aktivt i huvudet hela tiden. Fokus ligger på intolerans för osäkerhet, oro, kontrollbeteenden, försäkringssökande och hur du kan avgöra när nästa steg faktiskt är handling – och när det främst är ännu ett försök att få visshet.

Texten är generell och forskningsinformerad. Den ersätter inte individuell medicinsk, psykologisk, psykiatrisk, psykoterapeutisk, juridisk, ekonomisk eller annan professionell bedömning när situationen kräver sådan hjälp.

Att leva med ett öppet problem – hur du skiljer handling från fortsatt mental kontroll

Ett öppet problem är en fråga som ännu inte har fått sitt slutliga svar. Det avgörande är att problemet kan vara verkligt samtidigt som det för tillfället saknas något mer du kan göra. Om du har svårt med ovisshet kan denna kombination kännas särskilt belastande. Hjärnan registrerar att frågan inte är avslutad och fortsätter därför behandla den som en aktiv uppgift. Ett viktigt förändringsmål är inte att övertyga dig om att problemet är löst. Det är att kunna säga: ”Det här är fortfarande öppet, men min nästa handling behöver inte ske nu.” På så sätt kan problemet finnas utan att samtidigt behöva vara aktivt i din uppmärksamhet hela dagen.

Ett öppet problem är verkligt även när det inte går att lösa i dag

Det är viktigt att inte göra en falsk motsättning mellan verkliga problem och psykologisk oro. Ett ärende kan faktiskt vara olöst. En relation kan befinna sig i ett mellanläge, ett provsvar kan saknas eller ett beslut kan fortfarande behöva fattas. Psykologiskt förändringsarbete ska inte innebära att du låtsas att frågan inte finns. Skillnaden handlar i stället om vad situationen kräver just nu. Om relevant handling redan är genomförd blir fortsatt mental aktivitet inte automatiskt mer funktionell därför att frågan är viktig. Du kan erkänna ett problem fullt ut utan att samtidigt försöka avsluta det mentalt innan förutsättningarna för ett verkligt avslut finns.

Varför obesvarade frågor stannar kvar i uppmärksamheten

När något är oavslutat kan uppmärksamheten återkommande söka sig tillbaka till frågan. Du kommer på problemet under arbetet, när du kör bil eller precis när du ska sova. Varje återkomst kan kännas som en signal om att något behöver göras. Men att tanken dyker upp och att en ny handling krävs är två olika saker. Hjärnan kan återaktivera viktiga frågor bara därför att de fortfarande saknar ett slut. Ett användbart svar är därför att fråga vad som har förändrats sedan du senast tänkte på saken. Om ingen ny information har tillkommit och inget nytt beslut behöver fattas behöver tankens återkomst inte innebära att hela problemet ska öppnas igen.

Handling och mental kontroll är två olika saker

Handling påverkar den yttre situationen eller förbereder ett tydligt nästa steg. Du kontaktar rätt person, gör en betalning, bokar ett möte eller samlar den information som behövs. Mental kontroll sker huvudsakligen i syfte att minska osäkerheten: du går igenom samtalet igen, försöker förutsäga utfallet eller kontrollerar om din tidigare bedömning fortfarande känns säker. Båda kan upplevas som aktivitet, men deras funktion skiljer sig. En användbar fråga är därför: ”Vad kommer vara annorlunda i verkligheten efter de kommande tio minuterna av tänkande?” Om svaret främst är att du hoppas känna dig säkrare handlar aktiviteten kanske mer om reglering av oro än om problemlösning.

När problemlösning faktiskt är möjlig

Problemlösning är värdefull när det finns ett definierbart problem, tillgänglig information och ett beslut eller en handling som kan genomföras. Du kan exempelvis jämföra två alternativ, formulera ett meddelande eller bestämma när en fråga ska följas upp. Då producerar tänkandet något användbart. Det kan även vara klokt att fundera en stund innan du fattar ett viktigt beslut. Skillnaden är att problemlösningen har ett möjligt slut. När nästa steg är bestämt behöver frågan inte fortsätta analyseras tills den också känns helt säker. Ett tillräckligt bra beslut kan fortfarande innehålla osäkerhet. Problemlösning behöver därför ett kriterium för när den har gjort sitt jobb.

När tänkandet fortsätter efter att nästa steg redan är bestämt

Du har bestämt att du ska ringa på måndag. Ändå ägnar du helgen åt att fundera på vad personen kommer säga. Du har skickat ansökan men analyserar fortfarande formuleringarna. Du vet att nästa medicinska besked kommer vid återbesöket men fortsätter söka efter möjliga förklaringar. Här är nästa praktiska steg redan känt. Det som fortsätter är främst ett försök att minska ovissheten före nästa informationspunkt. Detta är en viktig brytpunkt. Frågan behöver inte vara oviktig för att du ska kunna parkera den. Tvärtom kan en tydlig plan göra det möjligt att släppa den tillfälligt just därför att du vet när den ska öppnas igen.

Intolerans för osäkerhet kan göra ”inte färdigt” svårt att bära

Intolerans för osäkerhet beskriver en tendens att reagera negativt när viktiga utfall inte går att förutsäga eller kontrollera. Ett öppet problem innehåller nästan per definition sådan ovisshet. Om osäkerheten upplevs som något som måste elimineras kan du därför fortsätta arbeta mentalt med frågan långt efter att den praktiska problemlösningen är slut. Forskningen visar ett tydligt samband mellan intolerans för osäkerhet och oro, särskilt vid generaliserad ångest. Det betyder inte att varje öppet problem är ett tecken på ett ångestsyndrom. Modellen hjälper snarare till att förstå varför frånvaron av ett slutligt svar i sig kan bli så mentalt krävande.

Orosprocessen kan kännas produktiv utan att skapa ny information

Oro består ofta av frågor, scenarier och möjliga lösningar och kan därför likna problemlösning. Du är mentalt aktiv och det kan kännas bättre än att ”bara vänta”. Forskning om generaliserad oro beskriver samtidigt hur oro kan fungera som en copingstrategi och upprätthållas av föreställningar om att den hjälper. Ett konkret test är att jämföra det första och det femte tankvarvet. Har du faktiskt fått ny information, fattat ett nytt beslut eller identifierat en ny handling? Om innehållet huvudsakligen upprepas kan processen ge en känsla av aktivitet utan att problemet blir mer löst. Då blir det relevant att förändra själva sättet du svarar på ovissheten.

Kontrollbeteenden kan förlänga problemet mentalt

När en fråga är öppen kan det kännas rimligt att kontrollera om något har förändrats. Du öppnar mejlen, kontrollerar ärendestatusen eller läser tidigare information igen. Ibland är kontrollen förstås relevant. Men om samma kontroll görs varje gång oron stiger blir problemet återaktiverat även när ingen ny information rimligen kan finnas. Studier av generaliserad ångest har beskrivit kontroll, säkerhetsbeteenden och andra strategier som försök att hantera eller förebygga oro. Fråga därför vad som bestämmer nästa kontroll: ett verkligt informationsflöde eller den subjektiva känslan av att du behöver veta just nu? De två kriterierna kan leda till mycket olika beteenden.

Försäkringssökande kan göra frågan tillfälligt lugn men inte stängd

Du kanske frågar någon vad hen tror: ”Det här kommer väl lösa sig?”, ”jag har väl gjort det jag kan?” eller ”du tror inte att något är fel?”. Svaret kan ge tydlig lättnad. Men eftersom personen sällan kan eliminera själva ovissheten kan nästa tvivel starta samma process igen. Forskning visar att försäkringssökande förekommer vid flera ångestproblem och kan minska i samband med förbättring under kognitiv beteendeterapi. Stöd från andra är inte problemet. Försök skilja mellan att få konkret information, att få emotionellt stöd och att be en annan människa skapa säkerhet om något som ingen av er ännu kan veta.

Att kontrollera samma information om och om igen

Ett särskilt mönster uppstår när informationen redan finns men behöver granskas på nytt. Du läser meddelandet igen, går tillbaka till kalendern eller försöker minnas exakt vad personen sa. Första genomgången kan ge relevant information. Senare genomgångar försöker ofta avgöra om den fortfarande går att lita på. Problemet är att detaljgranskning kan skapa nya tolkningsmöjligheter. Ett ord som tidigare verkade tydligt börjar plötsligt kännas tvetydigt. Ett användbart stoppkriterium är därför att informationen är tillräckligt förstådd för det beslut som behöver fattas. Den behöver inte kunna stå emot varje hypotetisk omtolkning innan du får låta den vara.

Att hålla problemet aktivt ”för säkerhets skull”

Du kanske är rädd att du glömmer något viktigt om du slutar tänka på frågan. Därför håller du den medvetet nära: går igenom den på morgonen, tänker på den under dagen och påminner dig om den på kvällen. Men ett viktigt problem behöver inte förvaras i arbetsminnet för att tas på allvar. Kalender, anteckningar och tydliga uppföljningstider kan bära informationen åt dig. Om nästa relevanta steg redan är dokumenterat kan hjärnan få sluta fungera som ett permanent påminnelsesystem. Att parkera frågan betyder då inte att du överger den. Du flyttar ansvaret från kontinuerlig mental bevakning till ett mer stabilt och avgränsat system.

Öppna problem i nära relationer

Relationer innehåller frågor som ibland behöver tid. En partner kanske behöver tänka, ett svårt samtal har inte fått sin lösning eller ni vet ännu inte hur en framtida förändring kommer påverka relationen. Då kan det vara lockande att fortsätta samtalet mentalt mellan de faktiska samtalen. Du analyserar formuleringar, föreställer dig nästa diskussion eller försöker avgöra vad den andra egentligen känner. Ibland behöver relationen mer kommunikation, men ibland behöver den också tid. Fråga när nästa verkliga samtal ska ske och vad du faktiskt behöver ta upp då. Däremellan behöver relationens öppna fråga inte automatiskt vara ett pågående mentalt möte.

Öppna problem på arbetet

Arbetslivet innehåller många processer som inte kan avslutas direkt. Du väntar på en kollega, ett kundbesked eller ett beslut från ledningen. Eftersom arbetet ofta innehåller verkligt ansvar kan det vara svårt att avgöra när fortsatt tänkande är professionellt och när det blivit mental kontroll. Ett praktiskt sätt är att definiera ägarskap och nästa steg. Vem har bollen nu? Finns en deadline? När ska du följa upp? Om frågan för närvarande ligger hos någon annan kan du fortfarande vara ansvarstagande utan att bevaka processen kontinuerligt. För en närliggande fördjupning kan du läsa Oro när någon annan har kontrollen – varför andras beslut kan vara svåra att vänta på.

Öppna medicinska frågor behöver medicinska gränser

En medicinsk fråga kan vara genuint öppen medan prov analyseras eller utredning pågår. Här är gränsen särskilt viktig: psykologiska strategier ska aldrig ersätta medicinsk uppföljning eller användas för att ignorera nya eller försämrade symtom. Följ vårdens råd om vad du ska observera och när kontakt ska tas. Den psykologiska delen gäller tiden däremellan, när inga nya medicinska fakta finns men tankarna ändå försöker skapa ett svar. Om just väntan på vårdbesked är central kan du läsa Oro i väntan på ett svar från vården – hur du kan hålla både försiktighet och ovisshet.

Ekonomiska och administrativa öppna problem

Ett försäkringsärende, en bankfråga eller myndighetsprocess kan vara öppen under lång tid. Här kan struktur vara betydligt mer hjälpsam än mental bevakning. Dokumentera vad som skickats, vilka tidsfrister som gäller och när nästa kontakt ska tas. När det är gjort behöver du inte fortsätta återskapa hela ärendet i huvudet för att vara ansvarsfull. Samtidigt ska verkliga deadlines naturligtvis följas. Skillnaden ligger mellan organiserad ärendehantering och att ständigt kontrollera en process vars nästa steg ändå ligger utanför din kontroll. Ett bra system ska minska behovet att bära frågan mentalt, inte skapa ännu fler kontrollpunkter.

När någon annan måste göra nästa del

Ibland är problemet öppet därför att någon annan måste agera. Du har lämnat informationen, ställt frågan eller gjort din del. Nu behöver någon annan svara, besluta eller utföra nästa moment. Då kan väntan kännas passiv trots att inget ytterligare krävs av dig. Ett användbart språk är: ”Min del är färdig tills jag får ny information.” Det betyder inte att du avsäger dig hela frågan. Du definierar bara var processen befinner sig. Om den överenskomna tidsramen passerar kan ansvaret återvända till dig i form av en uppföljning. Fram till dess behöver varje orostanke inte förvandlas till en ny kontakt eller kontroll.

När problemet ligger långt fram i tiden

Ett problem kan vara öppet därför att det ännu är för tidigt att lösa det. Du kanske behöver fatta ett beslut om ett år men saknar viktiga framtida förutsättningar. Då kan fortsatt analys ge fler scenarier snarare än bättre svar. Fördjupa gärna i Oro över sådant som ligger långt fram – när framtiden känns brådskande redan nu. Ett centralt kriterium är när frågan blir handlingsbar. Om informationen som behövs ännu inte existerar kan väntan vara en del av god problemlösning. Du skjuter inte upp ett möjligt beslut – du placerar beslutet vid en tidpunkt där det kan fattas på bättre underlag.

Ett preliminärt besked är en särskild typ av öppet problem

Ibland har information kommit, men den är uttryckligen preliminär. Någon säger ”det ser bra ut hittills”, ”förmodligen” eller ”vi får se”. Då finns mer information än tidigare samtidigt som frågan inte är slutgiltigt avgjord. Om detta är kärnan kan du läsa Oro när ett besked är preliminärt – varför ”vi får se” kan vara svårt att lämna öppet. Målet är inte att göra ett preliminärt besked definitivt i tanken. Det är att använda den information som faktiskt finns samtidigt som det återstående frågetecknet får finnas kvar tills processen ger ett verkligt svar.

Ett positivt besked kan fortfarande lämna en mental öppning

I andra fall har du fått ett tydligt positivt eller lugnande besked men märker ändå att frågan öppnas igen. ”Ja, men tänk om något ändras?” Då är den externa situationen mer avslutad än den interna. Om detta känns igen kan du läsa Oro efter ett positivt besked – varför lättnaden kan följas av ett nytt tänk om. En viktig skillnad är om något nytt faktiskt har hänt. Om endast en ny hypotetisk möjlighet har dykt upp behöver beskedet inte omvärderas som om den externa situationen förändrats.

Verkliga risker och bristande processer ska inte psykologiseras bort

Alla öppna problem bör inte bara ”släppas”. Ett ärende kan ha blivit felhanterat, en tidsfrist kan ha passerat eller någon kan undvika sitt ansvar. Då behövs praktisk handling. Psykologisk kunskap får inte användas för att träna människor att tolerera sådant som faktiskt kräver korrigering. Fråga därför vad som objektivt har förändrats. Har någon brutit en överenskommelse? Finns ny information? Har en medicinsk, juridisk eller ekonomisk risk uppstått? Om ja behöver nästa steg anpassas därefter. Förmågan att leva med ovisshet är mest hjälpsam när den kombineras med god verklighetsprövning, inte när den ersätter den.

När ett öppet problem fortfarande är en normal belastning

Det är normalt att tänka mer på en fråga som ännu inte fått sitt svar. En pågående konflikt, medicinsk utredning eller betydelsefull ansökan kan naturligt ta större plats under en period. Ett enstaka kontrollbeteende eller extra tankvarv innebär inte ett behandlingskrävande problem. Mer informativt är flexibiliteten. Kan du rikta uppmärksamheten mot annat mellan relevanta steg? Kan du sova, arbeta och vara tillsammans med andra trots att frågan är öppen? Om vardagen i stort fungerar kan obehaget vara en proportionerlig del av att leva med något viktigt som ännu inte är klart.

När det kan ingå i bredare generaliserad oro

Om en öppen fråga nästan alltid ersätts av nästa och det är svårt att låta osäkerhet finnas inom flera livsområden kan ett bredare orosmönster behöva bedömas. Generaliserat ångestsyndrom handlar om återkommande och svårkontrollerad oro inom flera områden tillsammans med andra symtom. Intolerans för osäkerhet är starkt kopplad till GAD men är inte i sig en diagnos. För en bredare genomgång kan du läsa Generaliserat ångestsyndrom (GAD) – när oron flyttar från problem till problem. En individuell bedömning behövs om du är osäker på problemets omfattning.

Sömn och stress påverkar hur svårt det är att parkera frågan

Det kan vara betydligt svårare att låta ett problem vara öppet när du är trött, stressad eller emotionellt belastad. På kvällen finns dessutom ofta färre möjligheter till verklig handling, samtidigt som tankarna får mer utrymme. Då kan samma fråga som kändes hanterbar tidigare börja kräva ett svar. Lägg därför märke till när behovet av mental kontroll är som starkast. Om inget faktiskt kan göras förrän nästa dag kan återhämtning ibland vara mer funktionell än ytterligare analys. Det innebär inte att problemet har blivit mindre viktigt. Du väntar bara med problemlösningen tills en tidpunkt då den kan leda till verklig handling.

Skapa en tydlig nästa informationspunkt

Ett öppet problem blir lättare att parkera när du vet vad som kommer göra frågan aktuell igen. Det kan vara ett möte på torsdag, ett provsvar, en deadline eller att en annan person återkommer. Definiera därför nästa informationspunkt: ”Jag öppnar frågan igen när X händer.” Då får hjärnan ett tydligare kriterium än den egna oroskänslan. Om inget nytt har inträffat behöver varje tanke inte starta en fullständig analys. En informationspunkt fungerar bäst när den bygger på den faktiska processen. Den ska inte bli ett artificiellt kontrollschema där du ändå kontrollerar frågan flera gånger däremellan.

Definiera ditt nästa faktiska handlingskriterium

Förutom ny information kan du definiera vad som skulle göra en ny handling motiverad. Exempelvis: ”Om de inte svarat före fredag skickar jag en påminnelse” eller ”om symtomet förändras enligt vårdens instruktion kontaktar jag mottagningen”. Då behöver du inte besluta om handling på nytt varje gång ångesten förändras. Kriteriet är externt och konkret. Detta skapar en viktig skillnad mellan ”jag känner att jag borde göra något” och ”något har hänt som innebär att jag faktiskt behöver göra något”. När kriteriet är uppfyllt agerar du. Fram till dess kan problemet vara öppet utan att samtidigt vara en aktiv arbetsuppgift.

Kartlägg ett konkret öppet problem

Välj ett faktiskt exempel och skriv kedjan från början till slut. Exempel: skickar ett viktigt mejl → får inget svar samma dag → tänker ”tänk om något är fel” → läser mejlet igen → kontrollerar inkorgen → frågar en vän vad tystnaden betyder → känner kort lättnad → börjar tänka på problemet igen senare. Lägg därefter till nästa verkliga handlingspunkt. Kanske var det rimligt att vänta till fredag. Då blir skillnaden tydlig mellan processen i verkligheten och den mentala aktivitet som fyllde tiden däremellan. Ett konkret exempel ger mer användbar information än den globala slutsatsen ”jag är dålig på att släppa saker”.

Skilj observation, tolkning och handlingskrav

Observation: ”jag har ännu inte fått svar.” Tolkning: ”något kanske har gått fel.” Handlingskrav: ”jag måste kontrollera igen nu.” De tre leden kan kännas som samma sak när oron är stark, men de innehåller olika information. Observationen kan vara helt korrekt medan tolkningen är osäker och handlingskravet saknar stöd. Lägg därför till en fjärde fråga: ”Vad säger den faktiska processen att jag ska göra nu?” Om svaret är att vänta till en bestämd tidpunkt blir detta ett alternativ till att låta känslans styrka bestämma nästa handling. Du behöver inte lösa tolkningen fullständigt för att välja ett funktionellt beteende.

Gör ett beteendeexperiment med mindre mental kontroll

Välj en hanterbar situation där ditt praktiska nästa steg redan är bestämt. Minska sedan ett enda kontrollbeteende. Om du brukar kontrollera ett ärende tio gånger kan du följa den överenskomna tidsramen i stället. Om du brukar fråga flera personer vad de tror kan du avstå från en sådan försäkringsfråga. Skriv före experimentet vad du tror kommer hända om du inte utför kontrollen. Målet är inte att bevisa att allt kommer gå bra. Beteendeexperiment riktade mot föreställningar om osäkerhet har visat lovande resultat vid GAD. Här undersöker du om fortsatt mental kontroll verkligen behövs för att fungera ansvarsfullt under väntan.

Öva på att parkera utan att förneka problemet

Att parkera en fråga är inte samma sak som att tänka ”det spelar ingen roll”. Formulera i stället tre delar: problemet är fortfarande öppet, jag vet vad mitt nästa steg är och jag behöver inte lösa resten just nu. När tanken återkommer kan du återvända till samma struktur utan att göra en ny utredning. ”Ja, det här är fortfarande olöst. Nästa information kommer på torsdag.” På så sätt tränar du inte bort betydelsen av problemet utan sambandet mellan tankens återkomst och kravet på omedelbar mental aktivitet. Det skapar möjlighet att fortsätta med dagens liv samtidigt som en viktig fråga fortfarande väntar på sitt svar.

Följ utvecklingen utan att skapa en ny kontrollrutin

Utvärdera utvecklingen på ett enkelt sätt. Du kan exempelvis följa hur mycket tid den mentala kontrollen tar, hur ofta du avbryter aktiviteter för att kontrollera och hur lätt du kan vänta till en definierad informationspunkt. Undvik att registrera varje tanke eller känsla om själva mätningen gör dig mer upptagen av problemet. Titta hellre på förändring över veckor. Målet är större handlingsfrihet: att viktiga öppna problem kan finnas utan att hela dagen organiseras runt dem. Professionellt stöd kan vara relevant när kontroll, oro eller försäkringssökande tydligt påverkar sömn, arbete, relationer eller livskvalitet.

Läs mer om psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.

För strukturerat arbete med oro, ovisshet, kontrollbehov och beteendeförändring finns programmet Ångest och oro – förstå, hantera och minska ångest. Programmet ska användas som stöd för reflektion och beteendeförändring och ersätter inte individuell bedömning när problemen är omfattande.

Källor, forskning och vidare läsning

”Att leva med ett öppet problem” är inte ett diagnostiskt begrepp eller ett eget etablerat forskningsområde. Artikelns modell bygger på forskning om oro, generaliserat ångestsyndrom, intolerans för osäkerhet, positiva föreställningar om oro, säkerhetsbeteenden och försäkringssökande. Forskningen ger starkt stöd för sambandet mellan intolerans för osäkerhet och oro och visar att personer med GAD använder fler strategier för att kontrollera eller förebygga oro än jämförelsegrupper. Behandlingsforskning visar samtidigt att sådana processer går att påverka. Modellen ska därför användas som ett sätt att förstå och pröva konkreta beteenden – inte som en diagnos eller universell förklaring till varför en viss person har svårt med ett öppet problem.

Att leva med en viktig fråga som ännu inte är löst kan vara påfrestande utan att det innebär ett psykiskt problem. Professionell bedömning kan vara relevant när oro, kontroll, försäkringssökande eller mental problemlösning blir svår att avsluta och tydligt påverkar sömn, koncentration, arbete, relationer eller livskvalitet. Verkliga medicinska, juridiska, ekonomiska, säkerhetsrelaterade eller andra risker ska alltid hanteras utifrån relevant professionell information och faktiska tidsfrister. Vid akut psykisk eller medicinsk fara ska akut vård kontaktas.
Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

OM FÖRFATTAREN

Daniel Karlsson, leg. psykoterapeut

Daniel Karlsson är legitimerad psykoterapeut med inriktning mot psykodynamisk psykoterapi (PDT) och utbildning i Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Han arbetar med unga vuxna och vuxna vid Gävleborgs Psykoterapi.

Läs mer om Daniel Karlsson →

Vill du arbeta vidare med konkreta verktyg?

Utforska våra forskningsbaserade digitala självhjälpsprogram, utvecklade av legitimerad psykoterapeut.

Se självhjälpsprogrammen